Månad: augusti 2016

Recension: Marie-Louise Ekmans två liv. Av Klas Gustafson

marie-louise-ekmans-tva-livMarie-Louise Ekman omger sig med egna målningar hemmavid, och så har det alltid varit. Hon kan inte tänka sig att ha någon annans konst på väggarna. Hon kan inte ha andras röster som pratar till henne dygnet runt i det egna hemmet, utan vill ha de egna påståendena, formuleringarna och orden.

Om detta berättar Klas Gustafson i boken Marie-Louise Ekmans två liv. Författaren har skrivit ett antal läsvärda biografier. Han framhåller vikten av att vara påläst och det är han förvisso, samtidigt som han är mån om att låta Marie-Louise Ekman komma till tals. Hon har upplevt mycket och gjort ordentliga avtryck i det svenska kulturlivet som konstnär, dramatiker, scenograf (inte minst åt Mats Ek och Cullbergbaletten), filmarbetare, professor, rektor för Kungliga konsthögskolan, Dramatenchef med mera.

Hon förefaller leva i nuet, vara extremt bra på att koncentrera sig, flitig, noggrann, framhåller vikten av ordning och reda och att som chef kunna ta ansvar samtidigt som hon litar på andra. Och hela tiden värna om konstens innersta kärna och framhålla lustens betydelse. Detta parat med en avundsvärd förmåga att glömma obehagligheter hellre än att minnas fel.

Klas Gustafson vittnar om allt detta. Redogör också för hennes uppväxt, äktenskap och hur hon exponerats i medierna. Ibland så till den milda grad att hennes person kommit att skymma hennes konstnärskap. Eller som Marie-Louise Ekman sammanfattar det:

”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.”

Detta är inte en konventionell biografi som belyser och analyserar ett rikt yrkesliv utifrån andra aspekter än huvudpersonens egna. Marie-Louise Ekman och Klas Gustafson introducerar ett konstnärligt kraftpaket som vid 70 års ålder fortsätter att skapa, ifrågasätta och överraska. En färgstark vänbok som är späckad med illustrationer och innehåller rikligt med hänvisningar till olika källor och översikter om olika konstnärliga perioder samt rymmer utblickar om föräldrar, barn, barnbarn, äkta män, vänner och arbetskamrater, men framförallt fokuserar på val när det gäller konst, teater, film, dans, pedagogiska insatser, ledarskap och administration.

KERSTI BERGOLD

 

Marie-Louise Ekmans två liv

Av Klas Gustafson

Leopard förlag

 

 

 

Annonser

Recension: Livsvittnet Majken Johansson. Av Paul Tenngart

livsvittnet-majken-johanssonPoeten Majken Johansson kunde vara nog så satirisk, kvick och vass i sina dikter samtidigt som hon använde sig av överraskande språkliga saltomortaler. Leendet kunde vara brett när hon iklädd Frälsningsarméns huvudbonad med stor rosett och uniform sjöng, spelade och vittnade om hur hon hela sitt liv brottades med ångest, depressioner och alkoholmissbruk. Om sin homosexualitet talade hon däremot inte.

Hon debuterade 1952, endast 22 år gammal, och skrev i inledningsdikten:

”Mitt namn är Ma-haha-jken

Joha-honsson”.

När hon dog 1993 lämnade hon en mängd opublicerade dikter efter sig och det är en litterär händelse av rang att ett antal av dessa nu i oktober publiceras i volymen Otroheten och andra dikter.

Urvalet har gjorts av Paul Tenngart och han har också publicerat den nyskrivna boken Livsvittnet Majken Johansson. Det är ingen regelrätt biografi utan snarare ett lyckosamt försök att närma sig Majken Johansson på hennes egna villkor utifrån såväl hennes litterära skapande som det material hon lämnade efter sig i form av opublicerade dikter, brev, anteckningslappar, fotografier, intervjuer, dagboks- och drömanteckningar. Litteraturdocent Tenngart korsbefruktar det material som Majken Johanssons livskamrat Karin Hartman donerade till Universitetsbiblioteket i Lund med Majken Johanssons litterära produktion och ger röst åt den poet som varit död i nästan ett kvarts sekel. En författare som var uttalat självbiografisk, samtidigt som hon kunde gäcka och var noga med vilka val hon gjorde om vad som skulle berättas och inte berättas. Paul Tenngart är en lyhörd läsare och styv berättare som inte tiger om oklarheter och misstankar om att vissa anteckningar kan ha försvunnit eller förstörts under resans gång.

Han väjer inte ens när han plötsligt sitter med obduktionsprotokollet, även om han känner sig illa till mods. Där beskrivs Majken Johanssons livlösa kropp med yttre och inre skador samt likfläcksmissfärgning samtidigt som det framgår att den döda var gravt alkoholiserad och dog av ”brustet hjärta”( eller en brusten hinna kring hjärtat).

Tenngart framhåller att Majken Johansson inte valde sitt utanförskap utan hela sitt liv hade att kämpa med sviterna från en tuff barndom, depressioner, grav alkoholism och psykisk ohälsa.

Gudstron var viktig för Majken Johansson, men Karin Hartman lyfter i en biografi om sin livskamrat även fram Majken Johanssons kärlek till Solveig Borg. Ett kort, intensivt förhållande som endast varade under ett turbulent år, men som kom att prägla Majken Johansson för resten av hennes liv. Bland annat försökte hon genom spiritistiska seanser få kontakt med den döda väninnan.

Karin Hartmans bok heter Bottenglädjen och titeln är hämtad ur Majken Johanssons strof ur Från Magdala som lyder ”Bottenglädjen räcker för alla bottenlägen”.

Det fanns en och annan som ifrågasatte om Majken Johansson verkligen kunde fortsätta skriva högklassig poesi sedan hon fått en gudstro och gått med i Frälsningsarmén, det kunde hon. Däremot var homosexualitet tabubelagt och trots att Majken Johansson och Karin Hartman bodde, arbetade, reste och levde ihop i decennier skymtade aldrig något kärleksförhållande dem emellan fram. Åtminstone inte i Majken Johanssons dikter, även om Paul Tenngart nämner några kortfattade anteckningar av Karin Hartman.

Karin Hartman är numera död. Jag träffade henne när hon var 92 år gammal. Hon presenterade sig som poet, tidigare chefredaktör för tidningen Stridsropet och överstelöjtnant i Frälsningsarmén och bodde kvar i den lägenhet som hon och Majken Johansson delat. Majken Johanssons rum var i det närmaste orört trots att det förflutit tolv år sedan hon dog.

Karin Hartman framhöll att hennes tro var lite vag, men att hon som kristen hade ett hopp om att Majken och hon skulle återse varandra, mötas igen när tiden var inne.

Kanske en del av den livsvittnesbörd som Paul Tenngart konstaterar Majken Johansson aldrig fångade till en sammanhängande text. Eller valde att inte publicera.

KERSTI BERGOLD

 

Livsvittnet Majken Johansson

Av Paul Tenngart

Ellerströms