Månad: februari 2015

Recension: Prins Eugen – Fasetter ur ett liv

prins-eugen---fasetter-ur-ett-livPrins Eugen föddes rakt in i den politiska hetluften. På hans 40- årsdag, 1905, var läget spänt eftersom Norge nyligen sagt upp unionen med Sverige. Samma år som han fyllde 56 fick kvinnorna rösträtt och endast några månader efter andra världskrigets slut firade han sin 80-årsdag.

Om prins Eugen, som var son till Oscar II och drottning Sophia, handlar ett praktverk som ges ut i samband med att det i år är 150 år sedan han föddes.

Eugen räknas som en av våra främsta landskapsmålare, inte minst i slutet på 1800-talet, och hans molnformationer och naturmotiv genomströmmas ofta av sinsemellan disparata känslor. Oro och mörker bryts mot ljus sinnlighet.

Prinsen var en trägen konstsamlare. Han köpte exempelvis in Ernst Josephsons Strömkarlen och erbjöd Nationalmuseum verket, ett av de mest betydelsefulla i svensk konsthistoria. När museet refuserade erbjudet blev han rasande, satte upp målningen i hemmet på Waldemarsudde i Stockholm och gjorde klart att den endast fick tas därifrån om huset måste evakueras. Prinsen såg också till att bostaden, med omgivande trädgård, efter hans död förvandlades till ett museum dit allmänheten har tillträde. Därför kan vi fortfarande besöka bostaden och bese den stora jubileumsutställningen om och med prins Eugens verk som pågår till den 24 maj.

Hans konstsamling domineras av manliga konstutövare, endast fyra procent av verken är gjorda av kvinnliga konstnärer. Men bland de inköpta verken finns Vera Nilsson fina målning från 1923, som visar dotterns Gingas första steg. Ett nydanande motiv där barnet sätts i centrum på egna villkor.

Det var ingalunda självklart att kungaparets yngste son skulle bege sig till Paris och studera konst, men han lyckades driva igenom sin vilja. Hans gode vän Karl Gerhard framhöll att prinsens ”lojalitet var av ett säreget slag, han var lojal både inåt och utåt. Lojal mot sina åsikter och lojal mot den höga familj han tillhörde”.

En balansakt på slak lina. Prinsens självkänsla vacklade och han framhöll att han kände sig ”så fattig och omöjlig. Jag kan ingenting och duger ingenting till… Visst vet jag att jag verkligen har konstnärlig begåfvning, men vad jag gör nu är i alla fall underhaltigt”.

Från Karl Nordström fick han ett ilsket brev där konstnärsvännen krävde att Eugen måste välja mellan att vara ”konstnär och mänska ” eller prins när det nybildade Konstnärsförbundet tog strid för en ” fullständig demokratisering” av den ”gammaldags hofinstitution” som Konstakademien var.

Prins Eugen föddes som prins av Sverige och Norge. Samma kväll som unionen upplösts, stortinget tagit makten och Oscar II avsatts som regent tillfrågades prinsen om han ville överta den norska tronen. Fadern sade absolut nej. Prins Eugen saknade inte kungatiteln, men hade tagit jobbet om så krävts. Samtidigt som han konstaterade att ”De som egentligen ville ha ett kungadöme i Norge, de ville nog inte så gärna ha mig, o. de som ville ha mig ville egentligen helst ha republik”.

Prinsen tog aktivt avstånd från nazismen. Redan 1933 deklarerade han sin avsky för Hitlerregimen och framhöll att ”en sak har i alla fall Göring lärt mig. Jag är inte längre objektiv och jag är tacksam för det. Jag vill inte längre söka ursäkter och bortförklaringar för våldsdåd och rättskränkningar”.

Karin Sidén, som tillsammans med Anna Meister, är redaktör för det aktuella praktverket framhåller att det är omöjligt att enkelt sammanfatta en annan människas liv. Därför har det aktuella praktverket, späckat med bilder, där skribenter från olika vinklar skildrar prins Eugen, fått titeln Fasetter ur ett liv. Tyngdpunkten ligger på prinsens offentliga verksamhet som konstnär, engagerad samhällsmedborgare, antinazist, konstsamlare och trädgårdsentusiast. Hur han egentligen fick ihop alla motstridiga krav och förväntningar kan vi bara spekulera i, men i bokhyllan hade han August Strindbergs samlade verk som pappa kungen avskydde. Sonen svarade med att placera Carl Eldhs byst av Strindberg mitt emot Gustav Vigelands byst av Oscar II. Två titaner som konfronterades med varandra och ett sätt för prins Eugen att hantera den verklighet han levde i.

KB

 

Prins EugenFasetter ur ett liv

Redaktörer: Anna Meister och Karin Sidén

Utgiven av Prins Eugens Waldemarsudde och Atlantis förlag

 

 

 

 

 

 

Annonser

Recension: Columbus. Av Laurence Bergreen

columbus-de-fyra-resornaUpptäcktsresande är ett yrke som sällan efterfrågas i platsannonserna nuförtiden. Det mesta på jordklotet är sedan länge upptäckt och utforskat.

Annat var det för några hundra år sedan. De modiga män som gav sig ut på haven för att finna okända länder och sjövägar blev hyllade celebriteter. För sina härskare – sugna på nya inkomster och större livsrum – var dessa sjöfarare ovärderliga.

Mest mytomspunnen av dem alla är Christofer Columbus, mannen som hittade en ny kontinent när han sökte en ny sjöväg till Kina. Nu var ju Columbus inte den förste västerlänningen som nådde Amerika men han var först med att exploatera det som en upptäckt.

Som Laurence Bergreen framhåller i en ambitiös biografi som nu kommit ut på svenska var Columbus synnerligen ivrig att bygga upp en myt kring sin egen person. Under sina resor skrev han mångordiga och detaljfyllda dagböcker som var uppenbart tillrättalagda för att för eftervärlden framstå som en rättrådig, hjältemodig och därtill överjordiskt navigeringsskicklig sjöfarare. Ingetdera var särskilt sant.

Alldeles uppenbart var han däremot viljestark och envis. Trots många motgångar korsade han Atlanten fyra gånger i allt mer strapatsrika resor.

Den första historiska landstigningen skedde i oktober 1492 på någon av Bahamasöarna och därifrån gick färden vidare till Kuba och Hispaniola (idag Haiti och Dominikanska republiken). När Columbus återvände till Spanien några månader senare med sina två fartyg (det tredje, Santa Maria, hade strandat och förstörts) lämnades 39 män på Hispaniola som en första europeisk bosättning. Det slutade i katastrof – de dödades alla av fientliga indianer.

Men detta visste man inget om när Columbus återkom till Spanien och hyllades som en hjälte. Han började snart planera för en andra expedition och medan han den första gången haft svårt att hitta villigt manskap så köade folk nu för att få åka med. Över tusen personer bordade de sjutton skepp som Columbus fick till sitt förfogande. Av kungaparet Ferdinand och Isabella förärades han den pråliga titeln ”vicekung och amiral av Oceanhavet och Indien”.

Columbus ledde framgångsrikt sina fartyg över Atlanten men någon lätt tillvaro blev det inte efter ankomsten. Matbrist, sjukdomar och interna stridigheter var bara några av problemen.

När det gällde urbefolkningen prisade Columbus ofta dem i sina dagböcker. Spanjorerna fick generösa gåvor av mat och färskvatten, i utbyte gav de indianerna lite glänsande krimskrams. Columbus drog sig inte för att tillfångata indianer när han tyckte sig behöva någon vägvisare. Andra fick följa med tillbaka till Spanien för att visas upp, ifall de nu överlevde båtfärden.

Bergreen lyfter fram de förödande konsekvenserna av Columbus fixering vid att hitta guld. Indianer på Hispaniola tvingades in i ett avgiftssystem där de måste leverera guld i en omfattning som var omöjlig att klara. I förtvivlan kastade de sig ut för klippor, åt giftiga rötter eller svalt sig själva till döds. Femtiotusen människor ska ha dött i detta massjälvmord.

Columbus ville gärna förslava indianer i stor skala och skeppa över dem till Europa, men satsningen stoppades av hans uppdragsgivare. På plats i ”Indien” fortsatte dock de allt brutalare övergreppen. Många indianer dödades i strider, ännu fler av de sjukdomar som besökarna förde med sig.

Till stor del är det en kritisk bild som Laurence Bergreen förmedlar. Inte minst belyser han den grandiosa självbild som Columbus tycks ha haft.

Samtidigt är den detaljerade genomgången av vad som skedde under fyra resorna mäktiga äventyrsberättelser. Att Columbus var en verklig överlevare blir tydligt – han klarade sig igenom indianstrider, myterier, sjukdomar och fartygsförlisningar. Den sista tiden levde han i stillhet i ett spartanskt hem i Valladolid i Spanien. Han dog 1506, omedveten om att det var en ny kontinent han upptäckt.

SB

 

Columbus – de fyra resorna

Av Laurence Bergreen

Översättning: Camilla Jacobsson, Emeli André

Leopard förlag

Recension: Käre ledare. Av Jang Jin-sung

kare-ledareFör en tid sedan spreds nyheten att alla Nordkoreas män måste anlägga samma frisyr som landets diktator Kim Jong-un. Förmodligen var det en tidningsanka, ingen har så vitt jag vet ännu kunnat presentera något bevis på detta påstådda påbud. Ändå framstod nyheten då den kom som inte helt osannolik. Den passade in bra i övriga världens bild av det bisarra nordkoreanska styret.

Egentligen vet vi oerhört lite om denna världens mest slutna stat. Men i en bok som nu getts ut på svenska av en avhoppad propagandatjänsteman, Jang Jin-sung, ges en inträngande bild. Han lever sedan flera år i Sydkorea, ständigt bevakad av livvakter som ska förhindra en nordkoreansk hämnd. För i Sydkorea kan man inte se på grannlandet i norr med samma roade distans som västvärldens medier ibland gör. Man vet att det allvarligaste en nordkorean kan göra sig skyldig till är förräderi och att ett sådant brott aldrig preskriberas.

Jang Jin-sungs bok inleds med en berättelse om hur han väcks av ett telefonsamtal mitt i natten. En hög partifunktionär framför en ”särskild inkallelseorder” och beordrar honom att iförd kostym omedelbart inställa sig på arbetet. Darrande av upphetsning inser han kanske kommer att få möta Kim Jong-il, ”Den käre ledaren”.  Mycket riktigt, tillsammans med några av landets högsta dignitärer blir han inföst i en bil för vidare transport till ett residens där den gudomlige Kim Jong-il tar emot.

Det visar sig att diktatorn uppskattat en dikt som Jang Jin-Sung skrivit till hans ära och därför vill träffa honom. Men för den unge och hängivne poeten blir mötet med Den käre ledaren inte vad han väntat sig. I propagandan har Kim Jong-il framställts som en vis man som ständigt uttalar insiktsfulla sanningar om fosterlandet och som alltid vinnlägger sig om ett perfekt och vårdat språk. I själva verket pratar han med grov slang och uppträder allmänt burdust. För Jang Jin-sung blev mötet början på ett uppvaknande.

På sin tjänst som upphöjd statlig poet och propagandamakare vid Departementet för enad front har han fri tillgång till annars strikt förbjudna sydkoreanska böcker och tidningar. Sakta växer insikten om att han lever i en lögn.

Han lånar ut en förbjuden bok till en god vän som glömmer den i en väska på tunnelbanan. Det är ett misstag som gör att de på ett ögonblick är i livsfara. De flyr i panik och under svåra umbäranden norrut, in i Kina. Den dramatiska flykten har så många dramatiska vändningar att den nästan ter sig osannolik. Möjligen får den också ett oproportionellt stort utrymme i boken. För vännen slutar det med självmord – han kastar sig ut för ett stup sedan han gripits av kinesisk polis. Men Jang Jin-sung lyckas ta sig till Peking och Sydkoreas ambassad.

Under flera år har han sedan i det fördolda verkat för Sydkoreas underrättelseverksamhet. Men numera har han lämnat spionyrket och övergått till att skriva poesi, riktig poesi, och därför också känt sig fri att skriva denna avslöjande och nagelbitarspännande bok. En sak förbigår Jang Jin-sung med märklig tystnad: vad som hänt hans anhöriga i hemlandet. Som han själv framhåller har Nordkorea för vana att inte bara brutalt straffa misstänkta förrädare och brottslingar utan också deras närmaste släkt.

SB

 

Käre ledaremin flykt från Nordkorea

Av Jang Jin-sung

Översättning (från engelska): Ylva Mörk

Norstedts förlag

Recension: En näve grus. Av Louise Hoffsten/Lena Katarina Swanberg

en-nave-grusDetta är ingen självbiografi utan snarare en lägesrapport, framhåller Louise Hoffsten i sin nyutkomna bok En näve grus. Så är det, texten är inte så mycket en historieteckning utan mer en serie funderingar och tankar om livet.

Louise Hoffsten, en av våra bästa bluessångerskor, har en lång artistkarriär. Men intervjuerna de senaste decennierna har till stor del handlat om hennes sjukdom, MS. Hon säger sig vara trött på detta intervjuämne men också denna bok kretsar till största del kring hur sjukdomen obönhörligt bryter ner och förmörkar, med tunga skov och depressioner.

För även om Louise Hoffsten så gärna vill kämpa på och har fortsatt att ge konserter och till och med hade framgång i Melodifestivalen häromåret så tycks inte bromsmedicinerna i längden kunna stå emot. Boken slutar med en upplysning om att hon nu sjukskrivit sig på halvtid. Samtidigt har hon brutit med sitt skivbolag och uttalar sig kritiskt om musikbranschen.

Det finns mycket jävlaranamma i skildringen, men samtidigt en sorgsen insikt om att en stark vilja inte alltid kan förändra sakernas tillstånd. Det är en mycket personlig berättelse som egentligen är svår att som recensent ha synpunkter på. Men visst borde Lena Katarina Swanberg, som skrivit, kunnat ha sovra bättre bland upprepningar och pratiga formuleringar.

SB

En näve grus

Av Louise Hoffsten & Lena Katarina Swanberg

Forum förlag