Tove Jansson såg sig själv som målare i första hand. Samtidigt tecknade hon skoningslösa och kontroversiella omslag till den finlandssvenska satirtidningen Garm under andra världskriget. Hon blev en älskad författare för barn och vuxna och illustrerade verk av J.R.R. Tolkien och Lewis Carroll. Den bildserie om Mumintrollen som varje vecka publicerades i den brittiska tidningen The Evening News mellan 1954 och 1960 nådde som mest 20 miljoner läsare i över 40 länder.

I romanen Rent spel klargör hon vad livet handlar om:

”Egentligen gäller det endast detta; att inte tröttna, aldrig bli ointresserad, likgiltig, tappa sin dyrbara nyfikenhet – då tillåter man sig att dö. Så enkelt är det, är det inte?”

Ord som citeras i den generösa katalog med titeln Lusten att skapa och leva som getts ut i samband med en utställning om och med Tove Jansson som producerats av konstmuseet Ateneum i Helsingfors och nu visas på Millesgården i Stockholm för att senare fortsätta till Göteborgs konstmuseum, Kunstforeningen GL Strand i Köpenhamn och Dulwich Picture Gallery i London. Ett rikligt illustrerat verk med målningar, teckningar och illustrationer i färg och svartvitt samt texter av namnkunniga skribenter och Tove Jansson-kännare som konsthistorikern och museichefen Tuula Karjalainen litteraturprofessorn Boel Westin, Londonbaserade serieentusiasten, curatorn och journalisten Paul Gravett samt författaren Frank Cottrell-Boyce som bland annat skrivit manus till såpoperaserien Coronation Street. Den sistnämnde upptäckte Tove Janssons myllrande och omstörtande Muminvärld som liten pojke på 1970-talet på det lokala biblioteket i ett höghusområde nära Liverpool.

Naturligtvis möter vi högljudda, auktoritativa Hemuler, tunna neurotiska Filifjonkor, fåfänga Mymlor, blyga Knytt och frihetsälskande Snusmumrikar, men även Tove Janssons livskamrat grafikern Tuulikki Pietilä. Vi får dessutom glimtar från deras gemensamma arbetsgemenskap och mångåriga sommarvistelser på ön Klovharun långt ute i havsbandet vid Pellinge skärgård i Finska viken.

Om denna ö skrev Tove Jansson en bok (som illustrerades Tuulikki Pietilä) med ett lovtal till stenar:

”Jag älskar sten; klippan som går rakt ner i havet och det obestigliga berget och kiselstenen i min ficka, och att bända upp stenar ur jorden och vräka dem undan och låta de allra största bumlingarna trilla rakt nerför berget i havet!”

På omslaget till volymen, som heter Anteckningar från en ö, återfinns en karta som ritades av Tove Janssons mor Signe Hammarsten-Jansson. Och nog kunde Tove Janssons prisade självbiografi Bildhuggarens dotter lika gärna ha hetat Illustratörens dotter. Ty det framgår med stor tydlighet att dotterns band till mamman, som försörjde familjen genom att illustrera böcker och tidningar, var minst lika starka som de till den skulpterande pappan.

När Tove Jansson fyllde 80 tillfrågades hon, enligt Tuula Karjalainen, om vad hon tyckte om det liv hon levt. Hon svarade att det varit spännande och färggrant, även om det ibland varit svårt. Sedan lade hon till att om hon fått leva om sitt liv igen, skulle hon ha gjort allting annorlunda. På vilket sätt ville hon däremot inte säga.

Måhända är det så att Tove Jansson gäckar oss alla när det gäller den egna personen, samtidigt som hon gett oss andra så mycket finurlig, insiktsfull, medkännande och handfast livsklokskap. På omslaget till Lusten att skapa och leva återfinns en av de sista målningar hon gjorde, ett självporträtt. På en gång uråldrigt, framåtblickande, vetgirigt och ifrågasättande. Kanske kan vi där ana vem Tove Jansson var och hur hon såg på tillvaron.

KB

Tove Jansson – Lusten att skapa och leva

Text: Tuula Karjalainen, Boel Westin, Frank Cottrell-Boyce och Paul Gravett.

Utgiven av: Förlaget

 

Om Rosa Luxemburg hade fått bestämma hade det stått ”zwi-zwi” på hennes gravsten. Så lät det från talgoxarna utanför hennes fängelsecell i Wonke. Ett läte som den fängslade politiske ikonen kunde härma så bra att fåglarna kom flygande och förebådade nya tider. ”Trots snö och frost och ensamhet tror vi, talgoxarna och jag, på den kommande våren!”.

På det minnesmärke som restes över henne och hennes döda kamrater står det istället De döda manar oss (Die Toten mahnen uns), men fortfarande demonstrerar tusentals människor varje år på Berlins gator söndagen före hennes dödsdag och lägger blommor vid hennes gravsten på Friedrichfelde kyrkogård i stadsdelen Lichtenberg.

Rosa Luxemburg var 47 år när hon mördades och hennes kropp slängdes i en av Berlins kanaler 1919. Alltså två år yngre än dagens författare Nina Björk som i boken ”Drömmen om det röda” slagit följe med Rosa Luxemburg och analyserat hennes socialism, språk och kärlek.

Nina Björk skriver att Rosa Luxemburg tillhör historiens förlorare:

”Inte bara för att hon mördades, utan för att den socialism hon trodde på aldrig blev verklighet, den revolution hon arbetade för aldrig inträffade och den internationalism hon brann för aldrig förverkligades. Den okända framtid som en gång var hennes är nu vår kända historia”.

Rosa Luxemburg föddes 1871 i polska Zamość och mördades i Tyskland av medlemmar i paramilitära frikårer. Hon tog studenten i Warszawa och var en av de första kvinnorna i Europa som doktorerade i statsvetenskap vid universitetet i Zürich. Avhandlingen handlade om den industriella utvecklingen och den nyblivna doktorn flyttade senare till Berlin.

Nina Björk skriver att hon ”slogs med sin penna som författare, med sin röst som agitator och med sin kropp som aktivist”.

Hon engagerade sig politiskt. Älskades, hatades, fängslades upprepade gånger, censurerades (till de som försökte stoppa hennes sista artikel, som publicerades postumt hörde Vladimir Iljitj Lenin) och under nazitiden brändes hennes skrifter på bokbålen. Hon var en skicklig skribent som läste Goethe, kunde hänvisa till Bibelns berättelser och gärna lyssnade på opera.

Nina Björk inleder sin analys av Rosa Luxemburg med att baka bröd i en kapitalistisk ekonomi. Ekonomiska analyser kan vara nog så hårdtuggade. Nina Björk väjer inte för elementa och grundläggande motsättningar mellan marxism och kapitalism. Tvärtom.

Hon nagelfar varför Rosa Luxemburgs drömmar om ett mer rättvist samhälle fortfarande inte har förverkligats. Nina Björk ger relief åt de politiska förhållanden som utgjorde grogrunden till Rosa Luxemburgs liv, politiska aktivism och kamp för att omforma samhället samtidigt som hon drömde om barn och ett liv tillsammans med sin älskade Leo Jogiches. De befann sig ofta på skilda håll och åtminstone en gång hände det att Rosa Luxemburg hon skrev brev till honom även när de vistades i samma rum. Dessutom förefaller han ha varit en av hennes närmaste politiske samtalspartner och främste researcher.

Nina Björks paralleller och analyser med sina egna erfarenheter och slutsatser gör att boken blir ett spännande växelspel mellan två kvinnor som föddes under två olika sekel och aldrig träffat varandra rent fysiskt, men ändå brottas med samma grundproblem: Varför har några få så mycket och andra så litet när jorden skapades för alla?

KB

 

Drömmen om det röda – Rosa Luxemburg. Socialism, språk och kärlek

Av Nina Björk

Wahlström & Widstrand