Böcker om ledarskap är inget nutida påhitt. Den kanske mest berömda skriften av dem alla kom 1532: Fursten. Där slog den florentinske diplomaten Machiavelli fast hur en ledare bäst styr och ställer. Bland annat konstaterade han att furstar som lurar folk har en benägenhet att uträtta storverk: ”Till slut har de triumferat över dem som förlitat sig på sin hederlighet.”

Ingen gångbar ledarskapsmodell idag, kan tyckas. Fast det beror förstås på vem man frågar, vad säger Putin?

Machiavellis idéer är utgångspunkt och sammanhållande länk när journalisten Daniel Rydén – en av många bokskrivare på Sydsvenskans redaktion – skriver om diktatorer förr och nu. Det femton avvsnitten rymmer en hel del våldsskildringar men det är ändå inte enbart en studie i ondska. Som Daniel Rydén kan visa kan den envåldshärskare som spelar sina kort väl bli nog så populär hos sina undersåtar.

Boken sträcker sig från de gamla grekerna och romarriket fram till våra dagar.  Hitler och Stalin finns med men också en del mindre mindre kända tyranner. Bland svenska kungar faller valet intressant nog på Karl XI som med hårda nypor och organisatorisk begåvning visade adeln vem det var som bestämde.

De komprimerade berättelserna är välskrivna och lättillgängliga. Bäst tycker jag Daniel Rydén är när han avgränsar bestämt och håller sig till en tråd. Den sluge Mussolinis maktövertagande är till exempel spännande att läsa om. Likaså Stalins sista och möjligen knäppaste konspirationsteori, som gick ut på att Sovjets ledande läkare försökte ta livet av partitopparna. Stalin fick själv sota för det när han blev sjuk och dog – då fanns de bästa läkarna inte att tillgå eftersom de satts i fängelse.

SB

 

Historiens tyranner – en berättelse om diktatorer, despoter och auktoritära härskare

Av Daniel Rydén

Historiska media

Söker man efter ”Joe Hill” på Youtube hittar man åtskilligt. Joan Baez, Bruce Springsteen och Fred Åkerström är några av de artister som sjungit låtar av eller om den mytomspunne svenskamerikanen. Det musikaliska arvet lever fortfarande när det nu är 100 år sedan han dog framför en exekutionspatrull. Men vem var egentligen Joel Hägglund/Joe Hill?

Samhällsdebattören och chefredaktören Göran Greider gör ett ambitiöst försök att svara på den frågan i en nyutkommen biografi som följer Joe Hill i spåren – från uppväxten i Gävle till den kringflackande tillvaron i USA där han bland annat bodde i New York, Chicago, San Pedro och Salt Lake City.

Joel Hägglund växte upp i en religiös och konservativ familj. Under unga år visade han inget intresse för politik, enligt vad en syster berättade i en intervju på 1950-talet. Däremot var musiken viktig, på Arbetareföreningen i staden övade han upp färdigheten i att spela fiol tillsammans med likasinnade kamrater. Under några år arbetade han i hamnen i Gävle och kanske var det när den unge Joel såg fartyg gå iväg mot avlägsna destinationer som tankarna om att emigrera till Amerika föddes. Tillsammans med en bror lämnade han Sverige 1902.

Vad gjorde han då under det dryga decennium han levde i USA? Göran Greider tvingas gång på gång konstatera att det vet man inte särskilt mycket om. Det har skrivits ett flertal böcker om Hill förut, främst i USA, men för långa perioder i Hillls liv finns det ingen tillförlitlig information. Men mellan andra tillfälliga påhugg jobbade han troligen som musiker på barer och nöjesinrättningar.

Bristen på biografiska fakta kunde ha resulterat i en rätt torftig bok men Göran Greider har ett vidare syfte än att enbart skildra ett personöde. Resultatet är en mycket välskriven skildring av hur den fackliga rörelsen verkade i USA för hundra år sedan, en tid full av hårda bataljer med arbetsgivare och ibland också med ordningsmakten.

Greider är väl påläst, men det som framför allt ger skildringen liv är att han följer i Joe Hills spår i de kvarter där denne bodde och jobbade. Han söker upp fackliga aktivister och väver ihop porträttet av Joe Hill med en bredare samhällsskildring, självfallet sedd med Greiders politiska glasögon.

Det mesta talar för att Joe Hills politiska engagemang kom rätt sent och det var också under de sista åren som hans låtskrivande tog verklig fart. Men känd blev han inte då, ryktbarheten uppstod först efter att han dömts till döden och satt och väntade på avrättning. Den väntan blev lång, bland annat eftersom självaste presidenten Woodrow Wilson engagerade sig för Joe Hills sak.

Var Joe Hill skyldig till det dubbelmord han anklagades för? Bevisen var svaga.  Men om han var oskyldig, varför skottskadades han vid samma tidpunkt som mordet? Själv påstod han att han kommit i bråk om en kvinna med en annan man men han vägrade konsekvent att namnge dessa.

Teorierna har varit många och i ikoniseringen av Joe Hill har ingått påståenden om att han avrättades på grund av sitt radikala engagemang. Greider tror inte på konspirationsteorierna men skriver ändå lätt demagogiskt att han dömdes av det amerikanska klassamhället.

Greiders eget bidrag till teoribildningen är att Joe Hill var homosexuell och att den mystiska skottskadan uppstod i något sorts bråk med den svenske man som han skulle ha haft ett förhållande med. Greider medger att detta bara är gissningar men återkommer ändå flera gånger till saken. Varför han lägger så mycket krut på dessa lösa spekulationer i en annars så väl underbyggd bok är faktiskt svårt att förstå.

SB

 

Städerna som minns Joe Hill – en svensk-amerikansk historia

Av Göran Greider

Albert Bonniers förlag

 

Katarina Stenbock, som redan var hemligt förlovad, sprang och gömde sig när den nästan fyrtio år äldre friaren gjorde entré. Naturligtvis hittades hon och 17 år gammal blev hon Gustav Vasas tredje hustru.

På ett porträtt som målades flera decennier senare bär hon fortfarande ett stort förgyllt G krönt av en krona och ädla stenar runt halsen. Gustav Vasas drottning och änkedrottning förblev hon i nästan sju decennier tills hon dog 1621, 86 år gammal. Några egna biologiska barn fick hon aldrig, däremot nio bonusbarn, varav en del var jämnåriga och den blivande kungen Erik till och med var äldre. Han skulle sedan, som Erik XIV, låta döda flera av hennes släktingar, däribland brodern Abraham.

Katarina Stenbock levde i en turbulent tid under inte mindre än sex olika Vasa-kungar, Gustav Vasa, Erik XIV, Johan III, Sigismund, Karl IX och Gustav II Adolf. Ändå lyckades hon skapa nära relationer med flera av kungabarnen och fick även tjäna som medlare i konflikter mellan kungamakten och de egna släktingarna inom högadeln. Hon bistod även kvinnliga släktingar i samband med förlossningar och annat. Exempelvis att de ställdes på bar backe när de råkade i kunglig onåd och deras män dömts till döden.

Samtidigt som hon själv kunde jagas av kreditorer och giriga kungasläktingar samt vara involverad i olika rättsprocesser.

Det fanns inte mycket av sagans skimmer över Katarina Stenbocks tid som drottning och änkedrottning konstaterar idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen i sin biografi över Vasadrottningen. De dräkter, dekorerade med juveler, tusentals pärlor och invecklade broderier som Katarina Stenbock bar var visserligen praktfulla, men också obekväma med sina stela, konformade liv och böljade våder av tunga tyger. Slottsgemaken var ståtliga, men kalla. Det var ingen tillfällighet att drottningen, och andra som hade möjlighet, bar pälsfodrade klänningar. Slotten kunde dessutom vara livsfarliga platser, där våldet var en del av vardagen, inte minst Vasa-kungarna gick stundtals handgripligt till väga.

När Katarina Stenbock dog dröjde det nära fem månader innan hon kunde begravas. Kostbara tyger till kläder och andra anordningar i samband med begravningen skulle beställas och sys. Femton skräddare jobbade i månader med att klä båren och annat, det behövdes sex skomakare för att tillverka alla skor och stövlar till deltagarna i begravningsprocessionen och sex kokerskor arbetade i veckor med att ordna maten. Oxar, får, kalvar, gäss, höns, ägg, lax, sill och färsk fisk som skulle sköljas ned med många tunnor öl.

Till en början vakade hennes underlydande över drottningens lik. De avlöstes av sex bondhustrur, men när förberedelserna inför begravningen drog ut på tiden lät man till slut bomma igen dörrarna till Strömsholms slott och fyra bönder fick i utbyte mot fri kost vaka utanför slottet.

Till dem som framhöll att Katarina Stenbock ingalunda levt något ”lugnt och sorglöst” liv som änkedrottning hörde hennes själasörjare, biskop Johannes Rudbeckius.

Karin Tegenborg Falkdalen lyfter fram det kvinnliga perspektivet och klargör att äktenskapen arrangerades utifrån olika styrkeförhållanden och maktspel och hade föga med kärlek att göra. Hon ställer frågor om Katarina Stenbock och är en kunnig ciceron i Vasatidens tidevarv. Porträttet av Katarina Stenbock blir också en skildring av rikets aristokrati. Det är ingen ”enkel” kvinna av folket som utgör berättelsens nav.

KB

 

Vasadrottningen – en biografi över Katarina Stenbock

Av Karin Tegenborg Falkdalen

Historiska media

 

 

Krig skördar liv. I första världskriget dog nio miljoner soldater. Till dem som stupade hörde den svenska konstnären Ivan Lönnberg.

Han dödades av en tysk kula i trakten av Hangard en Santerre i departementet Somme cirka 15 mil norr om Paris, i april 1918. Samma år som kriget slutade. Då hade han, som frivillig, stridit i Främlingslegionen i tre år och åtta månader.

Ivan Lönnberg fick sin sista vila på en krigskyrkogård med gravar i räta rader och av det vita stenkorset framgår att han befordrades till korpral.

Konstudierna inledde han på Caleb Althins målarskola i Stockholm där han bland annat träffade Siri Derkert, Anna Petrus och Ninnan Santesson. Sedan fortsatte han hos Carl Wilhelmson och 22 år gammal återsåg han flera av sin studiekamrater i Paris där han sökte sig till Académie Colarossi.

På omslaget till Sören Björklunds biografi över konstnären finns ett självporträtt av Lönnberg. Detta och andra målningar och teckningar visar att han var begåvad och dessutom populär bland sina kamrater som gärna porträtterade honom. Dessvärre hann han inte utveckla sitt konstnärskap fullt ut eftersom han dog redan innan han hunnit fylla 27 år.

Sören Björklund är en samvetsgrann biograf som sökt fakta i museiarkiv, bibliotek, brev, anteckningar, dagböcker, publicerat material samt fotografier och är noga med framhålla att ”ingenting är påhittat”.

Det är en faktaspäckad bok där bilder och illustrationer utgör viktiga beståndsdelar. Intresseväckande läsning som understryker tragiken i det faktum att en ung, älskad människa som väntade sitt första barn och brann för sin konst dödades på slagfältet.

KB

 

Ivan Lönnberg – konstnären som stupade i första världskriget

Av Sören Björklund

Carlssons