George Prochnik karaktäriserar Stefan Zweigs självbiografi som ”en flaskpost till framtiden”. Ett dokument som kunde användas för att bygga ett nytt samhälle ur ruinerna av det gamla. En slags manual för vad som skulle kunna göras och inte kan göras.

Det handlar om en förtvivlad vädjan till en generation som ännu inte ärvt jorden. Zweig har kritiserats för att sentimentalisera det intellektuella samhälle han bidrog till att skapa, men Prochnik framhåller att Världen av igår likväl kan tolkas som återsken av den tidens anda och exempel på felvalda vägar.

Till dem som bemötte självbiografin med skoningslös kritik hörde filosofen Hannah Arendt. I den tyskjudiska tidskriften Aufbau (som grundats i New York) skrev hon att de förgyllda skyddsmurarna runt Zweigs gods i Salzburg var mycket tjocka och berövade dem som bodde där all överblick och alla insikter som kunde störa deras glädje. Exempelvis nämns överhuvudtaget inte ”den mest olycksbådande manifestationen under åren efter första världskriget som drabbade hans hemland Österrike med större våldsamhet än något annat land: arbetslösheten”.

Stefan Zweig föddes i Wien 1881 och begick självmord i Brasilien drygt 60 år senare.

Zweigs böcker brändes på bål 1932 och även om han framhöll att det mer var ” en ära än en nesa att få dela detta öde, den fullständiga förstörelsen av en litterär existens i Tyskland, med sådana lysande samtida som Thomas Mann, Heinrich Mann, Franz Werfel…och många andra vilkas verk jag håller för ojämförligt viktigare än mina egna” så slogs hans värld i spillror och under de många åren i påtvingad exil beskrev han sig själv som ”tidigare författare, nu expert på visum”.

George Prochnik har ägnat mer än fem år åt arbetet med den nu aktuella biografin om Stefan Zweig. Parallellt löper skildringen av hur Prochniks egen farfar, farmor och pappa tvingades lämna Österrike i samband med det nazistiska övertagandet, följderna av dessa upplevelser och det pris som skapandet av en helt ny tillvaro i exil betingade.

Nu översätts Zweigs verk på nytt och Wes Andersons film Grand Budapest Hotel (som inspirerats av den österrikiske författarens litteratur) har höjts till skyarna. Själv tycker jag att George Prochniks biografi är betydligt intressantare. Fascinerande och vindlande läsning, fylld av konkreta detaljer och spännande möten, inblickar och utblickar utifrån Zweigs litterära verk, liv och tidens absurditeter. Ett fängslande storverk som sätter ljuset på en uppburen författare vars verk såldes i mastodontupplagor över stora delar av världen för att sedan hamna i så gott som fullständig glömska.

KB

 

Stefan Zweig vid världens ände

Av George Prochnik

Översatt av Margareta Eklöf

Atlantis

 

Kjell Bergqvist är en fantastisk skådespelare. En av våra allra bästa menar en del, och kanske det. Meritlistan är lång och imponerande. Han kan vara både rolig och tragisk, gärna samtidigt, som i tv-serien Mäklarna.

Hur bär han sig åt när han går in i en rollfigur? Vad är hans redskap? Hur mycket är intuition? På sådana undringar får man i stort sett inga svar alls när han nu ger ut en självbiografi i samarbete med Hans Christiansen.

Boken består istället av en lång rad anekdoter, berättade i raskt tempo med ofta halsbrytande och svårbegripliga övergångar. Det är en uppenbar invändning mot Kjelle Berka från Högdalen – lite mer substans hade inte skadat – men visst är boken underhållande.

Kjell Bergqvists heta humör är välkänt och inget han själv tonar ned. Tvärtom berättar han villigt och ingående om hur han genom åren verbalt eller fysiskt angripit personer han ogillar, ibland på sätt som skulle kunna beskrivas med brottsrubriceringar av varierande slag.

Kjell Bergqvist gör sig inte till och ifall folk inte gillar honom så är det, enligt en återkommande formulering i boken, ”skit samma”.

Enligt en citerad teaterchef är Kjell Bergqvist den enda skådespelare som inte är skådis på heltid. Andra spelar en roll även på fritiden, sådant har aldrig intresserat Bergqvist. Kanske är det just därför han är så populär.

SB

Kjelle Berka från Högdalen

Kjell Bergqvist berättar för Hans Christiansen

Norstedts förlag

Tiden går fort. Faktum är att det har förflutit mer än ett och ett halvt decennium sedan författaren och filmaren Lars Molin dog. Ändå känns hans skröna om Potatishandlaren för att inte tala om Den tatuerade änkan förvånansvärt tidlösa.

Lars Molin visste vad det innebar att berätta en god historia. ”Jag behöver inte vara underhållande. Jag behöver inte vara rolig. Jag kan tilI och med vara tragisk. Men – jag får inte vara tråkig”.

Citatet är hämtat från dramaturgen Gunilla Jensens biografi över Molin som utkommer idag. Ändå påverkades Molin naturligtvis inte enbart av de egna erfarenheterna utan även av den tid han levde i och sin egen berättarglädje. Produktionsvillkoren för filmare och tv-regissörer har förändrats markant. Påfallande är hur produktiv Molin var samtidigt som han uppenbarligen hade god kontakt med sina medarbetare. Det finns otaliga exempel på skådespelare, klippare, kompositörer, ansvariga för kostymer och scenografer som återkommande samarbetade med Molin.

Lyhördheten fanns där och vänskaperna, trots att han hade rykte om sig att prata oavbrutet. Han tänkte medan orden skvalade.

Gunilla Jensen går grundligt till väga och listar böcker, scendramatik/teaterproduktioner och långfilmer. Och kanske är det här som boken har sitt största värde. Fakta om när Molin gjorde vad och med vilka, samtidigt som det framgår vilket hårt arbetstempo han höll.

Arbetskamraterna ger personliga hågkomster om titelpersonen, men det förefaller, också i den aktuella boken, som om det inte var alldeles lätt att komma Molin inpå livet. Lars Molin, som var en skicklig reklammakare, valde istället att kommunicera genom sina böcker, filmer och tv-serier. Åtskilligt finns tillgängligt på SVT:s Öppna arkiv. Exempelvis Potatishandlaren, Den tatuerade änkan och Kejsaren av Portugallien. Och måhända är det här, i hans konstnärliga produktion som vi hittar de mest väsentliga delarna om personen Lars Molin.

KB

Lars Molin – mitt i berättelsen

Författare: Gunilla Jensen

Piratförlaget

Ronald Reagan vred den amerikanska politiken åt höger. Men i jämförelse med dagens moralkonservativa flank i Republikanerna var han inte alls särskilt långt åt höger. Det konstaterar Svenska Dagbladets mångåriga USA-korrespondent Karin Henriksson i den första svenska biografin som skrivits om USA:s president 1981-89.

I unga år röstade Reagan i flera val på Demokraterna, så sent som 1948 deltog han aktivt i Harry Trumans valkampanj. Men under 1950-talet fjärmade han sig mer och mer från The New Deal och dess idé om en stark stat som motor i den ekonomiska utvecklingen. Istället blev han allt mer kritisk mot skattetryck och kontrollerande myndigheter. Efter att ha stött Eisenhower och Nixon i deras kampanjer tog han slutligen steget in i Republikanerna 1962. Då var Reagan en känd profil – från sina många B-filmer men framför allt som värd för tv-showen General Electric Theater som sändes på söndagar under en rad år.

Både under tiden som guvernör i Kalifornien och under åren i Vita huset beskrevs Reagan ofta som en renlärig ideolog. Men Karin Henriksson framhåller, med stöd av flera av Reagans medarbetare, att Reagan i hög grad var en pragmatiker som ville se praktiska lösningar. Han var också känd för sitt vänliga och charmerande sätt, alltid beredd att lätta upp stämningen med anekdoter och roliga historier.

En av hans män karaktäriserade Reagan som ”inte en republikan och inte konservativ… för att förstå honom måste man inse att han är populist”. Hans genialitet, enligt samme medarbetare, bestod i förmågan att kanalisera frustration över byråkrater och öststatsintellektuellt etablissemang. Som han sa i sitt första installationstal: ”Government is not the solution to our problems, government is the problem”.

Sina bästa presidentår hade Reagan i början av 1980-talet. Under sin andra period blev motgångarna fler och populariteten sjönk, därtill visade den åldrande Reagan allt fler tecken på trötthet.

Karin Henriksson skriver sakligt, rätt så försiktigt och balanserar Reagans starka sidor med hans mindre goda. Boken, som i huvudsak bygger på andra biografier, fungerar bra som en översikt över Reagans liv och gärning men det hettar sällan till, trots att Reagan ju var en av 1900-talets mest stridbara USA-presidenter.

SB

 

Reagan – en kontroversiell ikon

Av Karin Henriksson

Leopard förlag

Det fanns en annan och lite mer oskuldsfull tid när schlagers kunde handla om i stort sett vad som helst. Kanske om en skrikande bebis (Miss Decibel) eller om pizzor och pasta (Canneloni Macaroni). Lasse Holm var upphovsman till dessa låtar – och massor av andra. Fem gånger vann han svenska Melodifestivalen, bland annat med Carolas Främling 1983.

Hans nyutkomna självbiografi berättar med gott humör historien bakom några av hans många hits. Om Canneloni Macaroni får vi veta att han åkte ned till den lokala pizzerian i Vallentuna, bad om en meny och sedan radade upp några maträtterna i en sångtext.

Textförfattaren Ingela ”Pling” Forsman beskriver sin mångårige samarbetspartner Lasse Holm som genommusikalisk och ”den mest entusiastiska person jag någonsin träffat”. Lotta Engberg karaktäriserar honom som ett ”överaktivt kärnkraftverk”. Ja, de allra flesta i branschen tycks gilla den glade liraren Lasse Holm, även Bert Karlsson, fastän de haft många duster genom åren.

Tyvärr ägnas alltför mycket av bokens utrymme åt anekdoter om bus och gags bakom kulisserna. Jag hade gärna avstått från dessa till förmån för en matigare berättelse om det musikaliska skapandet. Men visst är detta skojig läsning om mannen som, för att använda Kikki Danielssons ord, gett tonartshöjningarna ett ansikte.

SB

 

Lasse Holm – En hel massa Lasse

Av: Lasse Holm/Claes-Allan Lundin

Bokfabriken