Månad: augusti 2014

Recension: Jag är skapad för stormen och striden och regnet. Av Chris Forsne.

christina-lilliestierna-Hon var en hyllad stjärnreporter och en respekterad författare. Ändå är Christina Lilliestierna (1923-2000) tämligen bortglömd idag. Journalisten Chris Forsnes nyutkomna biografi lyfter fram ett ovanligt människoöde och berättar en historia om en framgångsrik yrkeskvinna med ett trassligt privatliv.

Källmaterial har inte saknats. Christina Lilliestierna var i hela sitt liv en flitig dagsboksskrivare och skrev också många brev, plus ett antal självbiografiska böcker. Som journalist var hon en tuffing, en av få kvinnor i den mansdominerade gruppen av kringresande utrikeskorrar. Hon sändes på riskabla uppdrag till Kongo för att skriva om den svenska FN-truppen och till Algeriet där hon rapporterade om de franska truppernas brutalitet.

Uppväxten var inte lycklig: en komplicerad relation med mamman, en pappa som mestadels är frånvarande, en systern som tas in på mentalsjukhus. Christina Lilliestierna gifter sig som ung student och får två barn – som hon överger till förmån för en förälskelse, en medioker och så småningom allt mer despotisk fransk konstnär. De lever under fattiga förhållanden utanför Paris. Christina föder sitt tredje barn, en son som även han till stor del ska växa upp utan sin biologiska mamma.

Journalistbanan börjar trevande med frilansreportage för svenska tidningar. En dag kom en inbjudan till en presslunch på den svenska ambassaden. Och där stod han, Herbert Tingsten, giganten bland svenska tidningsmän, ”tjockmagad och med slarvigt knuten fluga” som Chris Forsne skriver.

”Jag har läst era artiklar med stort nöje” säger Tingsten. Christina Lilliestierna beskriver sin reaktion som att hon inte skulle ha blivit mer förvånad ifall änglar nedstigit och börjat blåsa i basuner och trumpeter. Mötet med Tingsten ledde till hon knöts till Dagens Nyheter som frilansare och under en period även som anställd journalist i Stockholm. Senare arbetade hon flera andra tidningar, bland anat som högprofilerad skribent i Veckojournalen.

Jag hade gärna läst mer om yrkeskvinnan Christina Lilliestierna men Chris Forsnes huvudsakliga fokus ligger på privatpersonen, inte minst den trasiga relationen med barnen. Hon vill gärna krypa under huden på Christina Lilliestierna och förstå. Ibland blir tonen lite väl psykologiserande, åtminstone för min smak. Det är också uppenbart att Chris Forsne, även hon utrikeskorrespondent, känner släktskap med Lilliestierna men för läsaren känns de övergångar hon gör till sig själv mindre lyckade.

De invändningarna hindrar inte att detta är en fascinerande biografi om en människa som alltid konsekvent gick sina egna vägar i livet.

SB

 

Jag är skapad för stormen och striden och regnet

Av Chris Forsne

Ordfront förlag

 

Annonser

Spökskrivare

fran-vaggan-till-deadlineNär jag för några år sedan recenserade Robert Gustafssons självbiografi Från vaggan till deadline skrev jag uppskattande: ”Överhuvudtaget skriver Robert Gustafsson med snärt”.

Jag borde ha granskat bokens copyright-info bättre. Där stod namnet Klas Ekman, visserligen med små bokstäver men ändå. Det var han som skrev boken, även om omslaget framställde det som att Robert Gustafsson skrivit den själv.

Den alltid lika välkomna tidskriften Skriva uppmärksammar fenomenet spökskrivare i det nya numret. En av de intervjuade är nämnde Klas Ekman som är en av de flitigaste i branschen, bland annat har han formulerat Tommy Körbergs och Thomas di Levas självbiografier. I höst är han aktuell som medförfattare till rapparen Ken Rings memoarer.

Klas Ekman skrev själv  en intressant betraktelse om spökskrivartillvaron i Svensk Bokhandels höstkatalog. Han intervjuade kollegan David Lagercrantz som berättade att han i sina böcker om Zlatan Ibrahimovic och Göran Kropp tagit sig rätt stora konstnärliga friheter:

– Jag redogör inte för vad de sagt. Det viktiga är aldrig att citera korrekt. Det centrala är illusionen av en uppriktig berättelse. Jag snarare tar emot berättelsen och omstöper den.

zlatanZlatan-biografin var en fascinerande bok, men nog framstår den i en lite annan dager när man tagit del av denna uppriktighet från Lagercrantz.

I fallet Zlatan var det ju känt för alla att boken skrevs av David Lagercrantz. I andra fall – som Robert Gustafsson-boken – marknadsförs inte den egentlige skribenten men dennes identitet är ändå inte hemlig.

Men uppenbarligen skrivs också böcker under falsk förespegling, där man obekymrat ljuger om vem som skrivit. Googlar man ”spökskrivare” hittar man ett flertal hurtiga hemsidor där skribenter erbjuder sina tjänster och full diskretion mot en lämplig peng.

Enligt en artikel i den amerikanska tidskriften Writer´s Digest ligger taxan för en normallång bok på någonstans  mellan 10 000 och 50 000 dollar.

Jag höjer på ögonbrynen när jag i Skriva läser att Albert Bonnier, facklitterär chef på gissa vilket förlag, anser att det är okej att lura läsarna. Ifall skribenten accepterar att vara anonym ”är det inte förlagets problem” säger han. Så praktiskt.

Många är de kändisar som ger ut böcker om hälsa, mat eller sig själva. Hur många av höstens utgåvor är fejk?

SB

Recension: Svåra val. Hillary Clinton

clintonHeter USA:s nästa president Hillary Clinton? Mycket talar i alla fall för att hon blir demokraternas kandidat 2016 och det är svårt att läsa hennes nyutkomna självbiografi utan att tänka på den som ett förspel inför kommande valkampanj.

Hillary Clinton har tidigare skrivit om sina ungdomsår och tiden som presidenthustru. Nu ligger fokus på hennes fyra år som USA:s utrikesminister och det är den ansvarstagande och hårt arbetande politikern som läsaren möter. Statsmannen. Som nog inte är klar med politiken ännu.

Trots små åsiktsskillnader pucklade Barack Obama och Hillary Clintons på varandra rätt duktigt när de kämpade om nomineringen som demokraternas kandidat i presidentvalet  2008. Det var en kamp med en bitter eftersmak, särskilt hos gänget runt Hillary Clinton som hade svårt att smälta förlusten. Hon beskriver deras första försoningsmöte:

”Både Barack och jag och våra respektive staber hade långa listor över klagomål på varandra. Det var dags att rensa luften. Vi hade ett presidentämbete att vinna och det var viktigt för landet, och för mig personligen, att komma vidare. Vi sneglade på varandra som två tonåringar på en tafatt första dejt och läppjade lite på vinet, men till sist bröt Barack isen genom att retas lite med mig om vilken tuff kampanj jag hade drivit mot honom.”

De gjorde kort efteråt sitt första offentliga gemensamma framträdande i en liten New Hampshire-stad med det passande namnet Unity. En vecka efter att Barack Obama vunnit valet tillfrågade han Hillary Clinton om utrikesministerposten. Hon sa nej flera gånger men till slut gav Obamas övertalningsförmåga resultat. ”Tvärtom vad folk säger tror jag vi kan bli goda vänner”, ska Obama ha sagt.

Så tycks det ha blivit. Hillary Clinton skriver enbart i beundrande ordalag om Barack Obama. En annan favorit är vicepresidenten Joe Biden som Hillary Clinton verkar ha haft en särskilt god relation med.

Det är överhuvudtaget gott om vänliga personomdömen i Clintons bok och hon är  återhållsam med kritik mot politiska motståndare. Inte ens George W Bush ödslar hon mycket krut på.

För den som är intresserad av internationell politik är självbiografin en spännande exposé över de senaste årens dramatiska skeenden runt om i världen. Hillary Clinton går grundligt tillväga. På nästan 700 sidor går hon igenom världsdel efter världsdel, land efter land (hon hann med att besöka 112 länder) och beskriver pedagogiskt det diplomatiska spelet, samtidigt som hon bjuder på små miniporträtt av de statsmän hon tampats med.

Till bokens mer dramatiska avsnitt hör berättelsen om aktionen mot Usama bin Ladin sedan han lokaliserats till ett hus i Pakistan.  Clinton följde attacken från Vita huset via en direktlänk, tillsammans med en inre krets kring president Obama. Hon skriver: ”Jag såg på presidenten. Han var lugn. Jag har sällan varit så stolt över att tjäna mitt land vid hans sida som jag var den dagen.”  Den som undrar ifall tillfångatagande diskuterades som alternativ till att skjuta ihjäl al Qaida-ledaren får inget klargörande.

När det gäller Afghanistan medger Hillary Clinton att hennes fyra år som utrikesminister innebar ett misslyckande. Försöken att via ombud förhandla med de hårdföra talibanledarna gav inget, men hon vidhåller att det var rätt att försöka.

Till de obligatoriska, och förmodligen mest tröstlösa, uppgifterna för amerikanska utrikesministrar hör att försöka förmå israeler och palestinier att sluta skjuta på varandra. Hillary Clinton avverkade många möten och förhandlingar men precis som för hennes företrädare följdes varje steg framåt av minst ett steg bakåt.

Mer optimism präglar kapitlet om Syd- och Mellanamerika. Flera länder har gjort betydande ekonomiska framsteg de senaste 10-15 åren och även om klyftorna ofta fortfarande är stora finns en växande medelklass. Noterbart i detta avsnitt är att Hillary Clinton säger sig ha försökt övertyga presidenten om att det är dags för USA att upphöra med sanktionerna mot Kuba.

Mycket av USA:s agerande i övriga världen har, som det beskrivs i Svåra val,  karaktär av brandkårsutryckningar. Uppflammande eldar ska släckas och Hillary Clinton och hennes medarbetare rycker ut i världen för att försöka tala förnuft med bångstyriga och egensinniga stats- och regeringschefer.

Vad som egentligen är Hillary Clintons politiska styrkurs  kan tyckas dunkelt, men i några avslutande avsnitt om kvinnors och hbtq-personers rättigheter finns ett engagemang som känns äkta. Här framstår hon som en progressiv och kraftfull politiker.

Återstår då frågan om och när Hillary Clinton tillkännager sin presidentkandidatur. I slutet skriver hon att detta är nästa svåra val hon har att göra.

Ska man spekulera utifrån hennes memoarer tyder allt på att hon ställer upp. Hon skriver försiktigt och garderande, utan för mycket klarspråk, just som man förväntar sig av en politiker som har ambitioner.

SB

 

Svåra val

Hillary Rodham Clinton

Översättning: Margareta Eklöf/Roland Poirier Martinsson

Albert Boniers förlag

 

 

 

 

 

Recension: Älska, dricka, sjunga, leva, dö. Av Stina Otterberg.

200px-Erik_Axel_Karlfeldt_1931Vem var Erik Axel Karlfeldt? Svaret finns i hans egna dikter. Det är den Karlfeldt jag vill möta – människan i hennes skapelse.

Detta är utgångspunkten för litteraturvetaren Stina Otterberg i essäboken Älska, dricka, sjunga, leva, dö där hon väljer att lämna den biografiska personen och utgå från texterna i dikten Sub luna.

Det har gått 150 år sedan Karlfeldt föddes, men genom sin närläsning och sin förankring i vår tid ger Otterberg nya perspektiv och nytt liv åt hans dikter samtidigt som hon ifrågasätter äldre analyser. Exempelvis när en namngiven kvinna stämplas som ”en livs levande häxa klädd i vanlig kjol” av en annan litteraturvetare. Karlfeldt namnger aldrig kvinnan i sin dikt Häxorna. Kanske insåg han att hans eget agerande var minst lika avgörande som den utpekade kvinnans i den passion som slutade med att hon ensam for utomlands för att föda deras gemensamma barn som dog.

Häxor finns i diktade världar, men inte på riktigt, konstaterar Otterberg och understryker att Karlfeldt hade betydligt fler skyddsnät än barnaföderskan, vars enda rimliga alternativ var att återvända till sin man.

Det är enkelt att bli förälskad i Karlfeldts språk, kanske just därför att han är så oemotståndligt hänryckt av orden, konstaterar Otterberg och tillägger att poeten också är en av våra rimkäraste, så till den grad att det inte räcker med rim i slutet av varje rad. Han slösar även med rim inuti versraderna, inrim.

Familjens ekonomi gick över styr och fadern Erik dömdes till fängelse för att ha förfalskat namnteckningar för att kunna låna mer pengar. Till det som kostade hörde sonens utbildning.   Samma dag som fadern fraktas i en fångtransport, kedjad i fotbojor, från Sala till länsfängelset i Västerås får Karlfeldt sitt studentbetyg. Fast då heter han fortfarande Eriksson efter sin far. Senare tar han sig namnet Karlfeldt, efter födelseorten Karlbo.

alska-dricka-sjunga-leva-do-en-essa-om-erik-axel-karlfeldtI dikten En löskerkarl (vagabond) ur Fridolins visor skriver Karlfeldt:

Hur var ditt liv?-Det var storm och nöd

och kamp i en enda veva;

det var gäckad längtan och fåfäng glöd

och små glimtar ur molnens reva.

Jag är så glad att jag fått leva.

Otterbergs essä (som ges ut i samarbete med Karlfeldtsamfundet) är inte okritisk. Hon erkänner att Karlfeldt skrivit rader som hör hemma i giftskåpet, men hon lyssnar, fördjupar och använder sina sångliga erfarenheter och kärlek till skaldens verk för att presentera hans yrkesgärning och därigenom också honom själv. Lyhört, inträngande och finstämt.

KB

 

Älska, dricka, sjunga, leva, dö

-en essä om Erik Axel Karlfeldt

Av Stina Otterberg

Wahlström & Widstrand

 

 

Recension: Malcolm X. Av Manning Marable.

malcolm-xDen 26 april 1957 försökte två poliser gripa en man efter ett gatubråk i Harlem i New York. Tre svarta män ingrep när de såg poliserna misshandla mannen med batonger. Poliserna vände sin uppmärksamhet mot trion – en av dem blev så illa attackerad av poliserna att läkare senare bedömde hans överlevnadschanser som osäkra.

Männen var medlemmar i Nation of Islam. Ett hundratal muslimska män samlades utanför polisstationen dit de gripna förts. Några timmar senare fanns 4000 Harlembor samlade, anförda av Malcolm X. När han ansåg att det var dags att avbryta aktionen upplöste han med en snabb gest folksamlingen som skingrades på ett par minuter. En häpen polisman sa till en New York-tidning: ”Ingen människa borde ha så mycket makt.” De gripna männen blev senare frikända, stämde New York-polisen och fick ett rekordstort skadestånd.

Händelsen fick stor uppmärksamhet. I den Pulitzer-belönade biografin Malcolm X betecknar Manning Marable, professor i afroamerikanska studier, incidenten som starten för Malcolms karriär som nationell medborgarrättsledare. Boken fick stor uppmärksamhet när den kom ut 2011, kort efter att författaren avlidit, och har nu översatts till svenska.

Nu, flera decennier efter sin död, har Malcolm X ikonstatus och ses som en symbol för motstånd och uppror, trots att egentligen han var en perifer gestalt i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Känd men utan större inflytande utanför den lilla skaran anhängare.

Malcolm Little växte upp under svåra förhållanden. Hans pappa dog tidigt i en mystisk olycka som familjen misstänkte var mord. Mammans psykiska problem blev så allvarliga att hon togs in på mentalsjukhus. Malcolm drogs i tonåren in i kriminalitet och försörjde sig på småstölder och försäljning av droger. Manning Marable hävdar dock att Malcom X i sin egen självbiografi överdrev sin kriminella bana. Hans eget påstående att brottsoffren främst var välbärgad vit medelklass får ses som en del i den mytbildning kring den egna personen som Malcolm X gärna ägnade sig åt, enligt Marable.

Efter att ha åkt fast för en serie inbrott satt Malcolm X i fängelse 1946-52. Under påverkan av en av sina bröder konverterade han då till islam och blev en hängiven anhängare till den lilla gruppen Nation of Islam. Efter frigivningen kom han att bli en av ledaren Elijah Muhammeds närmaste män och hans skicklighet som talare gjorde att Malcolms ryktbarhet steg.

Nation of Islam hade sektens särdrag: en extrem ideologi baserad på idén att vita män var djävlar och en intern disciplin som inte tillät några avvikelser från den rätta läran. Den som bröt mot någon av gruppens många regler, till exempel rökte en cigarett, blev brutalt straffad av utsända hejdukar. Mycket energi ägnades åt interna fejder.

Malcolm X var länge en trogen anhängare till Elijah Muhammed. Från talarstolar avvisade han alla tankar på integration mellan svarta och vita, dock utan några klara idéer om hur rasåtskillnaden praktiskt skulle genomföras. Marable pekar på många motsägelser i budskapet, bland annat var Malcolm X omväxlande respektfull och hånfull mot Martin Luther King. Han uppmanade också svarta att utnyttja sin rösträtt, för att i andra sammanhang fördöma både republikanerna och demokraterna.

Inga ledande amerikanska politiker ville synas ihop med Malcolm X, men under sina resor i Afrika togs han emot som gäst av hög rang. Hemma i USA fanns samtidigt många kritiker inom Nation of Islam och när Malcolm X allt mer framstod som en konkurrent till Elijah Muhammed var brytningen oundviklig.

Efter utträdet växte kritiken till öppet hat och Malcolm X var starkt medveten om att han riskerade att bli mördad. Kanske trodde han ändå inte att det skulle ske på ett offentligt möte med flera hundra åhörare. Tre män dömdes senare för mordet men enligt Marable fanns fler skyldiga som lyckades undkomma i kaoset som uppstod vid skottlossningen.

Att säga att Manning Marables biografi är gedigen vore ett understatement. Boken bygger på en enorm research med intervjuer och grävande i skriftliga dokument. En viktig källa har varit FBI:s material – redan tidigt skickades svarta infiltratörer in i Nation of Islam för att bevaka vad som försiggick.

Av läsaren krävs viss uthållighet – det är många tal och möten som refereras på de 600 sidorna – men belöningen blir stor. På ett skickligt sätt vävs historien om Malcolm X samman med en större berättelse om diskriminering och utanförskap för den svarta befolkningen i USA. Resultatet är en angelägen och fascinerande bok om ett stycke amerikansk nutidshistoria.

SB

 

Malcolm X

Författare: Manning Marable

Översättning: Stefan Lindgren

Leopard förlag

 

 

Recension: En levande eld. Av Hans Blomqvist

en-levande-eld-milena-en-biografiFånge 4714 dog i koncentrationslägret i Ravensbrück. Hon hette Milena Jesenská och blev 47 år gammal. Den röda spetsställda triangeln på uniformsjackan klargjorde att hon fängslats av politiska skäl.

Hon var journalist, översättare och orädd kritiker av stalinism och nazism. Tillika skarp krönikör som väckte känslor och drog till sig läsare och mothugg. Så till den milda grad att hon portades från såväl den borgerliga som den kommunistiska pressen. Pengar till överlevnad fick hon, åtminstone tillfälligt, genom att en god vän som var chefredaktör för en socialdemokratisk tidning i Prag publicerade artiklar av henne. Ingen fick dock veta vem som hade skrivit dessa utan de publicerades under olika pseudonymer.

Författaren Franz Kafka beskrev henne ”som en levande eld”. En levande eld är också titeln på den biografi som Hans Blomqvist skrivit om Jesenská.

Detta är, åtminstone såvitt jag vet, den första egentliga biografin om Milena på svenska.

Hans Blomqvist har valt ett traditionellt upplägg och skildrar huvudpersonens liv från det att hon föddes i Prag 1896 till dess att hon dog 1944. Blomqvist är väl förtrogen med det sammanhang som Jesenská levde i och har ingående kunskaper om Kafka vars verk han översatt och arbetat med ända sedan 1985. Han är i den aktuella självbiografin omsorgsfull och frikostig med källuppgifter för den som vill läsa vidare.

Jesenská var den förste som översatte Kafka och deras brevväxling och kärlek till varandra är legendarisk. Det var också till Jesenská som Franz Kafka överlämnade sina dagböcker och manuskriptet till den ofullbordade romanen Den försvunne (Amerika).

Milena var synnerligen aktiv när det gällde att rädda hotade undan den nazistiska förföljelsen. En av dem som hon ringde upp och erbjöd sitt stöd var författaren Willy Haas. Han skulle senare säga att Milena var som gjord för katastrofer. Ju oroligare det blev runt om kring henne, desto lugnare blev hon.

Blomqvist bild av Jesenskás liv ger vid handen att hon testade gränser, medvetet bröt med tidens konventioner, umgicks med likasinnade på de litterära caféerna i Prag och Wien, inledde kärleksrelationer, arbetade intensivt, gifte sig och skiljde sig och utvecklade ett livslångt drogberoende. Det är lätt att instämma i Blomqvists analys att Jesenskás berömmelse länge grundade sig på hennes relation till Kafka, men att ”hennes liv bjöd på mer dramatik än Kafka någonsin kunde föreställa sig… och i ljuset av detta frestas man snarast tala om den stillsamme Kafka som ett bihang till Milena” .

Vem av de två som är störst och i vilket avseende är väl egentligen ganska ointressant. Uppenbart är emellertid att de utdrag ur Jesenskás texter, som Blomqvist publicerar, är påfallande välskrivna och intresseväckande.

KB

 

En levande eld

Av Hans Blomqvist

Bakhåll

 

 

Birgitta Stenberg 1932-2014

allavilda_poster_600Birgitta Stenberg är död.

Få om ens någon svensk författare kunde få mig att tappa fattningen som hon. Oavsett om man mötte henne i levande livet eller läste hennes böcker. Inget var hugget ur sten, utom allas rätt till ett värdigt liv.

Samtidigt som hon lyssnade och var nyfiken på andra.

”Förtvivlat rolig, förfärande allvarlig”, enligt Märta Tikkanen.

Så sant. Kanske kan man säga att de flesta av Stenbergs böcker hade självbiografiskt avstamp. Till och med hennes bok om bin och i all synnerhet Kärlek i Europa, Alla vilda och Eldar och is.

Birgitta Stenberg, som debuterade 1956, blev 82 år gammal. Hon dog natten till idag, lördag, i sitt hem i Smedsbolet på Tiveden.

KB

 

 

 

 

Höstens hetaste utgivning

Bokförlagen bjuder i höst på en hel del som i förväg ser läsvärt ut. Här är tio biografier att se fram emot:

Den umbärliga, av Sigrid Combüchen. För sin senaste bok Spill fick Sigrid Combüchen både välförtjänta lovord  och Augustpriset. Nu är hon tillbaka med en berättelse om Ida Bäckmann (1867-1950) som gjorde skandal när hon efter Gustaf Frödings död skrev en bok om sin relation med den store skalden.

Minnet och elden, av Pierre Schori. Utrikesminister blev han aldrig, kanske för att han sågs som för kontroversiell för den posten, men väl biståndsminister och Sveriges FN-ambassadör. Nu skriver Pierre Schori om sina år i den internationella toppolitiken.

Malcolm X, av Manning Marable. En ingående skildring av den kontroversielle medborgarrättskämpen och förgrundsgestalten i Nation of Islam. Utsedd till årets bästa bok av New York Times.

Margaretha Krook, av Astrid Hasselrot. Hon briljerade både på Dramaten och hos Hasse & Tage. Margaretha Krook hade en snärt i repliken som ingen annan.

Livet, av Ken Ring. Artisten och strulputten Ken Ring hamnade åter i strålkastarljuset när han var med i TV4:s Så mycket bättre. Nu berättar han sin dramatiska livshistoria

Busskungen, av Kristin Lundell. Greyhoundbussarna rullar kors och tvärs över USA. Företaget grundades av en svensk, Eric Wickman, som nu porträtteras av Kristin Lundell, tidigare en av Svenska Dagbladets mest läsvärda nöjesskribenter.

Erik XIV, av Herman Lindqvist. Han var bara kung i åtta år men hann med åtskilligt: kriga, bråka med bröderna, ta livet av Sturar och göra skandal genom att gifta sig med en kvinna av folket. Produktive Herman Lindqvist porträtterar en av våra märkligaste kungar.

Barrikaden valde mig, av Kristina Lundgren. Ada Nilsson blev vid förrförra sekelskiftet Sveriges tolfte kvinnliga läkare. Hon var också en förgrundsgestalt i rörelsen för kvinnors rättigheter.

Märta och Hjalmar Söderberg, av Johan Cullberg och Björn Sahlin. Överklassflickan Märta Abenius blev författaren Hjalmar Söderbergs första hustru men efter tio års äktenskap blev hon tvångsinlagd på sinnessjukhus, men var hon sjuk? Psykiatriprofessorn Johan Cullberg och tidigare förläggaren Björn Sahlin skriver  om ett tragiskt kvinnoöde.

Retrospektivt, Martin Scorsese. En berättelse om en av USA:s främsta filmskapare, med filmsuccéer som Taxi Driver, Gangs of New York, The Aviator och The Departed.

SB

Per Oscarsson porträtteras i ny bok

Per_Oscarsson_1948Det var något särskilt med Per Oscarsson. Blicken, intensiteten, närvaron.

Trots en lång teaterbana och dito filmkatalog är han evigt förknippad med de sekunder då han lättade på klädseln hos Lennart Hyland.

Den konstnärliga glöden var het och så enkelt var det ibland inte, varken för omgivningen eller honom själv. I sin lyriska dagbok skrev han 1960: ”Teatern hatar mig och jag hatar teatern. Så går vi skilda vägar.”

Nu kommer boken Fantasten Per Oscarsson där han porträtteras av Klas Gustafson.

Jag har med stort nöje läst samtliga artistbiografier som Klas Gustafson gett ut. Han började 2003 med Beppe Wolgers, mångsidig författare och tv-favorit. Fortsatte med  Cornelis Vreeswijk, låtsnickrargeni och riksdrummel som försåg kvällspressen med många löpsedlar.

Sedan följde böcker om Tage Danielsson, Monica Zetterlund och nu senast Gösta Ekman. I den sistnämnda skrev Gustafson för första gången om en levande person och, så vitt jag förstår, också i nära samarbete med denne.

Klas Gustafson har en vänlig och uppskattande ton i sina böcker men väjer för den skull inte för mörka stråk hos huvudpersonen (ifall sådana går att finna). Som levnadsbeskrivningar står de på en gedigen grund av ambitiös research.

Fantasten Per Oscarsson ges ut på Leopard förlag.

SB

Recension: Jan Guillou utifrån. Paul Frigyes

Biografier om nu levande personer skrivs, om inte av huvudpersonen själv, ofta i mer eller mindre nära samarbete mellan författaren och den som är omskriven.

Men motsatsen – författaren som sitter på sin kammare och skriver om någon som inte är ett dugg intresserad av att medverka – är för den skulle inte ovanlig. Böcker om kungligheter tillkommer ofta så.

Och på tal om kungligheter, Ingvar Kamprad var sannolikt mindre förtjust när hans tidigare rådgivare Johan Stenebo häromåret skrev en biografi som framför allt gick hårt åt sönerna Kamprad. Den skrevs utan Kamprads medverkan, Däremot ställde han villigt upp när Bertil Torekull längre tillbaka skrev idolskriften Historien om Ikea.

Det behöver inte handla om graden av kritisk framställning. En av de mest gedigna artistbiografier jag läst är britten Bruce Dessaus bok om komikern Rowan Atkinson. Den är full av beundran inför huvudpersonen som – känd för att vilja hålla en låg profil – ändå vägrade att låta sig intervjuas.

 

guillouIfall man lite lagom förstrött följde vårens kalabalik kring Paul Frigyes bok om Jan Guillou kunde man lätt få intrycket att denna tillkom under Guillous bestämda protester. Så var det inte, inte till en början. Guillou gjorde inga invändningar när han blev kontaktad. Frigyes tackar i förordet Jan Guillou för att han ”professionellt och generöst ställt upp på ett halvt dussin intervjuer och tålmodigt svarat på frågor om sin karriär”.

Men när Frigyes gjorde sig skyldig till ett sakfel högg Guillou skoningslöst. Han hade inte relegerats från internatskolan Solbacka, även om ett par av Frigyes källor trodde det. Han hade nästan sparkats ut ur skolan, men bara nästan. Det var förstås en tabbe att inte kontrollera detta och att inte heller låta Guillou kommentera, vilket Frigyes reservationslöst medgett.

En tid efter att Jan Guillou inför tv-kamerorna halat upp ett skolbetyg som dementerade bokens uppgifter beslöt Norstedts förlag att dra tillbaka utgivningen. En triumf för Jan Guillou, men det lilla Lindelöws bokförlag gav senare ut den rättade versionen av manuset, som också försetts med ett tillägg om turerna kring hur boken stoppades.

För Paul Frigyes måste förstås alltihopa ha varit oerhört smärtsamt. Flera års arbete kom till slut bara att handla om en felaktig sakuppgift på ett tiotal rader.

Biografin är värd ett bättre öde än att bli ihågkommen som biografin som stoppades. Den är en intressant och ambitiös genomgång av Jan Guillous omåttligt framgångsrika karriär som journalist och författare. Någon nidskrift är det absolut inte. Frigyes har en nyanserad berättarstil, utan sådana kategoriska och självsäkra utfall som Guillou är känd för.

Man kan för all del  tycka att Paul Frigyes inte kommer med så mycket nytt. Möjligen också att han ägnar sig lite väl mycket åt eventuella smålögner, eller om det bara är dåligt minne, från Guillous sida. Flera av dessa utläggningar slutar ändå mest i diffus osäkerhet om vad som egentligen är sanning. Men spännande läsning är det likväl, ibland rätt underhållande också.

Ska man bara läsa en bok om Jan Guillou är valet rätt givet: Guillous egna memoarer Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv. Men Paul Frigyes biografi är ett bra komplement och självklart var det rätt att ge ut den.

SB

 

Jan Guillou utifrån

Författare: Paul Frigyes

Lindelöws

 

 

 

Recension: Stig Lindberg – människan, formgivaren

StigLindberg-180x217Stig Lindberg var ingen blyg viol. Dessutom skapade han klassiska bokillustrationer som Krakel Spektakel och Daniel Doppsko, serviser som Spisa Ribb, grönbladiga Berså, svartvita Dominovaser, lustfyllt myllrande tygmönster, sparbössor, färgsprakande emaljer och blåprickiga pappersmuggar som i dag används på McDonalds.

Anna Larsdotter ger sig i kast med såväl människan som yrkesmannen Stig Lindberg och guidar oss samtidigt genom folkhemmets designhistoria och Lindbergs makalöst idoga, ibland snudd på maniska, arbete med att formge i lera, porslin, emalj och textil.

Stekpannan Terma tillverkades i det nya materialet novarlit. Spjutspetsteknologi som tagits fram för raketuppskjutningar skulle förenkla arbetet i svenska kök och pannan kunde tas direkt från spis till matbord. Inför lanseringen döpte upphovsmannen pannans mörkbruna färg till ”dödskalleblodröd”. Han visste att sticka ut, i alla sammanhang.

Lindberg föddes i Umeå 1916 och förflyttade sig under hela sitt liv söderut, via Värmdö och skånska Domsten till det italienska kustsamhället San Felice Circeo där han dog vid 66 års ålder.

En bidragande orsak till att Stig sökte sig till Gustavsberg var mötet med konstnären Helmer Osslund i barndomsstaden. Den västerbottniske målaren hade jobbat vid den anrika porslinsfabriken som dekoratör på 1890-talet. Lindberg anställdes på samma ställe som tjugoåring och fortsatte arbeta där som formgivare och konstnärlig ledare i mer än fyra decennier. Hyllad och älskad, men också ifrågasatt.

Lindberg framhöll att ”rita en bra grej kan många, men att matcha den mot ledning, ingenjörer, försäljare och reklamfolk – det är den verkligt stora konsten”. Lindberg slet och var skicklig både på att rita och förankra, men hade ibland problem med att kombinera ställningen som konstnärlig ledare med det egna skapandet. När Krister Karlmark ritade mönstret till Berså upplevde han det aldrig som ett problem att servisen producerades i Stig Lindbergs namn. Han fick uppdraget som Stigs assistent och gjorde något som var i dennes anda.

Karin Björquist, som efterträdde Lindberg som konstnärlig ledare på Gustavsberg, har berättat att hon ritade ett mönster till en av Stigs koppar, grunden till den hyllade serien Spisa Ribb. Stig hävdade då att mönstret var identiskt med en dekor som han själv skapat. Kanske var så, enligt Larsdotter, att när Lindberg såg något snyggt och nyskapande intalade han sig att han redan gjort samma sak. Upphovsrätt är emellertid knepigt och tidsandan kan bidra till att snarlika lösningar sjösätts ungefär samtidigt. Och när är verket färdigt, när det skissats eller när det faktiskt satts i produktion?

Anna Larsdotter visar även att det finns uppenbara likheter mellan Stig Lindbergs fajansserie Karneval och dansken Björn Wiinblads mönster.

Navet i Larsdotters bok är tveklöst Lindberg yrkesroll som formgivare. Själv framhöll han 1950-talet som ”skördetiden” då Sverige var bäst i världen på formgivning och allt stämde ”teori, praktik, ekonomi”. Redan nästa decennium oroades han över ” tristess och likriktning” på svenska varuhus, där man sålde dåliga varor till låga priser.

KB

 

Stig Lindberg – människan, formgivaren

Anna Larsdotter

Historiska Media

 

 

 

 

Recension: Oberoende är stark. Av Pehr G Gyllenhammar och Anders Palmgren

pg”Jag vill förändra världen” hette, på fullt allvar, Percy Barneviks självbiografi häromåret. Hade titeln inte redan varit tagen kunde den ha passat även för Pehr G Gyllenhammars nyutkomna bok som är full av upplysningar om hur vi skulle kunna skapa en bättre värld.

Det är journalisten Anders Palmgren som intervjuat och skrivit. Sina frågor har han suddat ut så att huvudpersonen talar i jag-form i ett enda flöde, som en föreläsning. I vilken mån Palmgren har ställt kritiska följdfrågor är svårt att veta, det är i vart fall inget som märks i resultatet.

Pehr G Gyllenhammar har levt ett liv i näringslivseliten, även om han gärna framhåller sig som en folkets man som gillar slå sig i slang med taxichaufförer. Han har också mer än gärna frotterat sig med politiker.

I ett avsnitt berättas att USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger vid ett tillfälle kom fram till den unge Volvochefen. Detta ska ha skett för nästan fyra decennier sedan men Gyllenhammar tycks ha bra minne för citat:

”Jag gjorde ett inlägg – om vad minns jag inte. Efteråt kom han fram till mig och sa: ‘Unge man. Vi har aldrig mötts förut men du gjorde det enda intressanta inlägget i debatten. Jag skulle gärna vilja lära känna dig.’ Så blev vi vänner.”

Sant? Det får man väl hoppas (fast i en tidigare bok hävdade Gyllenhammar att de redan träffats några år tidigare). Det faktum att Gyllenhammar ger denna typ av beskrivning säger möjligen också något annat om hans person än det han själv vill förmedla.

I en annan passage ger Gyllenhammar sin version av hur det gick till när 1980 års jättekonflikt på arbetsmarknaden fick sitt slut. Enligt honom var den avgörande faktorn att han framträdde hos Lennart Hyland i tv och uttalade att ”alla måste tillbaka till arbetet”:

PG påstår: ”Resultatet blev att både LO och SAF sammankallade sina stora förhandlingsdelegationer på söndagseftermiddagen. Ett avtal skrevs under och på måndag morgon var alla tillbaka på sina arbetsplatser igen.”

Sant? Kanske inte. Men ännu en glimt av Gyllenhammars självuppfattning.

Mest spännande i denna rätt snabblästa bok – annars full av svepande argumentation – är nog de inledande avsnitten om turerna kring de misslyckade fusionsplanerna för Volvo och Gyllenhammars hårda beskrivning (”slakt”) av hur Sveriges en gång viktigaste industrikoncern sålts ut.

Till sist, en smått sensationell uppgift släpps av Gyllenhammar. Han påstår att Marcus Wallenberg utsåg honom till sin efterträdare. Riktigt i vilken mening framgår inte men MW skulle i början av 1980-talet samlat sina direktörer och, i PG:s närvaro, meddelat att Gyllenhammar skulle ”ta över”. Med andra ord, Wallenberg den äldre skulle ha föredragit Gyllenhammar framför sin egen son, Peter Wallenberg.

Beskrivningen skiljer sig markant från vad Gyllenhammar/Palmgren skrev i en tidigare bok för drygt 20 år sedan då det mest handlade om en löslig allians mellan Volvo och Wallenbergsfären. Vilken historieskrivning man föredrar spelar kanske mindre roll – alliansen sprack kort efter att Marcus Wallenberg dog.

SB

 

Oberoende är stark

Författare: Pehr G Gyllenhammar & Anders Palmgren

Förlag: Albert Bonniers

 

 

 

Recension: Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar. Jan Gradvall

gradvall 2Intervjuer med popstjärnor är ofta meningslösa. Stjärnorna svarar pliktskyldigt och utan större engagemang. Vilket man kan förstå eftersom frågorna ofta handlar om allt annat än musik.

Ett lysande undantag bland svenska musikjournalister är Jan Gradvall som har en särdeles förmåga att få artister att faktiskt berätta intressanta saker. Kanske är det helt enkelt Jan Gradvalls kunnande som får musikerna att släppa loss.

I sin krönike- och reportagesamling som kom på vårkanten berättar Gradvall att han är svårslagbar på Trivial Pursuits frågor om populärkultur (men gediget oduglig i alla andra kategorier). Hans expertis på området förvaltades väl av Norstedts förlag för några år sedan när den lite förbisedda ”Tusen svenska klassiker” gavs ut med Gradvall som en av fyra upphovsmän. Där stod egentligen det mesta som är värt att veta om svensk populärkultur de senaste decennierna.

Men Jan Gradvall briljerar inte med sitt kunnande i sina intervjuer. Han håller en vänlig, tillbakadragen ton och ställer gärna enkla hur- och varför-frågor.

gradvallTexterna i boken har publicerats i olika tidskrifter sedan 1993. Robyn, Quincy Jones, Lars Winnerbäck och Kent är några av dem som berättar om sig själva. Och intervjuerna med ABBA måste vara de bästa som gjorts.

Det skulle kunna vara lätt för en medelålders musikjournalist att bara intressera sig för det gamla och välkända. Men Jan Gradvall har ett öppet sinne vilket – utöver att han skriver bra – är en avgörande styrka. Därför kan han också intervjua trion i Swedish House Mafia och – faktiskt – få dem att berätta intressanta saker.

SB

 

Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar

Författare: Jan Gradvall

Albert Bonniers förlag

 

 

Recension: Emma Zorn. Av Birgitta Sandström

zornI nacken på kvinnan i halvprofil med sänkt blick prunkar en röd ros. Detta är förmodligen det första porträtt som Anders Zorn målade av sin blivande hustru Emma, men vem var modellen och hur blev hennes liv?

Den frågan vill Birgitta Sandström besvara i en diger volym på drygt 700 sidor. Dessvärre upptas en alltför stor del av boken av de brev som utbyttes mellan paret under deras hemliga förlovning som varade i fyra år. Brev som stundtals blir tämligen sega och tradiga. Speciellt med tanke på att konstvetaren Sandström mer översiktligt berör flera intressanta aspekter som vunnit på fördjupning. Inte minst Emmas villkor som kvinna och konstnärshustru från 1885 och framåt.

Sandström var tidigare chef för Zornmuseet och Emma Zorn var dessutom moster till författarens morfar och uppfattades av släkten som ”en god fe” som omgavs av ett romantiskt skimmer.

Min morbror, som växte upp ett stenkast från Zorngården i Mora, mindes däremot Emma Zorn som en åldrad kvinna i lång svart klänning som argsint hytte med en krokig träkäpp åt pojkarna som pallade äpplen på väg till skolan.

Inte heller den legendariske fotografen Karl Lärka hyste några varmare känslor för fru Zorn sedan hon nekat honom ekonomiskt stöd därför att hon ansåg att det yrke han valt var alltför osäkert för en bondson.

Däremot satsade Emma helt och fullt på Anders Zorn, en annan ung man från Mora med konstnärsdrömmar under drygt 60 år, från det att de träffades 1881 till dess att hon dog 1942.  Hon fortsatte oförtrutet även efter det att maken gått bort, genom att se till att hans konst kunde visas offentligt samtidigt som hon kompletterade samlingen.

Emmas inflytelserika kontakter, även utanför Sveriges gränser, var betydelsefulla för att lansera Zorns konst. Anders mamma Grudd Anna Andersdotter var inte närvarande när Emma och Anders gifte sig. Det unga parets bakgrunder var diametralt olika. Emma Lamm behärskade redan som ung flera språk och tillhörde en förmögen Stockholmsfamilj. Hennes make däremot växte upp i Mora med en ensamstående mamma med knappa ekonomiska villkor som i perioder tvingades lämna sonen hos sina föräldrar för ”herrarbete” söderöver.

Emma föddes i en tid då ogifta kvinnor var omyndiga och personer med judiska rötter inte hade rätt att gifta sig med svenskar som inte var judar.

När Anders Zorn i brev titulerar henne ”Min lilla judinna” och sig själv ”lilla judinnas lilla Mas” läxar hon upp honom och påpekar ”att jag är judinna är ej mitt mest framträdande drag… En trosbekännelse är inte en titel. Der fick du, herr agrée och protestant, dalmas och lårkje (Moramål för pojken min)”.

Birgitta Sandström

Birgitta Sandström

Birgitta Sandström tecknar en ljus bild av Emmas första tid som fru Zorn. Makarna följdes åt på resor över hela världen och skapade ett gemensamt hem i Mora till stor del möblerat med nytillverkade allmogemöbler och borgerligt arvegods från Emmas familj. ”Pensionat Zorngården” blev ett begrepp, hit kom under kortare och längre perioder bland annat målarprinsen Eugen, skalden Erik Axel Karlfeldt och konstnärsparet Carl och Karin Larsson.

Selma Lagerlöf besökte bara Zorngården en gång och klagade efteråt på att det var så få fruntimmer där. Till skillnad från Lagerlöf var Emma Zorn föga intresserad av rösträttsfrågan. Trots att hon som kvinna inte kunde rösta i allmänna riksdagsval förrän 1921, året efter det att maken dött. Däremot var hon socialt engagerad när det gällde folkhögskola, hemslöjd och barnhem.

Med tiden ökade Anders Zorns alkoholintag och hans hälsa försämrades. 1887 fick han syfilis och ordinerades kvicksilver. Hans lynnighet, ångest och nedstämdhet tilltog samtidigt som han plågades av svår huvudvärk och trötthet. Året därpå bjuder han in Emily Bartlett, som han inlett ett förhållande med, till Zorngården. Emma biter ihop, men många år senare konstaterar hon att ”Anders var ett geni, och ett sådant är svårt att leva med”.

I ett brev framhåller hon att maken ” försöker ibland att vara snäll, men han har verkligen så liten uthållningsförmåga”.

Det ovanliga brev som skrevs av en besviken och bedragen kvinna vars illusioner har minimerats till intet, kommenterar Birgitta Sandström med tillägget att detta brev skänktes till Zornmuseets arkiv först på 2000-talet, efter Emmas död, och att vi inte vet vad som står i alla de brev som försvunnit eller gallrats ur. Kanske var de lika uppriktiga och direkta?

Den bild jag får av Emma Zorn är att hon under arbetet med att skapa ett äreminne över sin man (och därmed också sig själv) suddade ut de egna konturerna. Kanske var detta priset hon fick betala för den livsuppgift hon gjort till sin. Något som bidrar till att hon fortfarande skyms av sin make, också i den omfångsrika tegelsten som Birgitta Sandström skrivit.

KB

 

Emma Zorn

Av Birgitta Sandström

Norstedts

 

 

Vad är en bra biografi?

Om man nu ska skriva en blogg om biografier så kan ju frågan ovan vara värd en fundering.

Svenska Akademiens Peter Englund har beskrivit den mindre lyckade biografin så här:

”I fallet med biografin följer man objektet snällt i hasorna, från födsel och barnaår, över ungdomstid och vuxenblivande, till höjdpunkten, den mogna människans triumfer och tragedier, för att sedan begå den sedvanliga melankoliska avrundningen i åldrande, sjukdom, svaghet och – död. Ofta är det svårt att skönja någon större tankemöda hos minnestecknaren; bara ett plikttroget radande av fakta. Som om kronologi var detsamma som förklaring.”

Dessa torftiga levnadsteckningar förekommer förstås, men är väl ändå inte så vanliga. Det skrivs många bra biografier i Sverige, ibland av huvudpersonen själv men oftare av någon annan.

Bra av olika anledningar, till exempel:

För att de personer som speglas också representerar, och låter oss få insikt i,  ett större historiskt sammanhang, som i nämnde Peter Englunds Stridens skönhet och sorg från 2008. De korta biografiska historierna om människor under första världskriget har Englund nu flätat samman till en mer omfattande berättelse som med start i år ska komma ut i fem band. Något att se fram emot.

jag-ar-zlatan-ibrahimovic-min-historiaFör att författaren skickligt och tonsäkert lyckats förmedla något som låter som huvudpersonens röst, som i David Lagercrantz storsäljande Zlatan-bok. En skildring med kvaliteer långt utöver den ordinära idrottsbiografin, särskilt i beskrivningen av Ibrahimovics unga år.

För att författaren berättar något starkt och utlämnande, som när Leif GW Persson beskriver den trasiga relationen med sin mamma i Gustavs grabb.

För att en unik gärning eller personlighet som glömts bort lyfts fram i ljuset, som i Carina Burmans ambitiösa och mycket välskrivna biografi om Gösta Ekman (den äldre), sin tids stora superstjärna inom teater och film.

jag-vill-ju-vara-fri-en-bok-om-lena-nymanFör att berättelsen lyckas fånga både det roliga och det sorgliga, både succeerna och motgångarna, i en människas liv, som i Annika Perssons ömsinta men osentimentala bok om Lena Nyman.

Se där fem anledningar att gilla att läsa biografier. Det finns förstås ännu fler, vilket lär framgå av fortsatta blogginlägg.

SB