Månad: februari 2016

Recension: Clementine Churchill. Av Sonia Purnell

clementine-churchillDen starke ledaren som styr landet med fast hand. Bredvid en vänfast hustru, lojal och stöttande. Det är bilden av makthavarhustrun – en kvinna som gärna får skänka lite lyster åt makens ämbete men som inte förväntas lägga sig i politiken.  Särskilt i USA spelar presidentens hustru en framträdande roll, Michelle Obama är en av USA:s mest populära kvinnor. Också Kina har numera en ”first lady” som bidrar med lite välbehövlig glamour åt den grå makteliten i Mittens rike. Peng Liyuan, gift med president Xi Jinping är en mycket väkänd sångerska och var så redan innan maken klättrade högst upp i partihierarkin.

Glamourös var däremot knappast ordet för att beskriva Clementine Hozier, som hon hette innan hon gifte sig med Winston Churchill. Deras äktenskap var på en gång stormigt och stabilt. För trots många gräl och temperamentsfulla utbrott (från båda håll) kring stort och smått genom åren så fanns en stark samhörighet mellan Clementine och Winston. Det är så förhållandet beskrivs i en ny biografi.

Clementine var mycket politiskt intresserad och mindre konservativ än sin make som i sin tidiga karriär till exempel motsatte sig kvinnlig rösträtt. Trots en del meningsskiljaktigheter var hon i bakgrunden en ivrig lobbyist för sin make. Ibland brast omdömet, som när Winston fick sparken från regeringen under första världskriget och Clementine författade ett ampert brev till premiärministern Asquith där hon skrev: ”Om du ödslar bort denna värdefulla krigsmateriel kommer du att tillfoga landet skada.” Regeringschefen lär ha blivit höggradigt förvånad över ett sådant påhopp men lät sig inte påverkas.

Redan i unga år kunde den omåttligt egocentriske Winston Churchill reta upp sin omgivning med sin nedlåtande attityd och buffliga framtoning. Grinigheten blev inte mindre med åren. Sonia Purnell menar att Clementine hade en dämpande verkan på sin make. Hon läste till exempel ofta hans tal i förväg och var inte rädd att säga ifrån när hon tyckte att han gick för långt. Men för sin närmaste omgivning tycks de ha varit ungefär lika odrägliga. Tjänstefolket kom och gick i snabb takt, inte många stod ut någon längre tid.

Paret Churchill fick fyra barn som nådde vuxen ålder. Som föräldrar var de allt för distanserade och upptagna av sig själva och politiken för att kunna erbjuda barnen känslomässig trygghet. De tre äldsta barnen fick på olika sätt bekymmer i livet, bara för yngsta dottern Mary (som dog 2014) gick det väl.

Sonia Purnells biografi är ingående och detaljerad, ibland lite väl förnumstig i tonen. Mest spännande är det att läsa om andra världskriget då Clementines popularitet sköt i höjden. På hemmaplan vittnade många om hennes förmåga att höja moralen bland britterna. Hon följde sin make på viktiga resor till Amerika och överläggningar med president Roosevelt.

Under krigets sista veckor befann sig Clementine i Sovjet på inbjudan av Röda Korset. Stalin bemötte henne kyligt men under sin rundresa till sjukhus möttes hon av jublande folksamlingar. Hon charmade ryssarna och poserade framför fotografernas kameror. Hemma i London ska Winston ha blivit mäkta stolt över hennes PR-succé. ”För ögonblicket är du den enda ljuspunkten i de rysk-brittiska relationerna” skrev han i ett meddelande.

Alla trodde att Winston Churchill skulle sopa banan med Labour i valet efter krigsslutet. Istället gjorde han fiasko och tvingades lämna Downing Street 10. Britterna ville se sociala reformer och då var Churchill inte rätt man, hur mycket krigshjälte han än var. Makarna Churchill hade svårt att hantera den nya tillvaron utanför rampljuset. Allra svårast var det för Clementine, enligt Sonia Purnell, för Winston kunde i alla fall då och då sola sig i glansen vid olika hedersutnämningar .

I början av 1950-talet återkom den då åldrige Winston Churchill till premiärministerposten under några år. Clementine ska ha tyckt att han var för gammal och sjuk för uppdraget och hon var inte lika engagerad i politiska diskussioner med maken denna gång. Det var under andra världskriget som både Winston och Clementine Churchill gjorde sina viktiga insatser.

SB

Clementine Churchill

Av Sonia Purnell

Översättning: Claes Göran Green

Förlag: Historiska media

 

Annonser

Recension: Angela Merkel. Av Stefan Kornelius.

angela-merkelAngela Merkel har valts till förbundskansler för tredje gången och är nu inne på sitt elfte år som Tysklands regeringschef och tongivande aktör i Europa.

Hon levde sina första 35 år i DDR, har redan upplevt en samhällskollaps och är väl medveten om att de politiska förutsättningarna kan förändras rekordsnabbt. Den demokratiska utvecklingen är ingalunda självklar.

Stefan Kornelius framhåller i sin biografi över Angela Merkel att hon poängterar att Tyskland aldrig får agera mot Europeiska unionen, Israel eller USA samtidigt som hon kan vara nog så kritisk. Exempelvis när det gäller kraven på USA att stänga Guantánamo och återgå till rättsliga principer samt vreden över den israeliske premiärministern Netanyahus beslut att tillåta nya bosättningar i östra Jerusalem. Något som ledde till att Tyskland, i likhet med flera andra europeiska stater, lade ner sina röster i FN och i grunden stödde palestiniernas krav på en egen stat. Merkel reagerade dessutom omedelbart när den katolske biskopen Richard Williamson förnekade judeutrotningen i Nazityskland under andra världskriget och uppmanade Vatikanen och den tyskfödde påven Benedictus XVI att agera. Något som resulterade i chockvågor genom det katolska Tyskland. Kunde den protestantiska prästdottern från det forna Östtyskland verkligen kritisera påven öppet och dessutom kräva ett förtydligande?

Medan Vatikanen svarade med det efterfrågade förtydligandet blåste det orkanvindar inom Merkels eget kristdemokratiska parti.

Journalisten Kornelius, som är chef för utrikespolitiska redaktionen på Süddeutsche Zeitung, har i sitt arbete haft nära kontakt med Merkel sedan 1989. Det märks. Stundtals ligger resultatet snubblande nära en auktoriserad självbiografi som vänder sig till en publik väl förtrogen med tysk politik och dess aktörer. Författaren förmedlar de övergripande politiska dragen samtidigt som han ger konturer av människan Angela Merkel och nycklar till det forna DDR. Det sågs exempelvis som ett övertramp när Angela Merkel och hennes kamrater i avgångsklassen samlade in pengar till Frelimo i Moçambique. Befrielserörelsen hade visserligen socialistisk prägel, men kämpade samtidigt mot den portugisiska kolonialismen och därmed mot en ockupation. Något som kunde ses som kritik mot de sovjetiska soldaterna i DDR, och förmodligen också var det.

Själv har Merkel framhållit att hon under DDR-tiden lärde nödvändigheten att tiga och tänka efter innan hon tog till orda. Nyttiga erfarenheter också i nuläget.

Vladimir Putin och Angela Merkel är nästan jämngamla och har båda upplevt murens fall på nära håll. Den ryske presidenten bodde under fem år i Dresden och talar flytande tyska.

Kvantfysikern Angela Merkel talar utmärkt ryska och uppskattar Dostojevskij och Tolstoj. Engelskkunskaperna fördjupade hon bland annat genom att läsa facklitteratur och brittiska kommunistpartiets tidning Morning Star som såldes i DDR.

Medan murens fall för Merkel förebådade friheten, så innebar samma händelse för KGB-överstelöjtnanten Putin ett djupt trauma och Sovjetunionens kollaps ett historiskt nederlag.

Lägg till detta att Putin, åtminstone i början, gärna utnyttjade Merkels rädsla för hundar så är det lätt att inse att mötena mellan dem inte bara förgiftas av aktuell realpolitik.

Stefan Kornelius ser det som en paradox att de ständiga kriser som på sistone kommit slag i slag ökar pressen på förbundskanslern samtidigt som de tjänar som en slags politisk livförsäkring.

Klart är att ingen vet vad som händer med alla människor på flykt och hur utvecklingen påverkar Angela Merkels handlingsutrymme, mandat och vilja att fortsätta streta i den utsatta maktsituation hon befinner sig i.

KB

 

Angela Merkel

Av Stefan Kornelius

Översättning: Linus Kollberg

Historiska Media

 

Recension: Mina Tretal. Av Olof Ruin.

mina-tretal-en-annorlunda-memoarTill den politiska journalistikens vardagssysslor hör att ringa till statsvetare och fråga vad de tror om det politiska läget. Alltid finns det något i nyhetsflödet som kan motivera inhämtande av expertkommentarer. Frågorna riktar sig i praktiken till ett begränsat urval av statskunskapsinstitutionernas forskare – alla är inte lika pratglada och pigga på att synas i spalter och tv-soffor.

En de av de flitigaste statsvetartyckarna var under många år Olof Ruin som också författade många egna debattinlägg. Även undertecknad kontaktade honom vid något tillfälle och jag minns att han vänligt och rutinerat levererade några användbara citat.

När Olof Ruin nu i en självbiografi blickar tillbaka på sitt liv är titeln Mina Tretal. Den syftar på att han i sina analyser gärna punktat upp problemställningar i tre delar och att han gillat att dela in sina skrifter i tre delar. Det gäller även denna bok som i första delen avhandlar uppväxt och personlig bakgrund, i den andra beskrivs olika personer i hans omgivning medan det tredje avsnittet lite rapportmässigt rubriceras ”Statskunskap och övrig verksamhet”.

Olof Ruin kände eller var nära bekant med många av maktens män: Herbert Tingsten, Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson. Vi får veta att Göran Persson däremot inte tillhörde favoriterna – trots många år som S-medlem valde Ruin att 2006 lägga sin röst på Fredrik Reinfeldt och Moderaterna.

Mina Tretal ger en god överblick av svensk politik liksom av Olof Ruins statsvetenskapliga forskning. Tonen är vänlig och saklig, tyvärr också rätt distanserad vilket gör att det aldrig blir särskilt engagerande läsning.

SB

 

Mina Tretal

Olof Ruin

Atlantis