Månad: december 2014

Höstens tio bästa biografier

En biografirik höstsäsong går mot sitt slut och det är dags för en topplista!

Vi har grunnat, analyserat och med strikt vetenskapliga metoder räknat ut kvalitetskoefficienter med åtta decimaler för de (i huvudsak) svenska förlagens utgivning inom genren biografier.

Detta är vad vi kom fram till – höstens bästa biografier!

 

tove1. Brev från Tove Jansson

En sällsynt levande och livsbejakande brevsamling om en modig konstnär och författare som levde i en turbulent tid, men hela tiden fortsatte att kämpa.

Urval och kommentarer: Boel Westin & Helen Svensson

Norstedts

 

2. Malcolm Xmalcolm-x

Gedigen är ett understatement för denna biografi. På ett skickligt sätt vävs historien om Malcolm X samman med en större berättelse om diskriminering och utanförskap för den svarta befolkningen i USA.

Författare: Manning Marable

Översättning: Stefan Lindgren

Leopard

 

3. En levande eld – Milenaen-levande-eld-milena-en-biografi

Fängslande om journalisten, översättaren och orädda kritikern och krönikören Milena Jesenská som dog i koncentrationslägret Ravensbrück endast 47 år gammal.

Författare: Hans Blomqvist

Bakhåll

 

fantasten-per-oscarsson4. Fantasten Per Oscarsson

Ambitiöst och medkännande om skådespelargeniet som ofta gjorde saker och ting svåra för sig. Så här ska en bra artistbiografi skrivas!

Författare: Klas Gustafson

Leopard

 

5. Den umbärliga13055978_O_3

På gnistrande vacker och effektiv svenska ges en bild av Ida Bäckmann och en människa som detroniseras till en offentlig spottkopp och hängdes ut som en ”stalker”.

Författare: Sigrid Combüchen

Norstedts

 

6. En engelsk korsfarare hos Djingis khanen-engelsk-korsfarare-hos-djingis-khan-historiska-essaer

Miniporträtt av ett antal människor som tänjt på sin tids normer. Det här är populärhistoria av bästa märke – man blir både underhållen och en smula mer bildad.

Författare: Henrik Höjer

Albert Bonniers

 

7. Nolde

Om en bildmakare som ville bli nazist, men var alldeles för bra konstnär för att bli det och vars verk, till skillnad från den nazistiska bildkonstens ideal, fortsätter att väcka berättigad uppmärksamhet.

Essäer av Felix Krämer m fl

Louisiana Museum of Modern Art

 

8. Pionjär och veteranpionjar-och-veteran-femtio-ar-med-kina

En präktig tegelsten (900 sidor!) där författaren berättar om sitt korrespondentliv i Mittens rike och samtidigt sammanfattar 50 års utveckling i Kina.

Författare: Göran Leijonhufvud

Albert Bonniers

 

barrikaden-valde-mig-ada-nilsson-lakare-i-kvinnokampen9. Barrikaden valde mig

Styvt porträtt av läkaren, sexualupplysaren, kvinnoaktivisten, fredskämpen och tidningskvinnan Ada Nilsson. Infogad i sitt historiska sammanhang med överskådliga tidslinjer.

Författare: Kristina Lundgren

W&W

 

10. Warzawa-svenskarnawarszawasvenskarna-de-som-lat-varlden-veta

Staffan Thorsell kan med hjälp av grundlig research berätta en hjältehistoria om hur några svenska företagsledare hjälpte motståndsrörelsen under nazisternas ockupation av Polen.

Författare: Staffan Thorsell

Albert Bonniers

 

 

 

 

 

Annonser

Recension: Brev från Tove Jansson

toveNär Tove Janssons älskade Too-ticki dyker upp i den sjätte muminboken Trollvinter är hon klädd i en röd- och vitrandig tröja och vilar i en snögrop med en tänd snölykta under den allvarliga vinterhimlen.

-Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig, säger hon.

Verklighetens Too-ticki hette Tuulikki Pietilä och är en av dem som Tove Jansson skriver till i den brevbok som Boel Westin och Helen Svensson sammanställt. Pietilä, konstnär och grafiker, var en viktig person i Tove Janssons liv. De gav bland annat ut boken Anteckningar från en ö tillsammans där de i text och bild skildrar livet på ön Klovharun i det finländska havsbandet och levde tillsammans i 45 år. Att det inte var alldeles enkelt framgår av den aktuella brevromanen, som återger 160 brev skrivna under mer än sex decennier.

Tove Jansson var en hängiven brevskriverska och det märks. Den som tagit hennes självbiografi Bildhuggarens dotter till sitt hjärta har ingen anledning att tveka inför denna samlingsroman med brev som vänder sig till vänner, släktingar och älskade. Hon skriver om arbete, tillkortakommanden, förhoppningar, vardag och fest och gör det strålande. Den privata jolmighet som ibland gör det plågsamt att läsa andras brev som inte är avsedda för allmänheten lyser helt med sin frånvaro. Tove Jansson skriver för att hon vill lära känna sig själv och andra och har någonting att berätta.

Tove Jansson skrev alltid för hand och illustrerade ofta sina brev. I början växlade hon mellan blyerts och bläck, senare föredrog hon tusch. När mumintrollet först dök upp på omslaget till tidningen Garm var det en oppositionell figur som tog avstånd från nazism och krig, senare blev mumintrollen nästan sönderälskade. Något som också ledde till en formlig flod av brev till upphovskvinnan, närmare 2000 om året. Och hon svarade på nästan alla, samtidigt som hon konstaterade ”att jag har tappat lusten att skriva brev efter många år av muminbusiness”. Från 1954 till hennes död 2001 handlade det om nästan 92 000 brev som skulle besvaras.

Krigsåren är dramatiska på många sätt. 1941 skriver hon till en väninna:

”Här har stormat våldsamt i två dar, rakt från söder. Havet slänger upp spillror av båtar och flygmaskiner, livbälten och kläder. Kanonerna mullrar i ett långt borta, ljusraketer flammar upp om nätterna och flygfäna (ryska bombplan) dånar fram över oss.

Konfrontationerna mellan fadern, bildhuggaren Viktor Jansson, och dottern var dessutom djupgående och plågsamma. Pappan var protysk, antikommunist och dolde inte sin aversion mot judar. Något som gjorde dottern rasande och gav henne dåligt samvete eftersom det försvårade hennes nära gemenskap med modern.

Homosexuella relationer var enligt lagen förbjudna i Finland till 1971, vilket inte hindrade Tove Jansson att välja det hon kallar ”spöksidan”.

Boel Westin och Helen Svensson konstaterar i sina kommentar att kärleken mellan Vivica Bandler och Tove Jansson i muminvärlden kodas genom symbiosen Tofslan och Vifslan, identiska till utseendet (bortsett från Tofslans mössa) och med ett eget språk. Regissören Bandler satte även upp Tove Janssons första muminpjäs ”Mumintrollet och kometen”.

Framförallt formar de omsorgsfullt utvalda breven bilden av en människa som hela tiden fortsätter att kämpa. Hon tampas med arbete, liv, kärlek och samhällsengagemang och förmår dessutom förmedla detta till oss andra. I text och bild. En sällsynt levande och livsbejakande brevsamling.

KB

 

Brev från Tove Jansson

Urval och kommentarer: Boel Westin & Helen Svensson

Norstedts

 

 

 

 

 

 

Recension: Men hur som helst… Av John Cleese

men-hur-som-helst-Jodå, John Cleese är fortfarande en rolig man. Det kan man konstatera efter att ha läst hans nyutkomna självbiografi. Och hans smak för drastisk, bisarr, Monty Pythonsk humor tycks inte ha avtagit med åren.

Om sin egen morfar, ”en rödbrusig buffel”, skriver han: ”Jag skulle vilja be offentligt om ursäkt för det faktum att några av hans gener är förekommande i min kropp. De kommer att jagas och nedläggas så snart tekniken finns.” Och Monty Python-kollegan och mångårige vännen Terry Jones summeras så här: ”en svartmuskig, lättretlig, knubbig, keltisk halvdvärg”.

Nå, dessa utfall är inte så representativa för helheten. John Cleese har skrivit en rätt så traditionell självbiografi (bortsett från en liten detalj, återkommer till den), både allvarsam och underhållande och kronologiskt uppbyggd. Han berättar om uppväxten som bortskämt ensambarn. Pappan, en hygglig och sansad karl, var den som stod honom närmast medan relationen med den nervösa och svårartat självfokuserade mamman var betydligt mer komplicerad (mamman inspirerade helt uppenbart till en del Monty Python-sketcher). Familjen flyttade ofta och John Cleese funderar på om rotlösheten möjligen kan ha bidragit till att utveckla hans kreativa begåvning.

Efter ett mellanspel som lärare började John Cleese läsa juridik i Cambridge. Han lockades med i universitetets traditionsrika revysällskap, Footlights. I hans första show fanns inte mycket som pekade på att Cleese var en framtida humorgigant. Inte i revy nummer två heller. Han var en i gänget, men andra glänste mer. Cleese upptäckte i alla fall att han hade en talang – tajming. Denna svårförklarliga konst att leverera en replik eller rörelse i rätt ögonblick. Och framför allt gillade han att skriva manus.

En kväll dök två BBC-producenter upp. De gillade hans nummer och erbjöd på stående fot ett praktikjobb som textförfattare på BBC:s nöjesredaktion. Och därmed förlorade Storbritannien en förmodligen fullt kompetent jurist… ”Jag bestämde mig på direkten, men bad för syns skull om två dagars betänketid”, skriver Cleese.

På BBC blev han en av talkshow-stjärnan David Frosts viktigaste medarbetare. Det mesta och bästa skrev han ihop med studentkamraten och blivande Monty Python-kollegan Graham Chapman som gärna drev den bisarra humorn ännu längre än Cleese. Tillsammans med bland andra Marty Feldman gjorde de succé i humorprogrammet At Last the 1948 show.

TV-världen var något helt annat än idag. John Cleese berättar hur det blivande Monty Python-gänget sökte upp ansvarig BBC-chef, Michael Mills, och frågade om de fick göra ett program – utan att ha någon som helst idé att presentera. Alla frågor från chefen fick osäkra och trevande svar. ”Där satt vi alla sex och såg dumma och oproffsiga ut framför den viktigaste personen inom brittisk humor-tv.” Plötsligt sa Mills i uppgiven ton: ”Okej, ni får tretton avsnitt”.

Så inleddes en fantastisk humorepok. Men om den får vi egentligen inte veta något nytt för – och nu kommer vi till detaljen om hur Cleese undviker den konventionella självbiografin – författaren struntar helt sonika i hela Monty Python-produktionen. Kanske för att det redan skrivits så mycket om dessa tv-program och filmer, eller, vilket jag hoppas, för att han spar detta till en kommande bok.

Från 1969 gör Cleese ett skutt fram till sommaren 2014 då de fem kvarvarande Monty Python-medlemmarna återförenades för tio föreställningar som sågs av  160 000 personer, plus alla vi som satt på biografer runt om i världen och såg direktsändningen av den sista showen. Utifrån denna megasuccé gör Cleese i sista kapitlet ändå en tillbakablick på Python-gängets guldår och framhåller att de alltid såg sig själva som i första hand textförfattare, inte skådespelare:

”Eftersom vi var författare hamnade all vår passion i manuskriptet, och inte i skådespeleriet. Och ibland råkade denna passion leda oss till väldigt tramsiga marker. Väldigt tramsiga.”

 SB

 

Men hur som helst…

Av John Cleese

Översättning: Marianne Mattsson

Forum förlag

Recension: Älskad. Av Yvonne Gröning

alskadÄlskad står det på Florrie Hamiltons gravsten på Karbennings kyrkogård. Sista gången Yvonne Gröning träffade henne, kort före hennes död, var på lasarettet i Fagersta. Där hon, 89 år gammal, låg i en rosa sjukhusrock på allmän sal.

Älskad är också namnet på den bok om Florrie Hamilton som Yvonne Gröning skrivit. Embryot till boken föddes redan i slutet av 1970-talet då författaren besökte Högfors bruk för att intervjua herrgårdsfröken Hamilton. Den äldre kvinnan, som var en god lyssnerska och hade mycket att berätta, bad den unga journalisten att återkomma och det gjorde hon.

Mellan Gröning, vars farmor blivit gravid när hon arbetade på Högfors bruk, och Florrie Hamilton väckte en vänskap fram. Även om barnbarnet till den forna husan inte yppade sin familjehistoria och berättade om sin pappa som aldrig fick veta vem som var hans far.

Arbetet med boken har sträckt sig över sex år och varit mödosamt, men resultatet är glimrande. Fram växer konturerna av en kvinna som enligt egen utsago var fostrad i en tid då kvinnor i hennes miljö ”skulle vara värdinnor. Brodera, gärna spela piano och tala franska. Dessutom skulle man vara dygdig, sparsam och flitig. Kvinnor som vi hade inte nåt liv, vi var fast i en väntsal tills vi gifte oss. Jag kan förstå mina systrar.”

Florrie ingick i en systerring där systrarna mestadels umgicks med varandra. Skilsmässan från de andra systrarna när de gifte sig var svår. Inte blev det bättre när den ena systern sköt sig i kyrkan och den andra under långa tider vistades på mentalsjukhus efter att ha drabbats av djupa depressioner och psykisk ohälsa.

Florrie gifte sig aldrig, istället gick hon på målarskola hos Carl Wilhelmson och levde nära sin far Hugo Hamilton. Riksdagsman, landshövding, fantasifull sagoberättare och okynnig målare.

Men Florrie reste mycket och var inte ensam, i alla fall inte till en början. Bland besökarna på Högfors fanns Emilia Fogelklou (som stannade i fem år), Journalisten Bang, Barbro Alving, en stor del av kvinnokämparna från Fogelstad, hyttarbetaren Harry Karlsson och många andra.

Yvonne Gröning har förutom egna hågkomster av Florrie och bruksmiljön på Högfors även läst och citerar brev mellan väninnorna Fogelklou och Hamilton. Hon skildrar en levande kulturell miljö där människor diskuterade såväl Kina som biodynamisk odling och litteratur.

Gröning ifrågasätter den bild av Florrie Hamilton som drömsk och inte riktigt medveten om verkligheten som släktingen Agnes Krusenstjerna ger i Fattigadel och påståendet av systersonen Olof Lagercrantz i boken Min första krets att Florrie avstod från ett yrke för att hon kände sig tvingad att ta hand om sin far. Hur Krusenstjerna ställt sig till omdömet av hennes skildring vet vi inte. Vi är nog många som läser hennes romanbygge som en brandfackla om ett förändrat samhälle som kräver nya roller för kvinnor och män snarare än en nyckelroman om hennes närmaste. Vilket inte hindrar att Florrie och andra släktingar kände sig utpekade.

Yvonne Gröning tecknar ett kärleksfullt porträtt av en kvinna som delvis levde över klassgränserna i de två världar som övergången mellan 1800-tal och 1900-talet innebar för Florrie Hamilton. En nyfiken och iakttagande kvinna som hanterade sitt liv efter de förutsättningar som fanns. Kanske inte det liv som hon önskat sig, men som hon ändå försökte göra det bästa av.

Det var ingalunda självklart att herrgårdsfröken Hamilton och sondottern till familjens husa skulle mötas och dessutom bli vänner. Ändå var det precis vad som hände. Ett sammanträffande som Yvonne Gröning använder som avstamp för ett finstämt och läsvärt porträtt av en kvinna som växte upp under helt andra villkor än författaren själv. Samtidigt som hon skildrar den tid som formade Florrie Hamiltons liv, ett fängslande tidsdokument över en svunnen epok då Högfors och andra bruk var intensiva arbetsplatser samtidigt som människor som bodde geografiskt nära varandra kunde leva helt olika liv utan att någonsin råkas.

KB

Älskad – Florrie Hamilton herrgårdsfröken på Högfors

av Yvonne Gröning

Utgiven av Västmanlands läns museum och Västmanlands hembygdsförbund