Två svenska journalister, varav en skottskadad, som under svåra umbäranden hålls fångna i krigshärjat land – låter inte historien bekant? Jo, när man läser journalisterna Magnus Falkeheds och Niclas Hammarströms berättelsen om när de hölls gisslan i Syrien är det omöjligt att inte påminnas om ”438 dagar” som Martin Schibbyes och Johan Perssons gav ut häromåret. Böckerna har dessutom en likartad berättarform, där författarna turas om att minnas, dag för dag.

Den viktigaste likheten är kanske engagemanget för journalistiken och sanningen. Båda dessa team ville skildra krigets grymma konsekvenser för människor och det var inte omedvetna om riskerna i uppdraget. De fick betala ett högt pris.

DN:s Paris-korrespondent Magnus Falkehed och frilansfotografen Niclas Hammarström hade haft flera frustrerande motgångar och var lättade när de till slut rott i land intervjuer och bilder från krigets Syrien. Nu skulle de bara ta sig hem. Men på återresan kidnappades de av en grupp beväpnade män. Det blev början på en nästan två månader lång mardrömslik fångenskap.

En stor del av tiden satt de inlåsta i mörker. Det var kallt, primitivt och bristen på mat gjorde att de tappade åtskilliga kilon. Efter ett misslyckat rymningsförsök sköts Niclas Hammarström i benet och Magnus Falkehed utsattes för tortyrliknande misshandel. Kanske var ändå känslan av ovisshet och maktlöshet värst, tillsammans med saknaden efter familjerna.

Några fångvaktare med lägre rang kunde uppträda hyggligt men gruppens ledare beskrivs som en psykopat som njöt av att förnedra och håna sina fångar. Med underdånigt smicker kunde han mjukna i korta ögonblick men det gick snabbt över. I maktutövningen ingick återkommande falska löften.

Falkehed och Hammarström tror inte att de hade blivit långlivade ifall de inte gått försvarets utbildning i hur man bör uppträda i gisslansituationer. Dagliga rutiner blev viktiga för att få timmarna att gå. Tålmodigt och envetet försökte de också komma sina plågare närmare genom att vänligt och intresserat fråga om deras familjer.

Boken är rapp, välskriven och otroligt spännande att läsa. In i det sista, på väg mot Libanon och friheten, dyker nya hot upp. Parallellt med kidnappningshistorien finns en fin skildring av den starka vänskapen dem emellan och om kärleken till deras familjer.

Vem var det då som kidnappade dem och varför blev de till slut släppta? Ingetdera får något svar i boken, men det framgår att det i största hemlighet genomfördes en jättelik operation av svensk polis, UD och ambassaden i Libanon för att få dem fria. Tyst diplomati har ofta kritiserats men får här en hyllning.

SB

 

Idag ska vi inte dö – fångar i krigets Syrien

Av Magnus Falkehed & Noclas Hammarström

Norstedts förlag

 

Ett halvår efter Klas Ingessons död kommer hans självbiografi, en bok om fotboll men mest en berättelse om att vilja leva. Ingesson förlorade till slut emot cancern, men hans engagemang för fotbollen var starkt in i det sista.

Under matcherna en fighter och viljespelare, utanför plan en lantisgrabb som såg älgjakten som årets höjdpunkt . Bilden av Ingesson som rak och rättfram bekräftas, men boken lyfter också fram honom som en mer grubblande och självkritisk idrottsman än vad han kanske uppfattats som. Sällan riktigt nöjd med sig själv, trots en lång proffskarriär och att han var bofast i svenska landslaget i ett decennium.

Ödeshögs store målspruta kom till sin rätt när han tog ett kliv ner till mittfältet. Efter ungdomsåren i IFK Göteborg avverkade han klubbar i Belgien, Holland, England, Frankrike och Italien – och det var i Serie A, i Bari och Bologna, som det gick bäst.

I landslaget var det trångt på mittfältet på 1990-talet – i samma spelargeneration fanns Thern, Schwarz, Limpar och den under fotbolls-VM -94 nye mittfältaren Brolin – så Ingesson fick mest hålla till på kanten. Icke desto mindre var han en viktig kugge i det lagbygge som nådde semifinal i EM 1992 och som tog VM-brons 1994.

Karriären beskrivs med kärv humor och distans och utan särskilt mycket grottande i fotbollsdetaljer. Det gör att boken är lätt att ta till sig även för den mer måttligt sportintresserade. Det som fastnar hos läsaren är ändå främst skildringen av sjukdomstillvaron efter cancerdiagnosen 2009. Det är en sorglig berättelse om hur hoppet om att bli frisk gång på gång släcks och Ingesson berättar öppenhjärtigt om hur kropp och psyke bryts ned. Gentemot medierna håller han skenet uppe och framstår som den fighter han var på planen, men i boken är han uppriktig med hur svag han känner sig: ”Sanningen var att jag inte kände mig ett uns starkare än om någon Greta, 85, hade drabbats av samma sak.”

På omslaget anges Klas Ingesson som ensam författare. Man får läsa det finstilta inne i bokinformationen för att få upplysningen att spökskrivaren heter Henrik Ekblom Ystén (eller ”medförfattare” som han kallas för). Det är förstås en kraftig nedtoning av hans roll.

SB

 

Det är bara lite cancer

Av Klas Ingesson/Henrik Ekblom Ystén

Förlag: Offside Press

 

Robin Williams tog livet av sig i augusti i fjol. Redan nu föreligger en till svenska översatt biografi om den älskade skådespelaren och komikern.

Författaren Emily Herbert ger en översikt av filmkarriären som rymde toppar som Good Morning, Vietnam och Döda poeters sällskap men också en hel del bottennapp. Filmernas handling sammanfattas, liksom recensenternas omdömen. Vi får också läsa om ståuppkomikern Robin Williams – i USA var han en av de främsta i den branschen, med ständigt utsålda hus när han var ute på turné.

Säkert finns ett stort intresse hos alla hans fans för att läsa en välmatad berättelse om Robin Williams men de lär bli besvikna på denna snabbproducerade och illa ihopkomna bok. Inget tyder på att Emily Herbert någonsin träffat huvudpersonen, inte tycks hon ha intervjuat en enda person i hans omgivning heller. Istället bygger hela boken på information hon hittat i pressklipp.

Utifrån tidningsartiklar formulerar Herbert styltiga och förnumstiga beskrivningar av typen: ”En av Williams mest tilldragande egenskaper var hans uppriktighet. Han var aldrig rädd för att medge att han blivit sårad, vilket är ovanligt för någon som blivit mobbad som barn.”

Nej, undvik denna bok. En annan och förhoppningsvis mycket bättre Williams-biografi håller för övrigt på att skrivas av New York Times kulturjournalist Dave Itzkoff.

SB

 

Robin Williams – När skratten har tystnat

Av Emily Herbert

Översättning: Jimmy Hofsö

Förlag: Bookmark

Det finns böcker som inte släpper taget, utan kräver omläsning på direkten. Förnyade möten som resulterar i nya insikter och ifrågasättanden.

Dit hör Yvonne Hirdmans senaste bok Medan jag var ung – Ego-historia från 1900-talet. Den framstående genusprofessorn börjar sin biografi när hon just kommit hem från BB och, drygt en vecka gammal, hänger över mammas axel. Året är 1943 och vi befinner oss på Lilla Essingen i Stockholm. Sedan ångar det på och slutar med att författaren, som vid det här laget hunnit bli 70 plus, går till motattack mot sitt yngre arga jag som tycker att hon övergett henne och fnyser åt författarens försök att lägga livet tillrätta. ”Förminskat. Feg! Och pryd!” Men den äldre författaren ger svar på tal:

-Lägg av, säger hon, du har ju överlevt. Det är jag som ska dö. Sedan sätter hon punkt. Åtminstone för den här gången.

Till saken hör att Yvonne Hirdman är påfallande tuff och skoningslös mot sitt unga jag. Kämpaglädjen lyser med sin frånvaro. En ung och osäker mamma (hon blev med barn före p-pillren och den fria abortens tid, endast 21 år gammal) med dåligt självförtroende och usla betyg kämpar på. Längtar efter kärlek och sex och försöker ge sina barn ett drägligt liv. Samtidigt som grå sorg skymmer sikten när hon, som nyskild mamma på 1970-talet, inte kan ge barnen mer än dammiga sommardagar i plaskdammen vid Bergshamra centrum.

När Ingvar Carlsson frågar om den stridbara forskaren vill medverka i maktutredningen tänker hon ”Jag? Lilla jag? Fegisen? Den okunniga? Har de valt mig?”.

Arbetssättet känns igen från Den röda grevinnan, den Augustvinnande boken om hennes egen mamma. Författaren går tillbaka i tiden, funderar, letar i anteckningar och minneslappar, söker olika fakta, redovisar minnesluckor. När hon hittar dagboksanteckningar om olyckliga kärlekar funderar hon så det knakar. Vem var egentligen den där J.?

Hon lyfter också fram den tidning som gavs ut av Svenska Kvinnors Vänsterförbund och som på 1970-talet utgjorde en brygga mellan den äldre generationens ”kvinnosakskvinnor” och ”de nya, arga” i Grupp 8. Helt riktigt. Tilläggas kan att tidskriften faktiskt hette Vi mänskor (efter att tidigare ha hetat Vi Kvinnor) och inte Vi människor.

Yvonne Hirdman använder sitt eget liv som språngbräda för att beskriva det genuskontrakt som hon introducerade för att synliggöra och förstå möjligheten till förändring när det till synes självklara förminskandet och skillnadsgörandet mellan vad en man respektive en kvinna får och kan göra rubbas. Hennes Ego-historia från 1900-talet är knivskarp, rolig och kunskapsrik.

KB

 

Medan jag var ung – Ego-historia från 1900-talet

Av Yvonne Hirdman

Ordfront

Philip Roth nämns varje år i spekulationerna kring vem som ska tilldelas Nobelpriset i litteratur. Men nej, det blir nog inget pris för den 82-årige New York-författaren. Förmodligen är han lite för rolig för Svenska Akademiens smak. Roth får trösta sig med att han fått i stort sett alla andra tänkbara litteraturpriser.

Det finns en karaktäristisk energi i Philip Roths språk som präglar hans romaner, en spänstig berättelseteknik och ett framåtdriv. Det samma kan faktiskt sägas om en ny biografi om Roth, ännu inte utgiven på svenska, som skrivits av New Yorker-medarbetaren Claudia Roth Pierpont (ingen släktskap med PR).

Hennes ambitiösa genomgång växlar mellan att vara en lättillgänglig litteraturanalys och ett personporträtt. För läsaren blir det uppenbart i vilken hög grad Roths böcker har sin utgångspunkt i  hans privatliv. Det gäller särskilt i böckerna om hans alter ego Nathan Zuckerman, låt vara att denne är några snäpp mer cynisk och opolerad än författaren själv. Flera karaktärer är också inspirerade av Roths vänner eller före detta flickvänner.

Vi får veta att Philip Roth var en långsam författare (numera har han pensionerat sig) som nöjde sig med att skriva en-två sidor om dagen. Första utkastet var oftast bara en grov skiss. ”The book really comes to life in the rewriting”, säger han.

Philip Roths blev en författarkändis med den sexuellt frispråkiga Portnoy´s complaint (1969) men som Claudia Roth Pierpont framhåller fick de följande böckerna inte alls samma genomslag. Det var främst framåt slutet av 1980-talet och på 1990-talet som de verkligt intressanta titlarna kom, till exempel American Pastoral.

Oftast har Philip Roths senare produktion hyllats av amerikanska litteraturrecensenter men kritiska röster har inte saknats. Hans kvinnosyn har ifrågasatts och en del menar att hans kvinnoporträtt är tämligen endimensionella. Claudia Roth Pierpont har också invändningar men försvarar ändå mestadels Philip Roth, uppenbart charmerad av både hans person och hans formuleringskonst.

SB

 

Roth unbound – a writer and his books

Av Claudia Roth Pierpont

Vintage