Mångkampare är inte riktigt normala. De ska inte bara bygga upp ett kunnande i vitt skilda idrottsgrenar som höjdhopp, kula och medeldistanslöpning. De ska också klara att tävla i alla grenar under två dagar, med minimalt med tid för återhämtning.

I den stenhårda disciplinen sjukamp blev Carolina Klüft en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna, med OS-guldet i Aten 2004 som klimax. Hon var också en idrottsprofil utöver det vanliga, med stort känsloregister och mycket spexande framför kameran.

Det borde finnas mycket att berätta om en så fantastisk idrottskarriär och det är med viss nyfikenhet jag börjar läsa Carolina Klüfts nyutkomna självbiografi. Tyvärr är boken en besvikelse. Den består till övervägande del av vad som framstår som ett manus till en föreläsning om personlig utveckling (vilket är just vad Klüft numera ägnar sig rätt mycket åt). Och precis som sådana föredrag brukar låta är det gott om förnumstigheter och floskliga metaforer.

Några insprängda minnesbilder från idrottskarriären är allt för summariska för att kunna ingjuta liv i denna pratiga bok. Egentligen borde det väl vara en pluspoäng att en idrottsstjärna skriver själv istället för att som brukligt anlita en spökskrivare, men här saknar man en professionell skribent. Förhoppningsvis tar sig någon sådan en dag på sig uppgiften att berätta historien om Carolina Klüft.

SB

 

Livet är en sjukamp

Av Carolina Klüft

Norstedts

Elsie Johansson är i högsta grad en ”nulevande” människa. Hon konstaterar det själv i sin senaste bok. Det kan tyckas paradoxalt, men är naturligtvis rätt. Hon tar spjärn mot det som varit och skriver sig framåt. Från uppväxten i hembyn Gryttby i Vendels socken i Uppland och den första förälskelsen i Orden som sjuårig skoltös.  Debuten vid 48 års ålder med diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”. Idag, vid fyllda 85, fortsätter hon arbeta med ord och skrivande i en stadsvåning på Ritargatan i Uppsala där hon trivs förträffligt. Nu kan vi läsa hennes skildring om vägen till ett livsavgörande författarskap. Det är ingen berättelse som löper från A till Ö utan tydliggör författarskapet genom att slingra sig fram och tillbaka mellan Då och Nu.

Hon klargör hur det var att växa upp i en stuga på ofri grund där fönstren på vintrarna täcktes av isbark, medan nyponrosorna på somrarna doftade i kapp med syrenerna. Närheten till den bekräftande och älskade modern löper parallellt med den växande medvetenheten om att den bild som mamman gjorde av sin man (tillika dotterns far) gick på tvärs med Elsies älskade pappa, som hon uppfattade honom. Och skammen och ilskan när dottern upptäckte att faderns yrke saknades i elevkatalogen för Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium för flickor där hon avlade sin realexamen. Hans titel ”grovarbetare” ansågs inte tillräckligt fin för att komma med bland fäder som var ingenjörer, kaptener och egenföretagare utan när det gällde eleven Elsie Johansson lämnades raden som var avsedd för faderns yrke helt blank.

Elsie Johansson är idag en folkkär författare. Förutom den redan nämnda diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”, har hon bland annat gett ut lyriksamlingar som Potatisballader och Tigerfrukost, en skönlitterär språklära med titeln Ordens makt och maktens ord, romanen Kvinnan som mötte en hund samt den älskade trilogin om TåPelles dotter. Alltså Nancy, Glasfåglarna och Mosippan. Det finns de som sätter likhetstecken mellan Nancy och författaren, men då protesterar Elsie Johansson. Nancy är Nancy och Elsie är Elsie.

När hon nu ger sig i kast med att åskådliggöra vägen till det egna författarskapet visar det sig vara svårare och mer komplicerat än hon föreställt sig. Varken romanernas fria fantasier och förklädande gestaltning eller dikterna, det enda rent självbiografiska hon hitintills skrivit, fungerar. Även om dikterna förmedlar viktiga glimtar, precis som de svartvita fotografier som sprängts in i texten som autentiska tidsbilder.

Desto roligare att Elsie Johanssons årslånga slit resulterat i en bok som är någonting helt annat än de tidigare, samtidigt som språket är minst lika bärkraftigt, ömsint och sinnligt. Dessutom finns även här en djupgående respekt för de människor som skildras och frapperande många tåtar att nysta i, undertexter, utvikningar och reflektioner. Handfasta kommentarer och ett berättande som inte bara bidrar förståelsen för författarskapet utan också för de människor som vi får möta, samhällets tuffa utveckling, livets komplexitet och oss själva.

KB

 

Riktiga Elsie – berättelsen om vägen till ett författarskap

Av Elsie Johansson

Albert Bonniers förlag

 

 

 

 

 

 

På en av den norske karikatyrtecknaren Ragnvald Blix mer berömda bilder ses Quisling göra en Sieg heil-hälsning till en tysk militär, samtidigt som han säger: ”Jag är Quisling!” Tysken svarar: ”Och namnet?”

Kort och effektiv satir. Tyskarna bryr sig föga om den uppblåste Quisling. Hans namn är okänt, han är blott en landsförrädare.

Ragnvald Blix (1882-1958) verkade i flera länder. Under den tyska ockupationen av Norge bodde han i Sverige och blev en viktig medarbetare till Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Nu porträtteras Ragnvald Blix i en generös bok av Rikke Petersson med många smakprov på hans skickligt gjorda teckningar. Författaren har själv barndomsminnen av Blix eftersom deras familjer umgicks flitigt.

Det var i Tyskland som den unge Ragnvald började sin tecknarbana på den då ansedda satirtidningen Simplicissimus. Han hörde Hitler tala redan 1922, konstaterade att ”Noen charmör var han ikke” men insåg tidigt hur farlig han kunde bli. Det skulle bli många teckningar med Hitler och andra nazistledare under de kommande decennierna.

De korthuggna kommentarerna var karaktärisktiska för Ragnvald Blix som förstod att spara på orden. Som Rikke Petersson framhåller var han samtidigt en mycket skicklig tecknare, konstnärligt sett överlägsen många av sina satirkollegor. Blix bilder är som små konstverk, noga avvägda och balanserade.

Rikke Petersson har skrivit en mycket läsvärd och välgjord biografi om en förkämpe för det fria ordet som förtjänar att bli ihågkommen.

SB

 

Ragnvald Blix – karikatyrtecknaren som utmanade Hitler

Av Rikke Petersson

Folkuniversitetets Akademiska Press

Det har varit mycket kontroverser kring McDonald´s genom åren. Facket har rasat över arbetsförhållanden för personalen. Kvalitén på maten har ifrågasatts. För en amerikansk underhållare som provade att äta tre gånger om dagen på McDonald´s höll levern på att stryka med.

Av detta märks ingenting i svenska McDonald´s skapare Paul Lederhausens nyutkomna självbiografi. Det är en hyllningsskrift till McDonald´s och till hans egen ledarstil med racka puckar och beslut på uppstuds.

Det hindrar inte att den bitvis är underhållande att läsa. De praktiska bestyren för att kunna bjuda svenska folket på hamburgare var många när Lederhausen drog igång verksamheten. Hur göra pommes frites som håller måttet när den potatis jänkarna använde inte odlades i Sverige. Man fick börja odla den, helt enkelt. Hur få till brödet så att det blir exakt rätt storlek? Jo, genom att skära till varje brödbulle för hand.

Ingenting var omöjligt om man bara var tillräckligt envis och streetsmart. Det är den berättelse som numera Paul Lederhausen 80-årige Lederhausen ger om McDonald´s tidiga Sverigeår. Hans ledarstil har inte mycket gemensamt med det som numera brukar predikas av ledarskapsexperter. Lederhausen gjorde som sina amerikanska chefer och röt och gormade när folk i hans tycke gjorde fel, men är i boken generös med beröm till dem som han gillat.

Var kom drivkraften ifrån? Lederhausen tror att mycket handlar om en revanschlusta mot den auktoritäre pappan. Men också ur en obändig lust att göra affärer.

Det är inte Paul Lederhausen som har formulerat sin bok, den är skriven av Petter Karlsson, en av de mest anlitade spökförfattarna numera. Jag har läst några stycken av hans alster nu och stilen känns igen. Det är lätt och ledigt berättat, men känns också snabbt ihopkommet.

SB

 

Ständigt hungrig

Författare: Paul Lederhausen/Petter Karlsson

Förlag: Albert Bonniers

Det är inte samma medieståhej kring Herman Lindqvist som för ett par decennier sedan, men han fortsätter oförtrutet att skriva böcker. En ny utgåva om året verkar vara ett minimum.

Nu är han utkommit med ”De vilda Vasarna” om Gustav Vasa och dennes söner (och i viss mån döttrar), som han redan för drygt 20 år sedan ägnade ett studium i sin serie Historien om Sverige. Så sent som 2014 skrev Lindqvist också en bok om Erik XIV.

Så vad nytt finns att säga om Vasarna som han själv inte redan sagt? Kanske ändå en del, Herman Lindqvist har till exempel hämtat en del stoff från historikern Lars-Olof Larssons stora Gustav Vasa-biografi som kom 2002 och han har också fördjupat sig i Sigismund, Johan III:s son som blev kung i både Sverige och Polen.

De vilda Vasarna är en typisk Herman Lindqvist-bok med lättillgängligt språk och översiktlig beskrivning av historiska skeenden. Det är spännande läsning om en dramatisk tid som fick stor betydelse för det framtida Sverige.

SB

 

De vilda Vasarna – en våldsam historia

Av Herman Lindqvist

Albert Bonniers förlag