Jodå, John Cleese är fortfarande en rolig man. Det kan man konstatera efter att ha läst hans nyutkomna självbiografi. Och hans smak för drastisk, bisarr, Monty Pythonsk humor tycks inte ha avtagit med åren.

Om sin egen morfar, ”en rödbrusig buffel”, skriver han: ”Jag skulle vilja be offentligt om ursäkt för det faktum att några av hans gener är förekommande i min kropp. De kommer att jagas och nedläggas så snart tekniken finns.” Och Monty Python-kollegan och mångårige vännen Terry Jones summeras så här: ”en svartmuskig, lättretlig, knubbig, keltisk halvdvärg”.

Nå, dessa utfall är inte så representativa för helheten. John Cleese har skrivit en rätt så traditionell självbiografi (bortsett från en liten detalj, återkommer till den), både allvarsam och underhållande och kronologiskt uppbyggd. Han berättar om uppväxten som bortskämt ensambarn. Pappan, en hygglig och sansad karl, var den som stod honom närmast medan relationen med den nervösa och svårartat självfokuserade mamman var betydligt mer komplicerad (mamman inspirerade helt uppenbart till en del Monty Python-sketcher). Familjen flyttade ofta och John Cleese funderar på om rotlösheten möjligen kan ha bidragit till att utveckla hans kreativa begåvning.

Efter ett mellanspel som lärare började John Cleese läsa juridik i Cambridge. Han lockades med i universitetets traditionsrika revysällskap, Footlights. I hans första show fanns inte mycket som pekade på att Cleese var en framtida humorgigant. Inte i revy nummer två heller. Han var en i gänget, men andra glänste mer. Cleese upptäckte i alla fall att han hade en talang – tajming. Denna svårförklarliga konst att leverera en replik eller rörelse i rätt ögonblick. Och framför allt gillade han att skriva manus.

En kväll dök två BBC-producenter upp. De gillade hans nummer och erbjöd på stående fot ett praktikjobb som textförfattare på BBC:s nöjesredaktion. Och därmed förlorade Storbritannien en förmodligen fullt kompetent jurist… ”Jag bestämde mig på direkten, men bad för syns skull om två dagars betänketid”, skriver Cleese.

På BBC blev han en av talkshow-stjärnan David Frosts viktigaste medarbetare. Det mesta och bästa skrev han ihop med studentkamraten och blivande Monty Python-kollegan Graham Chapman som gärna drev den bisarra humorn ännu längre än Cleese. Tillsammans med bland andra Marty Feldman gjorde de succé i humorprogrammet At Last the 1948 show.

TV-världen var något helt annat än idag. John Cleese berättar hur det blivande Monty Python-gänget sökte upp ansvarig BBC-chef, Michael Mills, och frågade om de fick göra ett program – utan att ha någon som helst idé att presentera. Alla frågor från chefen fick osäkra och trevande svar. ”Där satt vi alla sex och såg dumma och oproffsiga ut framför den viktigaste personen inom brittisk humor-tv.” Plötsligt sa Mills i uppgiven ton: ”Okej, ni får tretton avsnitt”.

Så inleddes en fantastisk humorepok. Men om den får vi egentligen inte veta något nytt för – och nu kommer vi till detaljen om hur Cleese undviker den konventionella självbiografin – författaren struntar helt sonika i hela Monty Python-produktionen. Kanske för att det redan skrivits så mycket om dessa tv-program och filmer, eller, vilket jag hoppas, för att han spar detta till en kommande bok.

Från 1969 gör Cleese ett skutt fram till sommaren 2014 då de fem kvarvarande Monty Python-medlemmarna återförenades för tio föreställningar som sågs av  160 000 personer, plus alla vi som satt på biografer runt om i världen och såg direktsändningen av den sista showen. Utifrån denna megasuccé gör Cleese i sista kapitlet ändå en tillbakablick på Python-gängets guldår och framhåller att de alltid såg sig själva som i första hand textförfattare, inte skådespelare:

”Eftersom vi var författare hamnade all vår passion i manuskriptet, och inte i skådespeleriet. Och ibland råkade denna passion leda oss till väldigt tramsiga marker. Väldigt tramsiga.”

 SB

Men hur som helst…

Av John Cleese

Översättning: Marianne Mattsson

Forum förlag

Älskad står det på Florrie Hamiltons gravsten på Karbennings kyrkogård. Sista gången Yvonne Gröning träffade henne, kort före hennes död, var på lasarettet i Fagersta. Där hon, 89 år gammal, låg i en rosa sjukhusrock på allmän sal.

Älskad är också namnet på den bok om Florrie Hamilton som Yvonne Gröning skrivit. Embryot till boken föddes redan i slutet av 1970-talet då författaren besökte Högfors bruk för att intervjua herrgårdsfröken Hamilton. Den äldre kvinnan, som var en god lyssnerska och hade mycket att berätta, bad den unga journalisten att återkomma och det gjorde hon.

Mellan Gröning, vars farmor blivit gravid när hon arbetade på Högfors bruk, och Florrie Hamilton väckte en vänskap fram. Även om barnbarnet till den forna husan inte yppade sin familjehistoria och berättade om sin pappa som aldrig fick veta vem som var hans far.

Arbetet med boken har sträckt sig över sex år och varit mödosamt, men resultatet är glimrande. Fram växer konturerna av en kvinna som enligt egen utsago var fostrad i en tid då kvinnor i hennes miljö ”skulle vara värdinnor. Brodera, gärna spela piano och tala franska. Dessutom skulle man vara dygdig, sparsam och flitig. Kvinnor som vi hade inte nåt liv, vi var fast i en väntsal tills vi gifte oss. Jag kan förstå mina systrar.”

Florrie ingick i en systerring där systrarna mestadels umgicks med varandra. Skilsmässan från de andra systrarna när de gifte sig var svår. Inte blev det bättre när den ena systern sköt sig i kyrkan och den andra under långa tider vistades på mentalsjukhus efter att ha drabbats av djupa depressioner och psykisk ohälsa.

Florrie gifte sig aldrig, istället gick hon på målarskola hos Carl Wilhelmson och levde nära sin far Hugo Hamilton. Riksdagsman, landshövding, fantasifull sagoberättare och okynnig målare.

Men Florrie reste mycket och var inte ensam, i alla fall inte till en början. Bland besökarna på Högfors fanns Emilia Fogelklou (som stannade i fem år), Journalisten Bang, Barbro Alving, en stor del av kvinnokämparna från Fogelstad, hyttarbetaren Harry Karlsson och många andra.

Yvonne Gröning har förutom egna hågkomster av Florrie och bruksmiljön på Högfors även läst och citerar brev mellan väninnorna Fogelklou och Hamilton. Hon skildrar en levande kulturell miljö där människor diskuterade såväl Kina som biodynamisk odling och litteratur.

Gröning ifrågasätter den bild av Florrie Hamilton som drömsk och inte riktigt medveten om verkligheten som släktingen Agnes Krusenstjerna ger i Fattigadel och påståendet av systersonen Olof Lagercrantz i boken Min första krets att Florrie avstod från ett yrke för att hon kände sig tvingad att ta hand om sin far. Hur Krusenstjerna ställt sig till omdömet av hennes skildring vet vi inte. Vi är nog många som läser hennes romanbygge som en brandfackla om ett förändrat samhälle som kräver nya roller för kvinnor och män snarare än en nyckelroman om hennes närmaste. Vilket inte hindrar att Florrie och andra släktingar kände sig utpekade.

Yvonne Gröning tecknar ett kärleksfullt porträtt av en kvinna som delvis levde över klassgränserna i de två världar som övergången mellan 1800-tal och 1900-talet innebar för Florrie Hamilton. En nyfiken och iakttagande kvinna som hanterade sitt liv efter de förutsättningar som fanns. Kanske inte det liv som hon önskat sig, men som hon ändå försökte göra det bästa av.

Det var ingalunda självklart att herrgårdsfröken Hamilton och sondottern till familjens husa skulle mötas och dessutom bli vänner. Ändå var det precis vad som hände. Ett sammanträffande som Yvonne Gröning använder som avstamp för ett finstämt och läsvärt porträtt av en kvinna som växte upp under helt andra villkor än författaren själv. Samtidigt som hon skildrar den tid som formade Florrie Hamiltons liv, ett fängslande tidsdokument över en svunnen epok då Högfors och andra bruk var intensiva arbetsplatser samtidigt som människor som bodde geografiskt nära varandra kunde leva helt olika liv utan att någonsin råkas.

KB

Älskad – Florrie Hamilton herrgårdsfröken på Högfors

av Yvonne Gröning

Utgiven av Västmanlands läns museum och Västmanlands hembygdsförbund