Recension: Riktiga Elsie. Av Elsie Johansson

riktiga-elsieElsie Johansson är i högsta grad en ”nulevande” människa. Hon konstaterar det själv i sin senaste bok. Det kan tyckas paradoxalt, men är naturligtvis rätt. Hon tar spjärn mot det som varit och skriver sig framåt. Från uppväxten i hembyn Gryttby i Vendels socken i Uppland och den första förälskelsen i Orden som sjuårig skoltös.  Debuten vid 48 års ålder med diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”. Idag, vid fyllda 85, fortsätter hon arbeta med ord och skrivande i en stadsvåning på Ritargatan i Uppsala där hon trivs förträffligt. Nu kan vi läsa hennes skildring om vägen till ett livsavgörande författarskap. Det är ingen berättelse som löper från A till Ö utan tydliggör författarskapet genom att slingra sig fram och tillbaka mellan Då och Nu.

Hon klargör hur det var att växa upp i en stuga på ofri grund där fönstren på vintrarna täcktes av isbark, medan nyponrosorna på somrarna doftade i kapp med syrenerna. Närheten till den bekräftande och älskade modern löper parallellt med den växande medvetenheten om att den bild som mamman gjorde av sin man (tillika dotterns far) gick på tvärs med Elsies älskade pappa, som hon uppfattade honom. Och skammen och ilskan när dottern upptäckte att faderns yrke saknades i elevkatalogen för Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium för flickor där hon avlade sin realexamen. Hans titel ”grovarbetare” ansågs inte tillräckligt fin för att komma med bland fäder som var ingenjörer, kaptener och egenföretagare utan när det gällde eleven Elsie Johansson lämnades raden som var avsedd för faderns yrke helt blank.

Elsie Johansson är idag en folkkär författare. Förutom den redan nämnda diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”, har hon bland annat gett ut lyriksamlingar som Potatisballader och Tigerfrukost, en skönlitterär språklära med titeln Ordens makt och maktens ord, romanen Kvinnan som mötte en hund samt den älskade trilogin om TåPelles dotter. Alltså Nancy, Glasfåglarna och Mosippan. Det finns de som sätter likhetstecken mellan Nancy och författaren, men då protesterar Elsie Johansson. Nancy är Nancy och Elsie är Elsie.

När hon nu ger sig i kast med att åskådliggöra vägen till det egna författarskapet visar det sig vara svårare och mer komplicerat än hon föreställt sig. Varken romanernas fria fantasier och förklädande gestaltning eller dikterna, det enda rent självbiografiska hon hitintills skrivit, fungerar. Även om dikterna förmedlar viktiga glimtar, precis som de svartvita fotografier som sprängts in i texten som autentiska tidsbilder.

Desto roligare att Elsie Johanssons årslånga slit resulterat i en bok som är någonting helt annat än de tidigare, samtidigt som språket är minst lika bärkraftigt, ömsint och sinnligt. Dessutom finns även här en djupgående respekt för de människor som skildras och frapperande många tåtar att nysta i, undertexter, utvikningar och reflektioner. Handfasta kommentarer och ett berättande som inte bara bidrar förståelsen för författarskapet utan också för de människor som vi får möta, samhällets tuffa utveckling, livets komplexitet och oss själva.

KB

 

Riktiga Elsie berättelsen om vägen till ett författarskap

Av Elsie Johansson

Albert Bonniers förlag

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s