Patrick Modiano

Förvåning, verkade vara den allmänna reaktionen på Svenska Akademiens val av Nobelpristagare i litteratur.

Men som Alan Asaid skriver i en artikel i lördagens Svenska Dagbladet behövde man egentligen inte bli så förvånad. Det hade räckt att ta en titt i spelbolagens oddslistor, där Patrick Modiano steg som en raket de sista dagarna. Påfallande ofta har Ladbrokes och de andra på senare år varit på rätt spår.

Inte särskilt många lägger pengar på att tippa litteraturpristagare – ungefär lika många som spelar på en medelmåttig Allsvenskan-match – och då räcker det med några initierade tips för att påverka oddssättningen.

SB

De flesta som skriver självbiografiskt nöjer sig med att göra en gång. Men en del har så mycket att berätta att det blir flera utgåvor.

Förre statsministern Ingvar Carlsson  kom ut med sina memoarer i våras. Att han redan gjort det två gånger tidigare togs det ingen större notis om då. En annan som gärna återkom och byggde på sina tidigare berättelser var revyartisten Karl Gerhard vars kåserande memoarer kom i fem omgångar. Och i Norge var ju en viss Knausgård kämpat på i sex band.

Men de står sig alla slätt mot Tora Dahl, svensk mästare i memoarer. Mellan 1954 och 1980 gav hon ut 19 (!) självbiografiska böcker. En imponerande produktion, särskilt med tanke på att första delen i denna svit kom ut först när hon var i 70-årsåldern. Sedan gick det undan och sista boken, Återseende, publicerade Tora Dahl 1980 vid 93 års ålder. Två år senare dog hon.

I ”Personligt talat – biografiska perspektiv i humaniora” (Red: Maria Sjöberg, 2014) berättar litteraturprofessorn Lisbeth Larsson om Tora Dahls senkomna framgångar som författare. Hon menar att det fanns en grundläggande motsättning mellan barn och vuxna i Tora Dahls författarskap och att barnet för henne var ett ideal.

”Ur ett annat och med Tora Dahl mer solidariskt perspektiv skulle man kunna beskriva hennes självbiografier som en enda lång berättelse om kampen för barnet. Dels om kampen att för att hitta fram till minnet av det barn hon en gång var, men framför allt om kampen för att bevara det som hon uppfattar som barnet inom sig”, skriver Larsson.

Åtta böcker ägnades åt barndomen. När sviten tog sig vidare in i vuxenlivet skildrades livet med maken Knut Jaensson, ett efter hand allt mer olyckligt förhållande, och umgänget med den unga parnassen som samlades i deras villa i Lidingö: Harry Martinson, Artur Lundkvist, Ivar Lo-Johansson med flera. Böckernas uppgörelse med den då döde maken var så hårdhänt att Artur Lundkvist kände sig kallad att 1980 skriva en försvarsartikel i Svenska Dagbladet. Där angrep han inte bara skildringen av maken utan ifrågasatte hur det var ställt med sanningshalten överhuvudtaget i Tora Dahls böcker.

SB

”Jag har gjort reklam för Ikea, Posten, Arla, Clas Ohlson, Carlshamns Mejerier (i television), Coop (i televisionen), MQ, Blossa och Nordea. Jag får ständigt inbjudningar att tala på bröllop och inför gäster, vilka jag aldrig träffat dessförinnan. Jag har publikrekordet på Liseberg med 55 000 människor den 17 maj 1995, när jag talade från den stora scenen där. Tre gånger har jag framträtt på Sollidens stora scen på Skansen i Stockholm. Detta är inte skryt, utan en motvikt till era försök att ignorera en fullkomligt unik insats i tal och skrift av en svensk författare.”

Björn Ranelid berättar i en liten anspråkslös artikel i Expressen om sin insats för svenskt kulturliv. Han gör även ett ödmjukt konstaterande angående sin nya bok: ”Jag vet redan nu att den är viktigare än alla andra böcker som ges ut i Sverige i år”.

Så mycket enklare dagens val hade varit om vi använt oss av Floridas röstningsmaskiner…

Det finns gott om intetsägande memoartitlar, särskilt på det politiska fältet tycks det. Eller vad sägs om Så var det (Gösta Bohman), Så blev det (Ola Ullsten) eller Så tänkte jag (Ingvar Carlsson). I jämförelse måste man ju säga att Anne Wibble stack ut med Två cigg och en kopp kaffe.

Nej, man får lämna memoarböckernas hägn för att hitta de kreativa titlarna.

Här är några påhittiga boknamn i höstens svenska utgivning:

Inte ett namn (jag är naken) – diktsamling av Agneta Enckell på Atlantis förlag.

Någon syr, är det du? – essäer av Helena Eriksson på Albert Bonniers förlag

Noshörning i normal storlek – Blocket-annonser samlade av komikern David Batra, Forum förlag

Stöld av babian – deckare av Anna Karolina på Norstedts förlag

Deras ryggar luktar så gott – seriealbum av Åsa Grennvall på Syster förlag.

Kanske är knasfaktorn ändå inte så där riktigt hög, i vart fall inte i jämförelse med en del engelskspråkiga utgåvor. Brittiska tidskriften The Bookseller delar varje år ut ett pris till årets mest udda boktitel.

I fjol gick vinsten till How to Poo on a Date. Bland tidigare segrare kan nämnas People Who Don’t Know They’re Dead: How They Attach Themselves to Unsuspecting Bystanders and What to Do About It och (en personlig favorit) Managing a Dental Practice: The Genghis Khan Way.

SB

När jag för några år sedan recenserade Robert Gustafssons självbiografi Från vaggan till deadline skrev jag uppskattande: ”Överhuvudtaget skriver Robert Gustafsson med snärt”.

Jag borde ha granskat bokens copyright-info bättre. Där stod namnet Klas Ekman, visserligen med små bokstäver men ändå. Det var han som skrev boken, även om omslaget framställde det som att Robert Gustafsson skrivit den själv.

Den alltid lika välkomna tidskriften Skriva uppmärksammar fenomenet spökskrivare i det nya numret. En av de intervjuade är nämnde Klas Ekman som är en av de flitigaste i branschen, bland annat har han formulerat Tommy Körbergs och Thomas di Levas självbiografier. I höst är han aktuell som medförfattare till rapparen Ken Rings memoarer.

Klas Ekman skrev själv  en intressant betraktelse om spökskrivartillvaron i Svensk Bokhandels höstkatalog. Han intervjuade kollegan David Lagercrantz som berättade att han i sina böcker om Zlatan Ibrahimovic och Göran Kropp tagit sig rätt stora konstnärliga friheter:

– Jag redogör inte för vad de sagt. Det viktiga är aldrig att citera korrekt. Det centrala är illusionen av en uppriktig berättelse. Jag snarare tar emot berättelsen och omstöper den.

Zlatan-biografin var en fascinerande bok, men nog framstår den i en lite annan dager när man tagit del av denna uppriktighet från Lagercrantz.

I fallet Zlatan var det ju känt för alla att boken skrevs av David Lagercrantz. I andra fall – som Robert Gustafsson-boken – marknadsförs inte den egentlige skribenten men dennes identitet är ändå inte hemlig.

Men uppenbarligen skrivs också böcker under falsk förespegling, där man obekymrat ljuger om vem som skrivit. Googlar man ”spökskrivare” hittar man ett flertal hurtiga hemsidor där skribenter erbjuder sina tjänster och full diskretion mot en lämplig peng.

Enligt en artikel i den amerikanska tidskriften Writer´s Digest ligger taxan för en normallång bok på någonstans  mellan 10 000 och 50 000 dollar.

Jag höjer på ögonbrynen när jag i Skriva läser att Albert Bonnier, facklitterär chef på gissa vilket förlag, anser att det är okej att lura läsarna. Ifall skribenten accepterar att vara anonym ”är det inte förlagets problem” säger han. Så praktiskt.

Många är de kändisar som ger ut böcker om hälsa, mat eller sig själva. Hur många av höstens utgåvor är fejk?

SB