Uncategorized

Recension: This is my life. Christer Lindarw/Christina Kellberg

christer-lindarw-this-is-my-lifeJonas Gardell har i sin Torka tårar-trilogi, liksom i andra sammanhang, skildrat den utsatta tillvaron för homosexuella i Sverige under 1970- och 80-talen.

En helt annan, mer bekymmerslös, berättelse ger Christer Lindarw i sin nyutkomna självbiografi. Det är inte en bok som tränger in på något djupare personligt plan utan en rakt berättad historia om Lindarws artistkarriär som After Darks drivkraft och frontnamn, berättad på vardaglig prosa av Christina Kellberg, och med ett generöst bildmaterial.

Christer Lindarw var en begåvad kläddesignelev när han lockades upp på scenen på 1970-talet. Först på småklubbar i Stockholm men ganska snart på Hamburger Börs, med färgsprakande shower där Lindarws begåvning som kostymdesigner kom väl till pass. Själv blev Lindarw snart omnämnd som innehavare av Sveriges snyggaste kvinnoben.

Lindarw var snyggingen och Lasse Flinckman stod för det burleskt komiska. Man kan tycka att intresset för mimande män i kvinnokläder som utför artistparodier borde vara övergående men After Dark har avverkat det ena jubileet efter det andra och nu är det turnédags igen för 63-årige Christer Lindarw och hans nya After Dark-gäng.

SB

 

This is my life

Av Christer Lindarw, berättat för Christna Kelleberg

Förlag: Bonnier Fakta

 

 

Annonser

Recension: Angela Merkel. Av Stefan Kornelius.

angela-merkelAngela Merkel har valts till förbundskansler för tredje gången och är nu inne på sitt elfte år som Tysklands regeringschef och tongivande aktör i Europa.

Hon levde sina första 35 år i DDR, har redan upplevt en samhällskollaps och är väl medveten om att de politiska förutsättningarna kan förändras rekordsnabbt. Den demokratiska utvecklingen är ingalunda självklar.

Stefan Kornelius framhåller i sin biografi över Angela Merkel att hon poängterar att Tyskland aldrig får agera mot Europeiska unionen, Israel eller USA samtidigt som hon kan vara nog så kritisk. Exempelvis när det gäller kraven på USA att stänga Guantánamo och återgå till rättsliga principer samt vreden över den israeliske premiärministern Netanyahus beslut att tillåta nya bosättningar i östra Jerusalem. Något som ledde till att Tyskland, i likhet med flera andra europeiska stater, lade ner sina röster i FN och i grunden stödde palestiniernas krav på en egen stat. Merkel reagerade dessutom omedelbart när den katolske biskopen Richard Williamson förnekade judeutrotningen i Nazityskland under andra världskriget och uppmanade Vatikanen och den tyskfödde påven Benedictus XVI att agera. Något som resulterade i chockvågor genom det katolska Tyskland. Kunde den protestantiska prästdottern från det forna Östtyskland verkligen kritisera påven öppet och dessutom kräva ett förtydligande?

Medan Vatikanen svarade med det efterfrågade förtydligandet blåste det orkanvindar inom Merkels eget kristdemokratiska parti.

Journalisten Kornelius, som är chef för utrikespolitiska redaktionen på Süddeutsche Zeitung, har i sitt arbete haft nära kontakt med Merkel sedan 1989. Det märks. Stundtals ligger resultatet snubblande nära en auktoriserad självbiografi som vänder sig till en publik väl förtrogen med tysk politik och dess aktörer. Författaren förmedlar de övergripande politiska dragen samtidigt som han ger konturer av människan Angela Merkel och nycklar till det forna DDR. Det sågs exempelvis som ett övertramp när Angela Merkel och hennes kamrater i avgångsklassen samlade in pengar till Frelimo i Moçambique. Befrielserörelsen hade visserligen socialistisk prägel, men kämpade samtidigt mot den portugisiska kolonialismen och därmed mot en ockupation. Något som kunde ses som kritik mot de sovjetiska soldaterna i DDR, och förmodligen också var det.

Själv har Merkel framhållit att hon under DDR-tiden lärde nödvändigheten att tiga och tänka efter innan hon tog till orda. Nyttiga erfarenheter också i nuläget.

Vladimir Putin och Angela Merkel är nästan jämngamla och har båda upplevt murens fall på nära håll. Den ryske presidenten bodde under fem år i Dresden och talar flytande tyska.

Kvantfysikern Angela Merkel talar utmärkt ryska och uppskattar Dostojevskij och Tolstoj. Engelskkunskaperna fördjupade hon bland annat genom att läsa facklitteratur och brittiska kommunistpartiets tidning Morning Star som såldes i DDR.

Medan murens fall för Merkel förebådade friheten, så innebar samma händelse för KGB-överstelöjtnanten Putin ett djupt trauma och Sovjetunionens kollaps ett historiskt nederlag.

Lägg till detta att Putin, åtminstone i början, gärna utnyttjade Merkels rädsla för hundar så är det lätt att inse att mötena mellan dem inte bara förgiftas av aktuell realpolitik.

Stefan Kornelius ser det som en paradox att de ständiga kriser som på sistone kommit slag i slag ökar pressen på förbundskanslern samtidigt som de tjänar som en slags politisk livförsäkring.

Klart är att ingen vet vad som händer med alla människor på flykt och hur utvecklingen påverkar Angela Merkels handlingsutrymme, mandat och vilja att fortsätta streta i den utsatta maktsituation hon befinner sig i.

KB

 

Angela Merkel

Av Stefan Kornelius

Översättning: Linus Kollberg

Historiska Media

 

Recension: Mina Tretal. Av Olof Ruin.

mina-tretal-en-annorlunda-memoarTill den politiska journalistikens vardagssysslor hör att ringa till statsvetare och fråga vad de tror om det politiska läget. Alltid finns det något i nyhetsflödet som kan motivera inhämtande av expertkommentarer. Frågorna riktar sig i praktiken till ett begränsat urval av statskunskapsinstitutionernas forskare – alla är inte lika pratglada och pigga på att synas i spalter och tv-soffor.

En de av de flitigaste statsvetartyckarna var under många år Olof Ruin som också författade många egna debattinlägg. Även undertecknad kontaktade honom vid något tillfälle och jag minns att han vänligt och rutinerat levererade några användbara citat.

När Olof Ruin nu i en självbiografi blickar tillbaka på sitt liv är titeln Mina Tretal. Den syftar på att han i sina analyser gärna punktat upp problemställningar i tre delar och att han gillat att dela in sina skrifter i tre delar. Det gäller även denna bok som i första delen avhandlar uppväxt och personlig bakgrund, i den andra beskrivs olika personer i hans omgivning medan det tredje avsnittet lite rapportmässigt rubriceras ”Statskunskap och övrig verksamhet”.

Olof Ruin kände eller var nära bekant med många av maktens män: Herbert Tingsten, Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson. Vi får veta att Göran Persson däremot inte tillhörde favoriterna – trots många år som S-medlem valde Ruin att 2006 lägga sin röst på Fredrik Reinfeldt och Moderaterna.

Mina Tretal ger en god överblick av svensk politik liksom av Olof Ruins statsvetenskapliga forskning. Tonen är vänlig och saklig, tyvärr också rätt distanserad vilket gör att det aldrig blir särskilt engagerande läsning.

SB

 

Mina Tretal

Olof Ruin

Atlantis

D´Annunzio – dekadent diktare, krigare och diktator. Av Göran Hägg

dannunzio-dekadent-diktare-krigare-och-diktatorBoken om den osannolike Gabriele D´Annunzio blev Göran Häggs sista insats för att sprida kunskap om det Italien han älskade så mycket. I Sverige är väl namnet obekant för de flesta men Italien är det annorlunda, för D´Annunzio var en framträdande politiker vid tiden före Mussolinis genombrott.

Han gjorde sig ett namn som författare av erotisk litteratur som gjorde skandalsuccé. Privat levde han ett utsvävande liv, både sexuellt och ekonomiskt, och när borgenärerna blev för påträngande tvingades han ett tag fly hemlandet. Han återvände för att under första världskriget visa prov på en oräddhet som gjorde att han snabbt steg i de militära graderna. Där lades grunden för hans politiska karriär som kulminerade i hans smått bisarra regim i staden Fiume i nutida Kroatien.

Där agerade han som en uppenbarligen rätt populär despot i ett politiskt experiment som pågick i ett och ett halvt år. Han tågade in i staden med 2500 soldater och lät sig utropas till guvernör. Den regim som upprättades beskriver Göran Hägg som extrem vad gäller religiös och etnisk tolerans (invånarna var både italienare, kroater och från andra länder). Kvinnor gavs rösträtt, homosexualitet accepterades, kokain nyttjades allmänt och livet ska ha levts ”orgiastiskt” enligt Hägg.

Utöver den politiska rösträtten fick medborgarna också rätt att rösta inom så kallade korporationer, en blandning av fackföreningar och icke-geografiska kommuner. Den skrivna konstitutionen låg på litterära nivåer som aldrig tidigare skådats, eller vad sägs om denna ”religiösa trossats”:

”Livet är vackert, det är värt att levas allvarligt och storslaget av den människa som helt har förvandlats av friheten.”

Till sist tog det roliga slut. I början av 1921 drevs D´Annunzio och hans lojala ut ur staden. Hemma i Italien funderade han på att försöka sig på en statskupp men skadade sig svårt i ett fall ut genom ett fönster. Göran Hägg tycks övertygad om att det inte var en olycka utan att rivalen Mussolini låg bakom. Återstoden av sitt äventyrliga liv tillbringade han i hemmets vrå med skrivande och erotiska möten med villiga damer.

Som läsare kommer man aldrig särskilt nära D´Annunzio. Göran Hägg refererar mest det yttre händelseförloppet i hans liv – men detta är å andra sidan så egenartat att det ändå blir fascinerande läsning.

SB

 

D`Annunzio – dekadent diktare, krigare och diktator

Av Göran Hägg

Norstedts

Jag blev Stockholmssyndromet. Av Kristin Enmark/Gunnar Wesslén.

valvet-foraktet-och-mitt-karleksforhallande-med-clark-olofssonNorrmalmstorgsdramat 1973 är en av de mest omskrivna händelserna i svensk kriminalhistoria. I sex dagar hölls fyra bankanställda som gisslan av rånaren Janne Olsson som förmådde polisen att föra dit fången Clark Olofsson. Efter rånet lanserades begreppet Norrmalmstorgssyndromet/Stockholmssyndromet som en beskrivning av hur gisslan ställer sig på brottslingarnas sida gentemot polisen.

Men gjorde de det? Eller handlade det bara om en rimlig rädsla för att polisen skulle storma banken och skada gisslan?

En av de bankanställda som hölls fångna, Kristin Enmark, har nu tillsammans med journalisten Gunnar Wesslén skrivit sin version av händelseförloppet. Det är en motsägelsefull berättelse. Å ena sidan känner hon sig kränkt och förminskad av begreppet Stockholmssyndromet och berättar att ”insinuationerna” om en romans mellan henne och Clark Olofsson kändes ”väldigt jobbiga”. Å andra sidan avslöjar hon nu att hon och Clark Olofsson under flera års tid efteråt hade en till och från-relation. De försökte till och med få barn tillsammans, med överenskommelsen att Clark Olofsson inte behövde ta ansvar för barnet.

Vi får också veta att hon skyddade Clark Olofsson vid rättegången genom att förtiga att han tidvis höll i Janne Olssons vapen.

Kristin Enmark var bara 23 år vid Norrmalmstorgsdramat. Uppenbarligen har händelsen satt en stark prägel på hennes liv. Det har förstås varit pressande och kanske orättvist att behöva stå till svars för vad hon mitt under gisslandramat sa i en radiointervju och i ett långt och rörigt samtal med statsminister Olof Palme (som återges i boken).

Varför hon väljer att ge ut en bok nu efter så lång tid förblir rätt oklart, men visst är den bitvis spännande att läsa. Tyvärr är den också väldigt pratig, därtill illa korrekturläst.

SB

 

Jag blev Stockholmssyndromet – Valvet, föraktet och mitt kärleksförhållande med Clark Olofsson

Av Kristin Enmark och Gunnar Wesslén

Ordupplaget

 

Mysteriet Claes Malmberg. Av Claes Malmberg/Petter Karlsson

mysteriet-claes-malmbergClaes Malmberg är en av de hårdast arbetande komikerna i Sverige. En musikal där, en ståuppshow där, en komedi på det, och så vidare. Han drar folk, på Gunnebo slott utanför Göteborg har han på några år flerdubblat publiksiffrorna vid den årliga sommarteatern.

Man ska se Claes Malmberg live, i närkontakt med publiken. Det framhåller även han själv i sin nyutgivna självbiografi. Improvisation är hans allra bästa gren och i ståuppföreställningar kan det ibland dra iväg på ett alldeles underbart sätt. Det innebär för den skull inte att han är dålig i tv-rutan, till exempel i Lotta på Bråkmakargatan eller som den odräglige polisen Evert Bäckström (”helt enkelt glänsande, lysande, sagolik” enligt Dagens Nyheters inte alltid så lättflörtade tv-krönikör Johan Croneman).

Ett proffs på scen alltså, men i privatlivet har Claes Malmberg varit en nonchalant slarver, därom berättar han villigt i boken. Fruarna har kommit och gått och de barn som blev till lade Malmberg inte överdrivet mycket möda på. Liksom som bästisen Tommy Körberg tycks han i alla fall ha kommit på lite mer ansvarsfulla tankar i mogen ålder.

I slutet av 1980-talet var Claes Malmberg en fullfjädrad kokainknarkare. Han lyckades ta sig ur missbruket och kanske spelade minnet av pappan, operasångaren och alkoholisten Gösta Malmberg som söp ihjäl sig, en roll i detta.

Boken är skriven av Petter Karlsson som även stod för Magnus Härenstams självbiografi i våras. Den är rappt skriven men kanske lite väl anekdotiskt uppbyggd. Inte blir vi så mycket klokare på ”Mysteriet Claes Malmberg” – han som gärna erkänner sina synder men som inte är så mycket för att analysera dem – men vi blir åtminstone rejält underhållna.

Mitt favoritavsnitt i boken är sidorna 150-153. Där återges ordagrant en av figuren Ronny Jönssons förvirrade recensioner av en film han tror sig ha sett, en av många hysteriska radioimprovisationer av den unge Claes Malmberg. Egentligen räcker det kapitlet som gott skäl för att köpa boken.

SB

 

Mysteriet Claes Malmberg

Av Claes Malmberg/Petter Karlsson

Ekerlids förlag

Peter Mangs skildras i ny bok

9789100145682Peter Mangs beskrevs av en av sina tidigare musikerkompanjoner som en av Sveriges bästa basister. Hur kunde en så konstnärligt begåvad person förvandlas till en seriemördare? Nu kommer en bok om ”lasermannen 2”, som han ibland kallades, skriven av Sydsvenskans kriminalreporter Joakim Palmkvist.

När invandrare sköts i Malmö trodde polisen att det handlade om uppgörelser mellan kriminella gäng. Det dröjde flera år innan man fick fast Peter Mangs. Han nekade sig igenom rättegångarna, men har senare i intervjuer med Joakim Palmkvist erkänt de två mord han dömdes för.

I augusti kommer Joakim Palmkvists bok om Peter Mangs, Svenssonland, på Albert Bonniers förlag.

SB

Recension: Löparens hjärta. Av Markus Torgeby

loparens-hjartaNär löpartalangen Markus Torgeby var 20 år bosatte han sig i en kåta ute i skogen. Där blev han kvar i fyra år.

I en intervju gjord inför släppet av hans självbiografi ser jag att han hoppas att läsarna ska ta god tid på sig med hans bok. Det lyckas jag inte med – jag läser den på en dag, för det är en fascinerande berättelse som är svår att lägga ifrån sig.

Under tonåren visade Markus Torgeby sig vara en mycket begåvad långdistanslöpare. På löppassen njöt han av att kunna släppa alla tankar och bara gå in för den fysiska prestationen. Men han var bäst på träning, på tävlingar knöt det sig ofta.

Varför gav han då upp sin löparkarriär för att bli eremit i skogen? Sunda förnuftet säger att man knappast mår bra om man tar ett så drastiskt beslut. Någon riktg kuf var han uppenbarligen ändå inte, men väldigt enveten. Markus Torgeby beskriver hur han var pressad av situationen hemma med en MS-sjuk mamma och att han samtidigt mådde dåligt av pressen från löptränaren. Men mer än en flykt ifrån något var eremittillvaron ett sökande efter en riktning i livet. Det var i alla fall så han försökte förklara sig när släktingar undrade vad han egentligen höll på med.

Torgeby är sparsam med orden och undviker flummiga utläggningar. Boken som är mycket välskriven kan läsas både som ett porträtt av en ovanlig människa och som en överlevnadshandbok. Här finns fullt med praktiska tips hur man håller sig torr, varm och mätt ute i ödemarken. Säkert kan boken få kultstatus i extremsportkretsar, men den är väl värd att få en bredare läsekrets än så.

På sin dödsbädd tyckte hans morfar att Torgeby borde ta sig i kragen, hitta en kvinna och låta henne bestämma över tillvaron. Och ungefär så blev det. Numera har Markus fru och barn och bor i ett alldeles vanligt hus, låt vara ute i obygden. Och han nöjer sig med att träna löpning en gång om dagen istället för två.

SB

 

Löparens hjärta

Av Markus Torgeby

Offside Press

 

 

Recension: En näve grus. Av Louise Hoffsten/Lena Katarina Swanberg

en-nave-grusDetta är ingen självbiografi utan snarare en lägesrapport, framhåller Louise Hoffsten i sin nyutkomna bok En näve grus. Så är det, texten är inte så mycket en historieteckning utan mer en serie funderingar och tankar om livet.

Louise Hoffsten, en av våra bästa bluessångerskor, har en lång artistkarriär. Men intervjuerna de senaste decennierna har till stor del handlat om hennes sjukdom, MS. Hon säger sig vara trött på detta intervjuämne men också denna bok kretsar till största del kring hur sjukdomen obönhörligt bryter ner och förmörkar, med tunga skov och depressioner.

För även om Louise Hoffsten så gärna vill kämpa på och har fortsatt att ge konserter och till och med hade framgång i Melodifestivalen häromåret så tycks inte bromsmedicinerna i längden kunna stå emot. Boken slutar med en upplysning om att hon nu sjukskrivit sig på halvtid. Samtidigt har hon brutit med sitt skivbolag och uttalar sig kritiskt om musikbranschen.

Det finns mycket jävlaranamma i skildringen, men samtidigt en sorgsen insikt om att en stark vilja inte alltid kan förändra sakernas tillstånd. Det är en mycket personlig berättelse som egentligen är svår att som recensent ha synpunkter på. Men visst borde Lena Katarina Swanberg, som skrivit, kunnat ha sovra bättre bland upprepningar och pratiga formuleringar.

SB

En näve grus

Av Louise Hoffsten & Lena Katarina Swanberg

Forum förlag

Recension: Brev från Tove Jansson

toveNär Tove Janssons älskade Too-ticki dyker upp i den sjätte muminboken Trollvinter är hon klädd i en röd- och vitrandig tröja och vilar i en snögrop med en tänd snölykta under den allvarliga vinterhimlen.

-Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig, säger hon.

Verklighetens Too-ticki hette Tuulikki Pietilä och är en av dem som Tove Jansson skriver till i den brevbok som Boel Westin och Helen Svensson sammanställt. Pietilä, konstnär och grafiker, var en viktig person i Tove Janssons liv. De gav bland annat ut boken Anteckningar från en ö tillsammans där de i text och bild skildrar livet på ön Klovharun i det finländska havsbandet och levde tillsammans i 45 år. Att det inte var alldeles enkelt framgår av den aktuella brevromanen, som återger 160 brev skrivna under mer än sex decennier.

Tove Jansson var en hängiven brevskriverska och det märks. Den som tagit hennes självbiografi Bildhuggarens dotter till sitt hjärta har ingen anledning att tveka inför denna samlingsroman med brev som vänder sig till vänner, släktingar och älskade. Hon skriver om arbete, tillkortakommanden, förhoppningar, vardag och fest och gör det strålande. Den privata jolmighet som ibland gör det plågsamt att läsa andras brev som inte är avsedda för allmänheten lyser helt med sin frånvaro. Tove Jansson skriver för att hon vill lära känna sig själv och andra och har någonting att berätta.

Tove Jansson skrev alltid för hand och illustrerade ofta sina brev. I början växlade hon mellan blyerts och bläck, senare föredrog hon tusch. När mumintrollet först dök upp på omslaget till tidningen Garm var det en oppositionell figur som tog avstånd från nazism och krig, senare blev mumintrollen nästan sönderälskade. Något som också ledde till en formlig flod av brev till upphovskvinnan, närmare 2000 om året. Och hon svarade på nästan alla, samtidigt som hon konstaterade ”att jag har tappat lusten att skriva brev efter många år av muminbusiness”. Från 1954 till hennes död 2001 handlade det om nästan 92 000 brev som skulle besvaras.

Krigsåren är dramatiska på många sätt. 1941 skriver hon till en väninna:

”Här har stormat våldsamt i två dar, rakt från söder. Havet slänger upp spillror av båtar och flygmaskiner, livbälten och kläder. Kanonerna mullrar i ett långt borta, ljusraketer flammar upp om nätterna och flygfäna (ryska bombplan) dånar fram över oss.

Konfrontationerna mellan fadern, bildhuggaren Viktor Jansson, och dottern var dessutom djupgående och plågsamma. Pappan var protysk, antikommunist och dolde inte sin aversion mot judar. Något som gjorde dottern rasande och gav henne dåligt samvete eftersom det försvårade hennes nära gemenskap med modern.

Homosexuella relationer var enligt lagen förbjudna i Finland till 1971, vilket inte hindrade Tove Jansson att välja det hon kallar ”spöksidan”.

Boel Westin och Helen Svensson konstaterar i sina kommentar att kärleken mellan Vivica Bandler och Tove Jansson i muminvärlden kodas genom symbiosen Tofslan och Vifslan, identiska till utseendet (bortsett från Tofslans mössa) och med ett eget språk. Regissören Bandler satte även upp Tove Janssons första muminpjäs ”Mumintrollet och kometen”.

Framförallt formar de omsorgsfullt utvalda breven bilden av en människa som hela tiden fortsätter att kämpa. Hon tampas med arbete, liv, kärlek och samhällsengagemang och förmår dessutom förmedla detta till oss andra. I text och bild. En sällsynt levande och livsbejakande brevsamling.

KB

 

Brev från Tove Jansson

Urval och kommentarer: Boel Westin & Helen Svensson

Norstedts

 

 

 

 

 

 

Recension: En engelsk korsfarare hos Djingis Khan. Av Henrik Höjer.

en-engelsk-korsfarare-hos-djingis-khan-historiska-essaerDe människor som Henrik Höjer skriver om i sina historiska essäer har inte nödvändigtsvis varit betydelsefulla i meningen att de påverkat historiens gång. Men de har alla brutit mönster och tänjt på sin tids normer.

Det eftervärlden vet om den engelske korsfarare som boktiteln syftar på är egentligen ganska lite. Förmodligen hette han Robert, han kom från England och på märkliga vägar kom han att bli officerare i Djingis khans armé. I mitten på 1200-talet, när Robert var i 50-årsåldern, tillgångatogs han och några mongoliska officerskollegor i Österrike. Några i Österrikes trupp tyckte sig känna igen honom från 25 år tidigare då han deltagit i korståg i Mellanöstern. Mycket riktigt, för de förundrade österrikarna berättade Robert sin historia om hur han efter korståget fortsatt österut och anslutit sig till mongolernas fruktade armé. Det var inte fullt så udda som det kan låta – vid Djingis khans hov flockades människor från olika religioner och folkslag. Det som räknades var lojalitet med mongolhärskaren.

Robert är huvudpersonen i en av åtta fristående berättelser som Henrik Höjer samlat. En annan är Willam Adams, engelsk sjöman som hamnade i det slutna Japan där han höll på att bli avrättad men istället blev god vän med och viktig rådgivare till Japans blivande härskare. Den historien är relativt känd genom boken/tv-serien Shogun.

Den svenske tidnings- och teatermannen Anders Lindberg (1789-1849) porträtteras i ett annat avsnitt. Lindberg blev en folkhjälte när han bråkade med kungen och dömdes till döden för majestätsbrott. Själv ville han mer än gärna bli martyr, men dödsstraffet verkställdes aldrig och Lindberg kunde så småningom starta den teater som idag är Dramaten.

Denna och övriga berättelser är med Henrik Höjers lättflytande språk populärhistoria av bästa märke. Man bli både underhållen och lite klokare av att läsa dem. Boken hade gärna fått rymma ett par essäer till.

SB

 

En engelsk korsfarare hos Djingis khan

Henrik Höjer

Albert Bonniers förlag

Recension: Partiledaren som klev in i kylan. Av Daniel Suhonen.

Partiledaren-som-klev-in-i-kylan-300x445Jo men visst är det en spännande bok som Daniel Suhonen skrivit om Håkan Juholts korta partiledarkarriär. Särskilt i den del som utgör berättelsens klimax, partitoppens under mycket vånda uttalade misstroendeförklaring. Suhonen har haft tillgång till de hemligstämplade diskussionsprotokollen från Socialdemokraternas verkställande utskott och han delar generöst med sig, inlägg för inlägg, ord för ord.

Vi får veta att Wanja Lundby-Wedin var argast av dem alla, att Tomas Eneroth talade om Juholt som en sjuk person i behov av stöd, att Leif Pagrotsky kritiserade partiledaren för att sakna ”precision” i sitt sätt att tala och att Carin Jämtin plötsligt påpekade att nu skriver Expressen att någon sms:ar tidningen från pågående möte, varpå flera ledamöter nervöst la ifrån sig mobilerna.

Det är både underhållande och deprimerande läsning. Frågan är bara om man blir så mycket klokare.

Daniel Suhonen kämpar tappert som Håkan Juholts försvarsadvokat. Han redogör för Juholts många klavertramp men försöker tona ned dem och istället sätta strålkastarljuset på tveksamheter och överdrifter i mediernas agerande.

Samtidigt återkommer hela tiden påståendet om att Håkan Juholt mobbades ut av högerflygeln inom partiet, en hypotes som Juholt själv verkar instämma i. Problemet med den konspirationsteorin är möjligen att han minst lika mycket tycks ha retat upp många vänstersossar eftersom hans vänsterretorik i talarstolen raskt följdes av förslag som i praktiken låg mycket nära alliansregeringens politik. Det enda som framstod som konsekvent verkade vara den ständiga oförutsägbarheten.

Den sms-dialog mellan Juholt och hans informelle rådgivare/talskrivare Suhonen som återges är en historia för sig. Eller vad sägs om följande meddelande från Suhonen: ”Sitt kvar, låt dig inte sparkas på. Jag skulle vilja vara med på mötet och försvara dig mot de hungriga vargarna, de falska hyenorna och de skällande valparna. Du har många fel och brister, men den politiska bakgrunden till deras vilja att avsätta dig är det som skrämmer mig mest. Asätandet, huliganismen med vår rörelse.” Juholt svarar vid ett annat tillfälle att Suhonen är hans ”ende krigare”.

Huvudproblemet med boken – utöver att den är alldeles för lång – är att det är så svårt att veta vad som är sant. Rena faktafel har till exempel påpekats i en artikel i Svenska Dagbladet.

Ingen misstanke tycks vara så svag att den inte kan duga som indicium på Den stora konspirationen, ingen personkoppling inom sossetoppen är irrelevant när det gäller att styrka att något är skumt. Boken är kort och gott som Håkan Juholt, rätt rolig men möjligen inte särskilt pålitlig.

SB

 

Partiledaren som klev in i kylan

Av Daniel Suhonen

Leopard förlag

 

Recension: Ansvarets sköna börda. Av Hans Dalborg

ansvarets-skona-borda-mina-ar-pa-nordeaSvenska företagsledare brukar föredra älgjakt framför operaföreställningar. Inte heller brukar de vara bevandrade i Ibsens dramatik. Hans Dalborg har i det avseendet stuckit ut bland sina mer bankmannagråa kollegor. En trevlig prick tycks han också vara, och en estradör alltsedan sina dagar som studentspexare. Då kan det bli så att man får kungliga uppdrag som kabinettkammarherre och som toastmaster vid Victorias och Daniels bröllopsmiddag.

Hans Dalborg har varit styrelseordförande i Kungliga Operan och satt under många år i styrelsen för Stockholms konserthus. Han har också varit styrelseordförande för Uppsala universitet. De uppdragen avhandlas dock mest i förbifarten i Dalborgs självbiografi som främst handlar om hans 20 år i Nordbankens/Nordeas ledning, först som vd och sedan som styrelseordförande.

När han värvades till Nordbanken i början av 1990-talet befann sig banken i akut kris. Några år senare, efter statliga stödinsatser, hade utvecklingen vänt och bankledningen började få aptit på tillväxt. Hans Dalborg beskriver ingående turerna vid sammanslagningen med Gota bank, de aldrig fullföljda planerna på ett samgående med SE-banken och fusionerna med finska Merita, danska Unibank och norska Kreditkassen. Själv lyckades han charma en och annan misstänksam finländare genom att lära sig att prata lite finska. Sånt är vårt grannfolk inte vana vid.

Kritiken har ju varit hård mot bankernas ledning under senare år, inte bara från kunder och allmänhet utan också från regeringen. Den debatten är inget som upptar något nämnvärt utrymme i Dalborgs rätt så självbelåtna skildring. Bonusar och andra rörliga ersättningar beskrivs överslätande. Att Nordea under Dalborgs ordförandeskap, mitt under personalnedskärningar, la 22 miljoner kronor på en Östermalmslägenhet för vd:n kommenterar Dalborg: ”Att det skulle bli sådan uppståndelse hade vi aldrig trott.”

Ansvarets sköna börda kommer säkert att läsas av många med inblick i eller intresse för bank- och finansvärlden. Den ger också en allmänbildande ekonomihistorisk översikt över banksfärens snabba förändring de senaste decennierna.

SB

 

Ansvarets sköna börda

Av Hans Dalborg

Albert Bonniers förlag

Recension: En bok om Dogge Doggelito. Av Kim Veerabuthroo Nordberg

doggeNär musiktidningen Sonic häromåret lät ett hundratal personer inom svenskt musikliv rösta fram de viktigaste svenska albumen någonsin kom Latin Kings Välkommen till förorten på sjätte plats. När skivan släpptes 1994 fick den ett enormt genomslag och de unga bandmedlemmarna blev omhuldade mediekändisar.

Dagens Nyheter skrev i en recension: ”Musiken är effektiv, om än inte överdrivet sofistikerad; en inte alltför tung hiphop med lån från salsa, reggae, soul, schlager. Till och med signaturen från ‘Emil i Lönneberga’ vilket får sägas vara kaxigt stulet av ett gäng invandrare.”

Ja hur bra var de egentligen? I en nyutkommen biografi säger Gordon Cyrus, som ordnade Latin Kings första tv-framträdande i ZTV, så här om bandets främste profil Dogge Doggelito som han första gången vid SM i rap:

”De andra ungdomarna där försökte vara nånting. Men han var nånting. Det var sån jävla skillnad. Dogge rappade på svenska, men så dåligt att det var en frisk fläkt i hela svenska språket. Nödrimmen var liksom så… psssch. Det fanns liksom inga ramar.”

Det var framför allt som liveartister som Latin Kings imponerade på recensenter. Efter det tumultartade genombrottet gick den fortsatta skivförsäljningen däremot mestadels knackigt.

The Latin Kings började på Albyskolan. Spelevinken Douglas Doggelito blev snabbt bandets främste profil.

Som framgått i nöjesspalterna har han gått från att vara förortens tuffa hiphopartist till att bli ett mediejippo, mest känd för reklamfilmer för El-Giganten. Själv skakar han av sig alla hånfulla kommentarer och säger sig aldrig ha varit större än nu – eftersom fler sett reklamen än Latin Kings.

Biografin följer Dogge Doggelito kronologiskt i spåren, från uppväxten i Alby, via de vilda åren med Latin Kings fram till hans många senare projekt. Idag är han en medelålders man som tycker att hiphop var bättre förr och som uppenbarligen inte mår så bra, märkt av personliga tragedier. Kim Veerabuthroo Nordbergs bok är välskriven och intressant även som ett dokument över tiden för latinkungarnas storhet. Även den med måttligt intresse för hiphop kan läsa den med behållning.

SB

En bok om Dogge Doggelito

Av Kim Veerabuthroo Nordberg

Albert Bonniers förlag

 

Bok om Håkan Juholt blir teater

partiledaren-som-klev-in-i-kylan-berattelsen-om-juholts-fall-och-den-nyaFå har hunnit läsa Daniel Suhonens bok om Håkan Juholts korta karriär som partiledare vilket inte hindrar att många just nu har åsikter om den.

Och redan är det klart att boken också blir en teaterpjäs. Snabbfotade Uppsala stadsteater utlovar premiär 25 april. Manuset skrivs av Stina Oscarson och Dennis Sandin regisserar.

Uppsala stadsteater har flera gånger på senare år gett sig i kast med högaktuella ämnen, bland annat föreställningar om Knutby och Kapten Klänning.

Teaterchefen Linus Tunström beskriver historien om Håkan Juholt som en spännande thriller och jämför med en agentroman av John Le Carré.

SB