Månad: oktober 2014

Astrid Lindgren porträtteras i ny bok

13060224_O_1”Denna dagen, ett liv” är titeln på en biografi om Astrid Lindgren som kommer ut i januari. Det är den danske litteraturvetaren och kritikern Jens Andersen som skrivit den. Boken bygger på tidigare okända brev och dagböcker, samt samtal med Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman.

Enligt Norstedts förlag blir detta den första nordiska Astrid Lindgren-biografin på 40 år. Vilket låter lite förbryllande eftersom just Norstedts gav ut Margareta Strömstedts biografi över Astrid Lindgren för ett tiotal år sedan.

Annonser

Recension: En engelsk korsfarare hos Djingis Khan. Av Henrik Höjer.

en-engelsk-korsfarare-hos-djingis-khan-historiska-essaerDe människor som Henrik Höjer skriver om i sina historiska essäer har inte nödvändigtsvis varit betydelsefulla i meningen att de påverkat historiens gång. Men de har alla brutit mönster och tänjt på sin tids normer.

Det eftervärlden vet om den engelske korsfarare som boktiteln syftar på är egentligen ganska lite. Förmodligen hette han Robert, han kom från England och på märkliga vägar kom han att bli officerare i Djingis khans armé. I mitten på 1200-talet, när Robert var i 50-årsåldern, tillgångatogs han och några mongoliska officerskollegor i Österrike. Några i Österrikes trupp tyckte sig känna igen honom från 25 år tidigare då han deltagit i korståg i Mellanöstern. Mycket riktigt, för de förundrade österrikarna berättade Robert sin historia om hur han efter korståget fortsatt österut och anslutit sig till mongolernas fruktade armé. Det var inte fullt så udda som det kan låta – vid Djingis khans hov flockades människor från olika religioner och folkslag. Det som räknades var lojalitet med mongolhärskaren.

Robert är huvudpersonen i en av åtta fristående berättelser som Henrik Höjer samlat. En annan är Willam Adams, engelsk sjöman som hamnade i det slutna Japan där han höll på att bli avrättad men istället blev god vän med och viktig rådgivare till Japans blivande härskare. Den historien är relativt känd genom boken/tv-serien Shogun.

Den svenske tidnings- och teatermannen Anders Lindberg (1789-1849) porträtteras i ett annat avsnitt. Lindberg blev en folkhjälte när han bråkade med kungen och dömdes till döden för majestätsbrott. Själv ville han mer än gärna bli martyr, men dödsstraffet verkställdes aldrig och Lindberg kunde så småningom starta den teater som idag är Dramaten.

Denna och övriga berättelser är med Henrik Höjers lättflytande språk populärhistoria av bästa märke. Man bli både underhållen och lite klokare av att läsa dem. Boken hade gärna fått rymma ett par essäer till.

SB

 

En engelsk korsfarare hos Djingis khan

Henrik Höjer

Albert Bonniers förlag

John Cleese behöver pengar

cleeseMan kan skriva memoarer av olika skäl. Människor av den fina och ädla sorten brukar gärna säga att de har något angeläget att berätta. Är det någon sorts livskris som avhandlas kanske de rent av vill ”hjälpa andra i samma situation”.

John Cleese hymlar inte med varför han i höst ger ut en självbiografi – han vill dra in stålar för att betala av på den dyra skilsmässan från förra hustrun. Han angav för övrigt samma motiv när han för några år sedan turnerade med en enmansshow med svindyra biljetter, som även gavs på några orter i Sverige.

Just eftersom det är John Cleese ska man möjligen inte ska ta detta på fullaste allvar. Kanske har han också något intressant att berätta som inte redan är sagt i de biografier som andra författat om honom och Monty Python-gänget? Vi som hör till hans trogna fans kommer i alla fall att läsa med intresse.

Förlaget Forum släpper boken i december. Det är bara en månad efter att  memoarerna kommer ut i Storbritannien. Den engelska titeln lyder enligt förlaget Random House hemsida So Anyway (Vore inte And now for something completely different bättre?) och Forum satsar på rakt av-översättningen Men hur som helst.

SB

 

Recension: Partiledaren som klev in i kylan. Av Daniel Suhonen.

Partiledaren-som-klev-in-i-kylan-300x445Jo men visst är det en spännande bok som Daniel Suhonen skrivit om Håkan Juholts korta partiledarkarriär. Särskilt i den del som utgör berättelsens klimax, partitoppens under mycket vånda uttalade misstroendeförklaring. Suhonen har haft tillgång till de hemligstämplade diskussionsprotokollen från Socialdemokraternas verkställande utskott och han delar generöst med sig, inlägg för inlägg, ord för ord.

Vi får veta att Wanja Lundby-Wedin var argast av dem alla, att Tomas Eneroth talade om Juholt som en sjuk person i behov av stöd, att Leif Pagrotsky kritiserade partiledaren för att sakna ”precision” i sitt sätt att tala och att Carin Jämtin plötsligt påpekade att nu skriver Expressen att någon sms:ar tidningen från pågående möte, varpå flera ledamöter nervöst la ifrån sig mobilerna.

Det är både underhållande och deprimerande läsning. Frågan är bara om man blir så mycket klokare.

Daniel Suhonen kämpar tappert som Håkan Juholts försvarsadvokat. Han redogör för Juholts många klavertramp men försöker tona ned dem och istället sätta strålkastarljuset på tveksamheter och överdrifter i mediernas agerande.

Samtidigt återkommer hela tiden påståendet om att Håkan Juholt mobbades ut av högerflygeln inom partiet, en hypotes som Juholt själv verkar instämma i. Problemet med den konspirationsteorin är möjligen att han minst lika mycket tycks ha retat upp många vänstersossar eftersom hans vänsterretorik i talarstolen raskt följdes av förslag som i praktiken låg mycket nära alliansregeringens politik. Det enda som framstod som konsekvent verkade vara den ständiga oförutsägbarheten.

Den sms-dialog mellan Juholt och hans informelle rådgivare/talskrivare Suhonen som återges är en historia för sig. Eller vad sägs om följande meddelande från Suhonen: ”Sitt kvar, låt dig inte sparkas på. Jag skulle vilja vara med på mötet och försvara dig mot de hungriga vargarna, de falska hyenorna och de skällande valparna. Du har många fel och brister, men den politiska bakgrunden till deras vilja att avsätta dig är det som skrämmer mig mest. Asätandet, huliganismen med vår rörelse.” Juholt svarar vid ett annat tillfälle att Suhonen är hans ”ende krigare”.

Huvudproblemet med boken – utöver att den är alldeles för lång – är att det är så svårt att veta vad som är sant. Rena faktafel har till exempel påpekats i en artikel i Svenska Dagbladet.

Ingen misstanke tycks vara så svag att den inte kan duga som indicium på Den stora konspirationen, ingen personkoppling inom sossetoppen är irrelevant när det gäller att styrka att något är skumt. Boken är kort och gott som Håkan Juholt, rätt rolig men möjligen inte särskilt pålitlig.

SB

 

Partiledaren som klev in i kylan

Av Daniel Suhonen

Leopard förlag

 

Recension: Ansvarets sköna börda. Av Hans Dalborg

ansvarets-skona-borda-mina-ar-pa-nordeaSvenska företagsledare brukar föredra älgjakt framför operaföreställningar. Inte heller brukar de vara bevandrade i Ibsens dramatik. Hans Dalborg har i det avseendet stuckit ut bland sina mer bankmannagråa kollegor. En trevlig prick tycks han också vara, och en estradör alltsedan sina dagar som studentspexare. Då kan det bli så att man får kungliga uppdrag som kabinettkammarherre och som toastmaster vid Victorias och Daniels bröllopsmiddag.

Hans Dalborg har varit styrelseordförande i Kungliga Operan och satt under många år i styrelsen för Stockholms konserthus. Han har också varit styrelseordförande för Uppsala universitet. De uppdragen avhandlas dock mest i förbifarten i Dalborgs självbiografi som främst handlar om hans 20 år i Nordbankens/Nordeas ledning, först som vd och sedan som styrelseordförande.

När han värvades till Nordbanken i början av 1990-talet befann sig banken i akut kris. Några år senare, efter statliga stödinsatser, hade utvecklingen vänt och bankledningen började få aptit på tillväxt. Hans Dalborg beskriver ingående turerna vid sammanslagningen med Gota bank, de aldrig fullföljda planerna på ett samgående med SE-banken och fusionerna med finska Merita, danska Unibank och norska Kreditkassen. Själv lyckades han charma en och annan misstänksam finländare genom att lära sig att prata lite finska. Sånt är vårt grannfolk inte vana vid.

Kritiken har ju varit hård mot bankernas ledning under senare år, inte bara från kunder och allmänhet utan också från regeringen. Den debatten är inget som upptar något nämnvärt utrymme i Dalborgs rätt så självbelåtna skildring. Bonusar och andra rörliga ersättningar beskrivs överslätande. Att Nordea under Dalborgs ordförandeskap, mitt under personalnedskärningar, la 22 miljoner kronor på en Östermalmslägenhet för vd:n kommenterar Dalborg: ”Att det skulle bli sådan uppståndelse hade vi aldrig trott.”

Ansvarets sköna börda kommer säkert att läsas av många med inblick i eller intresse för bank- och finansvärlden. Den ger också en allmänbildande ekonomihistorisk översikt över banksfärens snabba förändring de senaste decennierna.

SB

 

Ansvarets sköna börda

Av Hans Dalborg

Albert Bonniers förlag

Recension: Margaretha Krook. Av Astrid Hasselrot

krookMagen är blanknött, näsan likaså och skimrar i gyllengult. Annars är bronsstatyn patinerad i brunt. Den föreställer Margaretha Krook som blickar mot Nybroviken, där hon står vid Dramatenhuset i Stockholm.

Här brukade skådespelaren ta sig ett bloss och hon gick själv med på att det skulle göras en avgjutning av henne i naturlig storlek. Projektet initierades av Marie-Louise Ekman. Om detta berättar Astrid Hasselrot i sin biografi om Margaretha Krook. Krook är klädd i en quiltad jacka, har en rejäl schal runt huvudet och bekväma lågskor. Och det var precis så här hon ville förevigas, i de kläder hon använde när hon gick till jobbet.

Fast att skulpturen skulle få kroppstemperatur visste hon inte, det bestämdes efter hennes död 2001.

Margaretha Krook var en mästare på att skapa laddade möten, här och nu med oss i teaterpubliken. Själv minns jag Mor Courage, Gertrude Stein, hennes hustru- och mammaroll i Lars Noréns Och ge oss skuggorna, en magnifik Kollontaj och inte minst hennes spel i Tre långa kvinnor.

Lägg till det radiomedverkan i På minuten, Hasse Alfredsons och Povel Ramels krogshow Tingel tangel på Tyrol och filmer som Släpp fångarne loss, det är vår! Och Picassos äventyr. Och mycket, mycket mer. Krook jobbade hårt, så länge hon orkade, och var intensivt yrkesverksam under en betydande del av sina 75 år.

Regissören Björn Melander anser att Krook hade kontakt med hela sitt jag, med hela sitt förflutna. Framför allt med det som gör ont. Det var det som gjorde henne så stor. Medan Marie-Louise Ekman framhåller att Krook var en hel samling människor. Både barn och vuxen. Dessutom var hon flera kön och hade tillgång till så mycket inom sig själv som de flesta vuxna låter hämmas hos sig själva.

Teaterns magi är dessvärre svårfångad. Även om Astrid Hasselrot lyfter fram biografiska fakta, lyssnar på vänner och arbetskamrater och botaniserar bland recensioner är det som om människan och yrkeskvinnan Margaretha Krook, som etiketteras ”Drottningen av skrattet och gråten” glider undan, håller distansen. Trots att hon kunde vara såväl exklusiv som folklig med påfallande närvarokänsla. På teaterscenen, på filmduken, i etermedierna och som krogartist.

KB

 

Margaretha Krook – drottningen av skrattet och gråten

Av Astrid Hasselrot

Atlantis

Recension: En bok om Dogge Doggelito. Av Kim Veerabuthroo Nordberg

doggeNär musiktidningen Sonic häromåret lät ett hundratal personer inom svenskt musikliv rösta fram de viktigaste svenska albumen någonsin kom Latin Kings Välkommen till förorten på sjätte plats. När skivan släpptes 1994 fick den ett enormt genomslag och de unga bandmedlemmarna blev omhuldade mediekändisar.

Dagens Nyheter skrev i en recension: ”Musiken är effektiv, om än inte överdrivet sofistikerad; en inte alltför tung hiphop med lån från salsa, reggae, soul, schlager. Till och med signaturen från ‘Emil i Lönneberga’ vilket får sägas vara kaxigt stulet av ett gäng invandrare.”

Ja hur bra var de egentligen? I en nyutkommen biografi säger Gordon Cyrus, som ordnade Latin Kings första tv-framträdande i ZTV, så här om bandets främste profil Dogge Doggelito som han första gången vid SM i rap:

”De andra ungdomarna där försökte vara nånting. Men han var nånting. Det var sån jävla skillnad. Dogge rappade på svenska, men så dåligt att det var en frisk fläkt i hela svenska språket. Nödrimmen var liksom så… psssch. Det fanns liksom inga ramar.”

Det var framför allt som liveartister som Latin Kings imponerade på recensenter. Efter det tumultartade genombrottet gick den fortsatta skivförsäljningen däremot mestadels knackigt.

The Latin Kings började på Albyskolan. Spelevinken Douglas Doggelito blev snabbt bandets främste profil.

Som framgått i nöjesspalterna har han gått från att vara förortens tuffa hiphopartist till att bli ett mediejippo, mest känd för reklamfilmer för El-Giganten. Själv skakar han av sig alla hånfulla kommentarer och säger sig aldrig ha varit större än nu – eftersom fler sett reklamen än Latin Kings.

Biografin följer Dogge Doggelito kronologiskt i spåren, från uppväxten i Alby, via de vilda åren med Latin Kings fram till hans många senare projekt. Idag är han en medelålders man som tycker att hiphop var bättre förr och som uppenbarligen inte mår så bra, märkt av personliga tragedier. Kim Veerabuthroo Nordbergs bok är välskriven och intressant även som ett dokument över tiden för latinkungarnas storhet. Även den med måttligt intresse för hiphop kan läsa den med behållning.

SB

En bok om Dogge Doggelito

Av Kim Veerabuthroo Nordberg

Albert Bonniers förlag

 

Bok om Håkan Juholt blir teater

partiledaren-som-klev-in-i-kylan-berattelsen-om-juholts-fall-och-den-nyaFå har hunnit läsa Daniel Suhonens bok om Håkan Juholts korta karriär som partiledare vilket inte hindrar att många just nu har åsikter om den.

Och redan är det klart att boken också blir en teaterpjäs. Snabbfotade Uppsala stadsteater utlovar premiär 25 april. Manuset skrivs av Stina Oscarson och Dennis Sandin regisserar.

Uppsala stadsteater har flera gånger på senare år gett sig i kast med högaktuella ämnen, bland annat föreställningar om Knutby och Kapten Klänning.

Teaterchefen Linus Tunström beskriver historien om Håkan Juholt som en spännande thriller och jämför med en agentroman av John Le Carré.

SB

Recension: Historien om Nisse Hellberg och Wilmer X

historien-om-nisse-hellberg-wilmer-xBiografier om om artister blir gärna lite nördiga, med detaljerade låtanalyser och konsertredovisningar. Eller ägnas så mycket uppmärksamhet åt privatliv och skandaler att musiken glöms bort. Båda fallgroparna undviks av Micke Sjöblom som skrivit en både rolig och välbalanserad bok om Nisse Hellberg.

Så mycket skandaler kring den välartade Malmöpågen finns kanske inte heller att delge läsarna, inte mer än ett ivrigt festande under de unga framgångsåren på 1980-talet. Nisse Hellberg växte upp som sladdbarnet i en stabil Limhamnsfamilj, pappan ingenjör och mamman hemmafru. Under gymnasieåren tog musikintresset fart. Han deltog i ett spex på skolan som blev så fokuserat på honom att showen kallades ”Nizze Silver”. En av dem som såg föreställningen var den några år äldre Jalle Lorensson som imponerades inte bara av sången och gitarrspelet utan också av hur Nisse Hellberg slet sönder en julgran på scen. ”Det var punk över det”, säger Jalle Lorensson gillande i boken.

Munspelaren Jalle Lorensson har varit Nisse Hellbergs trogne kompanjon under alla Wilmer X-år. I övrigt har medlemmarna kommit och gått och boken beskriver rätt ingående ett antal interna konflikter. Flera i bandet har inte riktigt kunnat förlika sig med att vara statister bakom frontmannen. Samtidigt medger Nisse Hellberg att han har varit dålig på att hantera motsättningarna, kanske för att han aldrig känt sig bekväm med ledarrollen.

Skramlig rock och sång på skånska var varumärket när Wilmer X steg för steg erövrade publik. Expressen-journalisten Mats Olsson, som då skrev om pop, upptäckte tidigt bandet och bidrog till att intresset växte. Bandet ville gärna vara en underdog som stod utanför musiketablissemanget men det blev svårare att spela den rollen när populariteten och skivförsäljningen steg.

I boken berättar Nisse Hellberg öppenhjärtigt om toppar och dalar under Wilmer X långa resa. Micke Sjöblom har också lagt ned ett ambitiöst arbete på att intervjua övriga i bandet, liksom Nisse Hellbergs familjemedlemmar. I en liten utvikning får Hellberg prata om sin stora passion, fotboll i allmänhet och Malmö FF i synnerhet, med den tidigare MFF:aren Anders Andersson och i ett annat avsnitt möts Hellberg och Sydsvenskans tidigare politiske redaktör Per T Ohlsson.

Det hela blir ett levande och nyanserat porträtt av en av de flitigaste låtskrivarna i Sverige. Numera tycks Wilmer X framtid oklar men Nisse Hellberg, nu en bit över 50 år, fortsätter att vara en produktiv kompositör och dyker upp i nya konstellationer.

Det har varit flera turer kring vem som skulle skriva denna biografi. Journalisten Anders Mårtensson och Nisse Hellberg skrev för några år sedan en bok som, så vitt jag förstår, var färdig för att ges ut. Men allt föll på några formuleringar om en anhörig till Hellberg som man inte kunde enas om. Även nämnda Mats Olsson var tilltänkt för att skriva boken men tackade nej. Man måste väl säga att Micke Sjöblom blev en alldeles utmärkt tredjehandslösning! Ett extra plus för bokens generösa bildmaterial och snygga design.

SB

 

Historien om Nisse Hellberg & Wilmer X

Av Nisse Hellberg och Micke Sjöblom

Roos & Tegnér förlag

Ska vi slå vad?

Patrick Modiano

Patrick Modiano

Förvåning, verkade vara den allmänna reaktionen på Svenska Akademiens val av Nobelpristagare i litteratur.

Men som Alan Asaid skriver i en artikel i lördagens Svenska Dagbladet behövde man egentligen inte bli så förvånad. Det hade räckt att ta en titt i spelbolagens oddslistor, där Patrick Modiano steg som en raket de sista dagarna. Påfallande ofta har Ladbrokes och de andra på senare år varit på rätt spår.

Inte särskilt många lägger pengar på att tippa litteraturpristagare – ungefär lika många som spelar på en medelmåttig Allsvenskan-match – och då räcker det med några initierade tips för att påverka oddssättningen.

SB

Recension: Mina chefredaktörer. Av Clas Barkman

mina-chefredaktorer-dn-1968-2014Fan ska vara chefredaktör för Dagens Nyheter. Skulle man kunna säga med en travestering på August Blanches berömda replik ”Fan ska vara teaterdirektör”.

DN-journalisten Clas Barkman har i en ny bok porträtterat de elva chefredaktörer han har avverkat sedan 1970-talets början. Är det något de har gemensamt så är det att de sällan tycks ha haft särskilt kul på jobbet.

Inte bara för att de på senare år fått ägna sig åt att administrera nedskärningar. Framför allt har de fått stångas med många redaktionspromadonnor, av båda könen, som inte var intresserade av några påbud uppifrån. Vittnesmålen är många om att DN varit en redaktion med ständiga maktkamper mellan medarbetare och överordnade. På sin andra arbetsdag som chefredaktör blev Christina Jutterström till exenpel tillrättavisad av en medarbetare: ”Cheferna på DN brukar inte lägga sig i reportrarnas texter”.

Journalistfacket på DN hade länge som vana att välkomna nya chefredaktörer med en förtroendeomröstning. En annan DN-tradition har varit stormöten där chefredaktören, uppflugen på ett bord, fick vara beredd på högljudd och aggressiv kritik.

Under vänstervågen fylldes journalistkåren på med många radikala medarbetare med bestämda åsikter om arbetsplatsdemokrati. Det gick så långt att DN:s styrelse 1973 pressades att gå med på att nästa chefredaktör skulle utses i en omröstning på redaktionen. Facket lanserade de tre kandidaterna!

Vänstervågen märktes också i tidningens innehåll. Detta var innan det blev populärt att säga att man ska skilja på ”news och views”. Inte så konstigt att konkurrenten Svenska Dagbladet värvade över många prenumeranter som tröttnat på DN-reportrarnas tyckande.

Clas Barkman beskriver också trögheten i DN:s interna organisation. Länge påminde redaktionen om ett regeringskansli där olika departement, avdelningar, skötte sig själva och hade ett givet utrymme i tidningen.

Beskrivningen av de elva cheferna är rätt hovsam, även om det inte är så svårt att utläsa hur misslyckade flera har varit i chefsrollen. Ovan nämnda Christina Jutterström medger till exempel att hon inte ”orkade” lyssna på de anställda, däremot kunde hon på stormöten inför alla kollegor döma ut enskilda skribenters artiklar. Inte så konstigt då att hennes chefstid präglades av många konflikter.

Dagens Nyheter är fortfarande Sveriges största prenumererade morgontidning men dess betydelse för den allmänna debatten är betydligt mindre än för några decennier sedan. Idag är det bara en tredjedel av hushållen i Stockholm som har DN och ute i landet bara någon ynka procent. Berättelsen om denna förvandling blir den röda tråden i de elva porträtt som Clas Barkman gjort. Chef på DN 1974 och chef på DN 2014 är som två vitt skilda yrken.

 

Mina chefredaktörer

Av Clas Barkman

Atlantis förlag

Recension: Livet. Ken Ring

9789100137991_200_livetKen Rings självbiografi utspelar sig delvis i Kenya där hans mamma växte upp. När hon dog i cancer var Ken Ring bara i yngre tonåren. Skildringen av kulturkrocken när han och systrarna beger sig till Kenya för att vara med om mammans begravning är bokens mest engagerande del. Kens från början surmulna inställning till den främmande miljön omvandlades så småningom till en kärlek till både landet och hans stora kenyanska släkt.

I övrigt består boken av ändlösa berättelser av Ken Rings i pressen så omskrivna strulande. Det är knark, det är konflikter med exflickvännerna (som fött de barn som Ken Ring länge struntade i), det är ännu mera knark och det är mellanhavanden med polisen. Ken Ring är ingen småtjuv. Han är en langare och slagskämpe som avtjänat flera fängelsestraff. Av boken att döma har han kommit rätt så billigt undan, bland annat berättar han detaljerat om en rå och utdragen och aldrig polisanmäld misshandel av en man som gjort misstaget att bli kär i en syster till Ken Ring.

Är han ångerful? Nej, enligt slutordet ångrar han ingenting i sitt liv.

Ken Ring har sina trogna fans och han har varit en produktiv låtskrivare. Det här är dock ingen bok som berättar något intressant om musikaliskt skapande eller svensk hip hop.

Texten, som är nedtecknad av spökskrivaren Klas Ekman, är utformad som en 300 sidor lång monolog på förortsjargong. Det känns som en lättnad när man läst klart.

SB

 

Livet

Av Ken Ring och Klas Ekman

Albert Bonniers förlag

Fem heta kandidater till Nobelpriset

Ngũgĩ wa Thiong´o, Assia Djebar, Nawal El-Saadawi , Adam Zagajewski och Mia Couto. Fem sinsemellan mycket olika författare som åtminstone har en sak gemensamt, de är (eller borde vara) med i Svenska Akademiens diskussioner om vem som ska få årets Nobelpris i litteratur.

Samtliga uppfyller med råge Alfred Nobels kriterium om den ”som inom litteraturen har producerat det utmärktaste”.

Siffran fem är inte vald på måfå. Förhoppningsvis filas det nu för fullt på prismotiveringen och det skulle innebära att femte steget i processen att utse pristagare, slutomröstning och tillkännagivande, sker nästa torsdag.

Första steget är att nominera kandidater, vanligtvis runt 200 stycken. Andra steget handlar om att vaska fram en preliminär kandidatlista på 15 till 20 namn. I slutet av maj tas tredje steget, som resulterar i en definitiv lista som rymmer en handfull kandidater. Sedan följer steg fyra slutdiskussionen som avslutas när det finns en majoritet för en av kandidaterna.

Finalen följer veckan därpå, med sluten omröstning. Därefter tillkännages vem som får årets litteraturpris.

drommar-i-krigets-skugga-minnen-fran-en-barndomKenyafödde Ngũgĩ wa Thiong´o skriver numera på kikuyu. Min favorit är hans självbiografiska Drömmar i krigets skugga.

Nawal El Saadawi från Egypten tillhör frontfigurerna i den arabiska kvinnorörelsen. Till hennes pärlor hör Röst ur djupet, Den stulna romanen samt Och tiden står stilla vid Nilen.

Assia Djebar har algeriska rötter. Hennes Ett fängelse så stort är en slags självbiografi som mynnar ut i en skönlitterär skildring om en kvinna som växt upp under Algerietkriget och hur hon och omgivningen formas av landets uråldriga historia.

Mia Couto skriver på portugisiska och är född i Moçambique. I Sjöjungfruns andra fot går han till storms mot förutfattade meningar som bygger på ras, identitet, religioner och traditioner. Rolig, drastisk, tankeväckande med ett myller av människor, händelser och käftsmällar mot de forna kolonialmakternas representanter och dagens komplicerade verklighet i hemlandet.

Polacken Adam Zagajewski är den ende lyrikern. Dessutom essäist. Ode till mångfalden och Två städer går att läsa hur många gånger som helst, utifrån olika utgångspunkter.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att fyra av de fem författarna stammar från Afrika. Nobel stadgade även att ”Intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet” vilket säkert var klokt. Inte mist med tanke på att det talas flera tusen språk på jorden. Språklig rättvisa är alltså en omöjlighet. Däremot är samtliga författare som här listas värdiga pristagare.

Aktuella odds hos spelbolagen.

KB

 

 

 

Skandalernas Johannes Brost

do-inte-nyfikenJohannes Brost har väl aldrig känts som en särskilt spännande skådespelare. Mest känd för många biroller på 1980-talets privatteatrar och som Joker i evighetssåpan Rederiet.

I sin nya bok, som först stoppades men som nu kommer ut på ett lite mindre nogräknat förlag, gör Brost uppenbarligen vad han kan för att ändå framstå som en spännande Man.

Sexorgier, knarkande med Mick Jagger och allvarligt misshandlad av Dramaten-skådis. Det är något av vad som bjuds i ett utdrag i dagens Expressen.

SB