För de flesta, även för många i tidningsbranschen, är nog Tony Kaplan ett okänt namn. Men tidningsläsare i Skåne vet vem han var – en nöjesjournalist som med aldrig sinande energi skrev med både bett och humor om vad som hände i teater- och nöjeslivet.

I Malmö och Lund var och är Sydsvenskan den stora dagstidningen, men så länge konkurrenten Arbetet existerade var det ingen tvekan om att det främst var i den tidningen man hittade avslöjandena från nöjesvärlden. Och den som stod för dessa var nästan alltid Tony Kaplan, nöjeschef från 1966 fram till konkursen 2000. Sedan gick han direkt vidare till Kvällsposten där han var en profilerad skribent i ytterligare tio år. Sista krönikan publicerades några veckor innan han dog i cancer.

Nu skildras Kaplans gärning i en nyutkommen bok av Michael Nystås som har en bakgrund som journalist, bland annat har han skrivit om dansband i Aftonbladet. Även om han aldrig träffade Tony Kaplan fascinerades han av honom så mycket att han lagt ett stort arbete på att intervjua kollegor och vänner.

Redan i bokens första mening slås fast Tony Kaplan var en legendarisk nöjesjournalist. Och som ofta med framgångsrika murvlar så fanns det många med åsikter om honom. Kaplan irriterade en del i branschen med sina ständiga avslöjanden om vem som skulle göra huvudrollen i stora produktioner. Även som recensent kunde han bita ifrån (en annan legendar, Malmö stadsteaters tidigare chef Claes Sylwander, kallade Kaplan ”min opålitlige vän”).

Många bekräftar i boken hur Tony Kaplan outtröttligt ringde runt i sitt enorma kontaktnät när han var en nöjesnyhet på spåren. Motsträviga artister och skådespelare maldes till slut ned av Kaplans envishet och professionella charm. Ifall inget annat fungerade överrumplade han gärna sina intervjuoffer med ett ”Grattis”, varpå han i bästa fall fick en bekräftelse på den nyhet han jagade.

Musikaler och operetter var hans verkliga expertområden. I boken berättas hur Kaplan drev på Nils Poppe för att få reda på vad som skulle spelas på Fredrikdalsteatern i Helsingborg kommande sommar. Poppe brukade replikera: Ja, vad tycker du? Kaplan föreslog några tänkbara lustspel och någon tid senare ringde Poppe tillbaka och berättade att han nu bestämt sig. Och så var en nyhet i hamn för Arbetet.

Tony Kaplans kontaktnät sträckte även sig utanför landets gränser, han var till exempel kompis med Roger Moore och Victor Borge. Samtidigt skrev han gärna och engagerat om lokalrevyer, även under de sista åren på Kvällsposten flängde han runt och recenserade små revysällskap och det gjorde han utan silkesvantar. Att det var amatörer på scen spelade ingen roll – föll revyn inte i smaken så fick läsarna veta det.

Många intervjuade är berömmande men det framgår att Tony Kaplan knappast var någon lysande chef. Mångåriga kollegan och vännen Nenne Wåhlander menar att han hade ”ett för omgivningen plågsamt kontrollbehov”. Det var som nyhetsjägare han hade sin stora styrka.

Michael Nystås har gjort ett ambitiöst jobb när han dammsugit pressarkiv och bloggar för att hitta stoff om Tony Kaplan (undertecknad hittar till sin förvåning några egna bloggcitat återgivna i boken). Men det blir för mycket upprepningar i denna citatspäckade bok, resultatet hade blivit bättre med en redaktör som sållat (boken är utgiven med egna/insamlade medel). En anekdot blir till exempel inte roligare för att den i snarlika versioner berättas tre gånger efter varandra.

Kanske kände Nystås ett behov att balansera alla superlativer med lite mer kritiska synpunkter, men det motiverar knappast att humoristen Kalle Lind och nöjesprofilen Billy Butt får ett absurt stort utrymme att älta gamla upplevda oförrätter.

Men ändå, för alla med ett intresse av journalistik är detta medryckande läsning om en man vars like knappast längre finns på dagens nöjesredaktioner.

SB

 

Tony Kaplan – ett journalistliv

Av: Michael Nystås

 

Duon Magnus och Brasse slog igenom i kölvattnet av Hasse och Tage och jämförelserna som gjordes var många. Uppskattade man humor med en samhällskritisk botten var det ingen tvekan om vem som var vassast, men Härenstam och Brännström kvicka och vitsiga stil gav dem många fans. De slog igenom direkt i tv, till skillnad från tidigare generationer av komiker. Allt var kanske inte så lysande – det kan man konstatera i SVT:s öppna arkiv på nätet – men energin och ivern att sprida glädje räckte långt. Och på revyscenen levererade de många klassiker.

Det hade varit roligt att läsa en välmatad biografi om Magnus & Brasse medan de ännu kunde berätta själva. Så blev det inte riktigt, men ändå nästan. I den självbiografi som Magnus Härenstam nu släppt har även Brasse en stor roll.  Innan han oväntat dog 2014 lät han sig intervjuas av sin gamle partner. Enligt boken var detta första gången som de verkligen tog sig tid att prata ut om sina privata liv. När nöjeskarusellen snurrade som fortast under 70- och 80-talen handlade allt om nästa framträdande, nästa sketch, nästa projekt.

Hade inte Magnus Härenstam så framgångsrikt halkat sig fram på olika bananskal kanske han hade fortsatt som reseledare, ett yrke han provade på i unga år. Men i Stockholms studentvärld – han pluggade i nio år utan att ta examen – sprang Magnus ihop med Lasse Hallström och Brasse. Tillsammans fick de in en fot i tv-världen med snabbproducerad humor med skämt om aktualiteter.

Härenstam beskriver ”Fem myror är fler än fyra elefanter” som det viktigaste han gjort, men vi får veta att Magnus & Brasse egentligen var en andrahandslösning. Det var meningen att duon Lasse Åberg och Andy Strüwer skulle lära barnen att läsa men de underkändes när tv testade dem.

Senare blev Magnus och Brasse, i sällskap med Lill Lindfors, framgångsrika teaterdirektörer på Maximteatern i Stockholm. Efter det gick de skilda vägar och under många år var den ständiga frågan från journalisterna om det skulle bli någon återförening. När det till slut blev av gick det inte så bra. Härenstam kallar lite överdrivet föreställningen Muntergökarna på Chinateatern (2005) för ett fiasko. Jag minns den som en bra uppsättning, särskilt Brasse imponerade, men publiken svek.

Men även utan Brasse hade det gått bra. Många har nog glömt det, men med sin succéshow Föredraget i slutet av 1980-talet banade Magnus Härenstam väg för ståuppkomiken i Sverige.

Allt detta och mycket annat berättar Härenstam om med sitt karaktäristiska goda humör, men även en del allvar finns med. Och så kommer han ut som pillerknaprare och knarksmugglare i unga år.

Spökskrivaren Petter Karlsson har gjort ett proffsigt jobb. Berättelsen håller högt tempo och är serverad i väl strukturerade portioner, ofta med en liten avslutande punchline i varje kapitel. Framför allt har han skrivit så att det verkligen låter som att det är Magnus Härenstams själv som berättar.

SB

 

Morsning & goodbye

Magnus Härenstam och Petter Karlsson

Forum förlag