Johan Kinde älskade livet och visste hur det kändes att vara lycklig, men nu satt han med noggrant sorterade högar av tabletter framför sig. Starka, svagare, svagast. Han ville inte leva längre och ville inte riskera att han fick i sig en så stark dos att han blev illamående, kastade upp och överlevde.

Händelsen utspelade sig för sju år sedan och i boken Passera denna natt återkallar sångaren, låtskrivaren och den forna ledargestalten i kultbandet Lustans lakejer de fasansfulla timmarna. Och han gör det på ett fartfyllt språk med stilistisk bärighet. Samtidigt som han är smärtsamt uppriktig och inte heller på minsta sätt döljer att han tenderar att bedöma kvinnor, mestadels yngre än honom själv, efter deras yttre kvalitéer. När den tjugo år yngre kvinna som delvis fungerar som katalysator för livskrisen håller ett spirituellt och roligt tal blir han förvånad. Sådana kvaliteter visste han inte att hon hade… Samtidigt handlar det kanske om en viss respekt för de tjejer som passerar i revy, att han inte vill utelämna dem, när navet är den livskris han själv befinner sig i. Systern och modern har helt andra konturer.

Kinde älskade livet så mycket att han missbrukade det, skriver han. ”Min kärlek var så glupsk att den slukade allt i sin väg och när den hade skövlat färdigt låg allting omkring mig öde och inom mig var det tomt”.

Författarens egen far begick självmord och Kinde tycker sig skönja hur faderns bipolära svängningar mellan manisk lycka och nattsvarta djup stämmer överens med hans egna erfarenheter. Samtidigt som han ingalunda romantiserar psykiska sjukdomstillstånd. Psykisk sjukdom är inte detsamma som att förvandlas till något slags ”naturbarn”. Däremot önskar han att fadern haft tillgång till den behandling som finns i dag, betydligt mer skonsam än forna tiders hästkurer.

Paradoxalt nog präglas denna välskrivna, stundtals nattsvarta berättelse även av en rapp, nästan uppsluppen ton. Självinsikter och en smärtsam uppriktighet som imponerar. Kindes skildring är värd att tas på allvar!

KB

Passera denna natt

Av Johan Kinde

Forum

Den 7 maj 1914 såddes fröet till ett av USA:s mest kända företag. Då skjutsar Eric Wickman för första gången gruvarbetare mot betalning, från den lilla staden Hibbing i Minnesota till gruvan tre kilometer bort.

Bilen som då användes ersattes så småningom av en buss. Som senare blev flera bussar, till slut tusentals bussar som körde över hela landet. Företaget Greyhound blev en tillväxtsuccé. Grundaren Eric Wickman hette egentligen Mattis Jerk och var en bondpojke från Våmhus i Dalarna. I unga år tog han sig över till USA där han till en början slet hårt som skogsarbetare i Arizona.

Eric Wickman personifierade den amerikanska drömmen om att vem som helst kan lyckas, om man bara är villig att arbeta hårt. Wickman var också begåvad med både affärssinne och uthållighet, något som behövdes när han åkte runt i USA och köpte på sig busslinjer som blev en del av Greyhounds landsomfattande nät.

Journalisten Kristin Lundell har en fascinerande historia att berätta när hon nu ger ut en biografi om Eric Wickman som idag förmodligen är okänd för de flesta svenskar. Av efterlevande släktingar har hon fått tillgång till brev som ”Busskungen” skickade hem till familjen i Sverige, efter hand skrivna på svengelska och till slut på engelska. Wickman besökte hemlandet flera gånger och var hela livet engagerad i hembygden. När kyrktornet i Våmhus behövde byggas om öppnade han sin tjocka plånbok.

Kristin Lundells bok är både en personbiografi och en berättelse om ett företags uppgång och nästan fall. För Greyhound är inte längre vad det varit, mängder med lokala busslinjer har lagts ned.

Dessutom har Kristin Lundell själv rest i Wickmans spår med Greyhoundbussarna vilket hon skriver om i kapitel som växlas med biografiavsnitten. Man kan förstås tycka att boken därmed blir lite spretig men jag tycker fördelarna överväger. Resedagboken med små porträtt av udda medresenärer och stränga chaufförer ger färg, och en hel del humor, åt berättelsen.

För egen del väcks minnen av hur jag i unga år tillbringade några dagar och nätter på Greyhoundbussar i den amerikanska södern: de fantastiska vyerna när bussen tog sig över Appalacherna, den ruffliga bussterminalen i Atlanta där en hälare undrade om jag var ”interested in computers?”, en promenad runt ett ödsligt Dallas centrum dit bussen anlänt en söndagsmorgon.

Greyhoundbussarna är det billigare alternativet för den som inte har råd att ta flyget eller tåget och har besjungits i många blues, rock- och countrylåtar. Särskilt bekvämt sätt att resa är det inte men, som Kristin Lundell skriver sin ambitiösa och intressanta bok, om man tar till sig den romantiserande myten om Greyhoundbussarna blir det lite roligare.

SB

Busskungen

Författare: Kristin Lundell

Norstedts förlag

”Märta blev 61 år. Hon begrovs den 29 december 1932 på Skogskyrkogården i Stockholm, i en så kallad ensamgrav. Graven var upplåten på 25 år och är inte bevarad… Märta är utraderad.”

Konstaterandet, som är väl underbyggt, är hämtat från Johan Cullbergs och Björn Sahlins bok ”Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof”. Båda författarna är förtrogna med Hjalmar Söderbergs verk och Johan Cullberg är även professor i psykiatri.

De går grundligt till väga och diskuterar diagnoser, vårdsituationen med sjukhus, hospital och kuranstalter, medicinering, ekonomiska realiteter, sjukjournaler, rättsväsende, förlagsintressen och brev som utväxlats inom och utom familjen under förra seklet.

Överklassflickan Märta Abenius gifte sig med författaren Hjalmar Söderberg och paret fick tre barn. Efterhand drabbades Märta av en allt svårare reumatism, medan maken (parallellt med skrivandet) tillbringade allt färre timmar med sin familj och allt mer tid på andra håll. Han förälskade sig i andra kvinnor samtidigt som han blev mer och mer alkoholiserad.

Märta motsatte sig makens krav på skilsmässa. Hon blev arg och ledsen och uppfattades som allmänt besvärlig och jobbig. Inte minst av Hjalmar Söderberg, hans stöttepelare inom förlagsvärlden, läkarvänner och andra inflytelserika medspelare. Den framgångsrike författarens beundrare hade svårt för hans hustru, som inte ville förlika sig med sin utsatta situation och det faktum att hon inte fick adekvat vård för sina somatiska sjukdomar. Något som ledde till att hon periodvis inte kunde ta hand om sina barn. I all synnerhet som maken under långa tider vistades utomlands och hade konstant brist på pengar och inte ville bidra med ekonomiskt stöd till barnens mor.

Märta Söderberg var maktlös, hennes rättigheter nonchalerades helt och maken såg med hjälp av sina etablerade kontakter till att hustrun efter tio års äktenskap tvångsintogs på sinnessjukhus där hon senare dog som fattighjon.

Detta trots att vare sig hennes barn eller de två författarna till den aktuella biografin under sitt nitiska granskande av journaler och andra handlingar funnit några tecken till sinnessjukdom.

Under tiden försökte Hjalmar Söderberg få ordning på sitt liv och fördjupade det egna författarskapet med mästerverk som Den allvarsamma leken och Doktor Glas som delvis bygger på hans egna livserfarenheter.

Det framkommer dessutom att det öde som drabbade Märta inte var unikt. Det fanns fler, inte minst kvinnor, som fick diagnoser som idag inte anses vetenskapligt grundade som utsattes för tvångsvård utan att grundläggande rättsliga krav tillgodosågs.

Johan Cullbergs och Björn Sahlins skildring av makarna Söderbergs katastrofala äktenskap är en skräckinjagande rysare som dessutom är ohyggligt sorglig och upprörande.

KB

Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof

Av Johan Cullberg och Björn Sahlin

Natur & Kultur

Vad hade hänt om inte A och B stött på varandra just där och då? Historien är full av sådana, i dubbel mening, sammanträffanden som fört de inblandades liv i en annan riktning.

Sydsvenskans journalist Daniel Rydén berättar i en nyutkommen bok om 101 möten. Det flesta berättelserna gäller händelser på 1900-talet men här finns också hopp längre tillbaka i tiden, däribland några bibliska möten, till exempel det mellan Jesus och Johannes Döparen.

Några kapitel berättar om vänskaper som satte spår i pop- och rockhistorien, hur John och Paul träffades, hur Mick och Keith lärde känna varandra och hur våra svenska Björn och Benny satt och språkade i en park i Linköping en sommarnatt 1966.

Urvalet kan man ibland undra över. En del av mötena är trots boktiteln historiskt sett ganska poänglösa, men Daniel Rydén skriver rappt och har läst på.

Någon fördjupning ges inte, varje historia berättas på blott tre sidor. Men det är underhållande och allmänbildande läsning som med fördel sker i små doser.

SB

101 historiska möten

Av Daniel Rydén

Historiska media

Bältan gjorde en bejublad återkomst som maskot för årets fotbolls-VM i Brasilien. Vem Ida Bäckmann var är det däremot få som vet, men Sigrid Combüchen skapar ett sammansatt porträtt av henne, fullt av dagrar och skuggor.

Vad har då det bepansrade, ensamlevande djuret med 15 centimeter långa klor som gräver ner sig jorden för att sova för anknytning till den kvinna som Combüchen kallar ”den umbärliga”?

Jo, 1912 skickade Bäckmann ett paket till Selma Lagerlöf som innehöll en bälta förvandlad till sykorg och ett porträtt av Gustaf Fröding. Det borde hon inte ha gjort, oskicket att förvandla bältor till souvenirer bidrog till att djuret numera är så gott som utrotat. Dessutom trodde litteraturpristagaren Lagerlöf på de dödas efterliv och när hon betraktade porträttet av Fröding tyckte hon sig höra hur den värmländske skalden kommenterade den bisarra sykorgen och bad Selma hälsa Ida att ”kölden som fanns i ditt /Idas hjärta/ skulle smälta”.

Följden blev att Bäckmanns ”tjugo års hängivenhet för Gustaf vann över några års bitterhet. Islossning, översvämning” och att hon, uppmuntrad av Selma Lagerlöf, började skriva boken ”Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann”. När boken kom ut hukade initiativtagaren Lagerlöf (som brutit ett tidigare löfte att skriva ett förord till skildringen) under det katastrofala bemötandet. Bäckmann fick stå ensam i en vinande snålblåst som nådde orkanstyrka. Även om Lagerlöf i ett privat brev frågade ”vad gör den lilla Ida Bäckmann? Är hon ond, är hon ute och åker automobil till Kina eller sitter hon instängd i ett skåp. Är hon sjuk av ledsnad över min opålitlighet?”

På omslaget av Combüchens bok finns ett fotografi av Ida Bäckmann där hon poserar som en patron med ena handen under klänningens hängsle. Då var hon 41 år gammal och skulle snart iväg på en reportageresa till Sydamerika. Den tidigare läraren hade gjort sig ett namn som globetrotter och reporter och hyllades av dåtida kulturpersonligheter som Carl Larsson, Klara Johansson och Anna Branting. Hon hade ännu inte träffat Selma Lagerlöf. Det gjorde hon tre år senare på en internationell kvinnokonferens, några månader efter det att Fröding dött.

När Ida Bäckmann själv dog 1950, 83 år gammal hade hon för länge sedan petats ner från sin piedestal, framställdes som en stalker som förföljt och möjligen förfört Fröding, en lögnare och lycksökerska, kort sagt en usel människa, författare och journalist. Ida var ute på långresor och slog sig sedan ner på landsbygden där hon bedrev jordbruk. Combüchen menar att ” rykte får man i sin frånvaro. Tomrum fylls med något annat som skulle ha varit där. Hålet efter en stor sten fylls med ogräsgroddar och gölvatten”. Hon framhåller också att kampen om sanning är på liv och död och att den som hamnar i underläge söker revansch. Om man har haft rätt eller inte spelar ingen roll, den som ihärdigt söker hävda sin besegrade sanning utpekas som rättshaverist.

En tändande gnista var upprördheten kring Gustaf Frödings dikt En morgondröm som väckte anstöt och ledde till ett åtal för osedlighet. Författaren frikändes emellertid och senare har samlingen Stänk och flikar, där dikten ingick, lovordats som en klassiker som drev på den lyriska modernismens genombrott under 1900-talet.

På gnistrande vacker och effektiv svenska ger Combüchen sin bild av vad som hände Bäckmann och hur en människa kan detroniseras till en offentlig spottkopp. En enastående biografi som naglar dåtiden och får oss att förstå mer om livets mekanismer, genom den umbärligas dramatiska liv.

KB

Den umbärliga

Av Sigrid Combüchen

Norstedts

Färgerna glöder i Emil Noldes målningar som ställs ut i danska Louisiana. Höststormar, riddarsporrar och Kristusbilder som bryts mot nattlivet i Berlin.

Flödiga oljemålningar med rött och guldgult och akvareller med vått i vått. Exempelvis Fru T i rött halsband, mörk, vacker och allvarlig som ihärdigt granskar oss på katalogens omslag. Ett resultat av mötet mellan Margarete Turgel och konstnären på ön Sylt 1930.

Emil Nolde, tillhör de första expressionisterna och är en av 1900-talets främsta målare. Han var även en tysk nationalist med danskt pass som tidigt anslöt sig till nazistpartiet. Han föddes som Emil Hansen, men tog sig senare efternamnet Nolde efter födelsebyn som låg vid dansk-tyska gränsen.

Själv beskrev han sig gärna som en landsortsbo, fjärran från storstadens fördärv som från 1937 bannades av nazisterna och senare fick yrkesförbud. Det sistnämnda medförde att han fram till krigsslutet endast kunde måla i smyg. Något som resulterade i 1.300 akvareller eller ”omålade bilder” som han själv benämnde dem.

Masken und Georginen, av Emil Nolde, 1919.

Och visst bodde han långa perioder i en fiskeby på ön Als i Lilla Bält, men vintrarna tillbringades mestadels i Berlin och hur strikt yrkesförbudet var har ifrågasatts. Klart är att han inte fick ställa ut eller sälja bilder.

Till de som medverkar i den 298 sidor tjocka katalogen, fullmatad med text och anslående bilder, hör Felix Krämer, Aya Soika och Bernhard Fulda. När de och andra granskar Nolde framträder bilden av en formidabel målare och hängiven nazist som tog avstånd från konsthandlare som introducerat hans konst därför att de var judar, baktalade konkurrenter och framhöll deras judiska rötter (oavsett om de fanns eller inte) och ingalunda dolde sin beundran för Hitler, utan tvärtom undertecknade lojalitetsförklaringar för den tyske ledaren.

När Nolde fyllde 60 år, 1927, anordnades en utställning med 460 av hans verk i Dresden och han utsågs till hedersdoktor vid universitetet i Kiel. Till hans beundrare hörde Albert Speer som såg till att Noldes målningar sattes upp i Joseph Goebbels officiella residens i Berlin. Något som den tyske propagandaministern entusiastiskt bejakade, tills Adolf Hitler uttryckte sitt missnöje. Då försvann verken snabbt från väggarna.

Paradoxalt nog är Nolde den konstnär som drabbades hårdast när nazisterna rensade bort ”otysk” konst från tyska museer. 1102 av hans verk försvann från offentligheten och nästan 50 av hans verk ställdes ut som avskräckande exempel i den famösa utställningen med ”Entartete Kunst” (Degenererad konst).

Konstnären tog då kontakt med propagandaminister Goebbels och framhöll att det måste handla om ett missförstånd. Hans konst var inte ”dekadent” utan ”tysk, stark, djärv och innerlig”.

Det har sagts att Nolde ville vara en nazist, men var en alldeles för bra konstnär för att bli det. Och kanske är det så. I alla fall fortsätter hans verk, till skillnad från den nazistiska bildkonstens ideal, att väcka berättigad uppmärksamhet.

KB

Nolde

Essäer av Felix Krämer, Christian Ring, Aya Soika, Bernhard Fulda med flera. Rikt illustrerad med 140 verk av Emil Nolde.

Utgiven av Louisiana museum of Modern Art.

Utställningen pågår till 19 oktober.

Info: http://www.louisiana.dk

Med viss skepsis börjar jag läsa Per Holknekts självbiografi. Ännu en livskrisande halvkändis som ska vika ut sig själv?

Men det viktigaste är ju att huvudpersonen har något att berätta och på den punkten går det inte att klaga. Den drygt 50-årige Holknekt har levt i turbofart och hunnit med flerfaldigt mer än vad vi vanliga dödliga gör under en livstid.

Han berättar att han alltid haft ett extremt bekräftelsebehov. Och även om han kört av vägen några gånger har den mångbegåvade Holknekt varit framgångsrik på vitt skilda områden. Han har njutit av beröm och erövrade priser, men bara en kort stund. Snart har jakten på nya kickar och framgångar fortsatt.

I vissa kretsar är Per Holknekt fortfarande framför allt en legendarisk skateboardåkare. Han var i ungdomen en av de bästa i världen, med tricks som ingen annan klarade. Under fyra år i Los Angeles kretsade livet kring skateboard och ett ständigt festande. Det blev en vana att åka berusad och efter hand drogs han in i ett tungt drogmissbruk.

I boken berättar han om hur han tillbaka i Sverige blev en framgångsrik företagare. Men berättelsens kärna är Holknekts alkoholmissbruk. Han kraschlandar och från att ha levt i sus och dus blir han uteliggare och står på gatan och säljer Situation Stockholm. Han reser sig igen, blir helnykterist, deltar i första säsongen av realitysåpan Big Brother och, framför allt, skapar varumärket och mångmiljonföretaget Odd Molly.

Det är inte Per Holknekt som skrivit boken, det har journalisten Markus Lutteman gjort i nära samarbete med Holknekt. Det är skickligt utfört hantverk, med lättflytande språk och inlagda vändningar och cliffhangers. Hur nära sanningen boken ligger är inte lätt att veta. I förordet reserverar sig Holknekt för att han egentligen inte minns så mycket från åren då han befann sig i alkoholdimmorna, ändå är biografin full av citat och ordväxlingar som ska ha uttalats för flera decennier sedan.

Självutlämnande är det minsta man kan säga. Holknekt/Lutteman gör inget för att förminska misär och misslyckanden. Genom giftermålen och skilsmässorna från Viktoria Tolstoy och Lena Philipsson har Per Holknekt varit hårt uppvaktad av kändispressen. Sympatiskt nog är han återhållsam med skvaller om de före detta fruarna.

SB

Per Holknekt 1960-2014

Av Per Holknekt & Markus Lutteman

Norstedts

Pierre Schori är inte politikertypen som går igång på krogmoms och a-kassenivåer. Att läsa hans memoarer mitt under sedvanlig provinsiell valrörelsedebatt känns som en uppfriskande kontrast. Det finns en hel värld där ute och i många länder gäller politik bokstavligen liv eller död. Det är åt dessa stora och ofta dramatiska skeenden som Pierre Schori ägnat sitt yrkesliv.

Hans tegelstenslika Minnet och elden (närmare 700 sidor) landar ändå till slut i den svenska politiken. Han efterlyser en ”vänstersväng” och ”mera av förändrare i politiken, inte förvaltare”, en önskan som gäller både samhället i stort och det socialdemokratiska partiet. Analysen är tämligen korthuggen, så mycket mer får vi inte veta om Schoris åsikter om hemlandet.

Trots bokens omfång är de egna reflektionerna även i övrigt ofta kortfattade. Pierre Schori föredrar att beskriva och referera sina upplevelser från den internationella politiken. Det gör han med skarpögda iakttagelser och med ett ledigt språk, ibland garnerad med en torr humor. Särskilt personlig blir han dock inte,  privatlivet utelämnas nästan helt.

Bokens titel utgår dock från ett barndomsminne som inleder boken. Tio år gammal stod han i föräldrarnas sovrum i Malmö och betraktade ett eldsken från Köpenhamn. Det var britterna som i krigets slutskede bombade Gestapos huvudkontor i Danmark. Två år senare åkte familjen tåg genom det sönderbombade Tyskland. Dessa bilder av kriget har aldrig släppt mig, skriver Schori.

Föräldrarna drev ett litet hotell i Malmö där den unge Pierre servade gästerna med pilsner och annat de önskade. Kanske var det i denna flerspråkiga miljö som nyfikenheten på den stora världen växte fram. Den språkbegåvade Schori började jobba i resebranschen, gick med i den S-märkta studentklubben vid Stockholms universitet och blev i mitten av 1960-talet värvad till Socialdemokraternas internationella kansli. Vid den tiden var partiets engagemang i utrikesfrågor måttligt men Pierre Schori fick fria händer att åka runt i Syd- och Mellanamerika och knyta kontakter, en resa som grundlade hans stora intresse för latinamerikansk politik.

Den stora politiska idolen – Schori tycks närmast ha satt honom på en piedestal – var och är Olof Palme. ”Olof Palme var den som gav glöd och sammanhang och hjälpte mig att övervinna förnuftets pessimism”, skriver han. Schori berättar att det var han som föreslog att Palme skulle besöka Kuba 1975. Bilderna på Palme och diktatorn Fidel Castro ihop ledde till ett politiskt ramaskri – vilket Schori helt förbigår i boken. Själv träffade han Castro ett tjugotal gånger.

Han skriver syrligt att efter Olof Palme och Ingvar Carlsson har den latinamerikanska kontinenten för Sverige mest utgjort en affärsplan med ”tidsvisa kraftsamlingar för att sälja stridsflygplan till Chile och Brasilien”. Han tycks beklaga att Kubastödet från Sverige minskat.

Pierre Schoris karriär omfattar uppdrag som kabinettsekreterare på UD, biståndsminister och biträdande utrikesminister, EU-parlamentariker och Sveriges FN-ambassadör. Många utrikespolitiska turer redovisas i boken, kanske lite för utförligt. Det blir också många hopp från den ena frågan till det andra, men så är ju också utrikespolitikerns roll att flänga mellan uppflammande kriser. Ett av de mer dramatiska avsnitten i boken beskriver Pierre Schoris tillvaro som FN:s sändebud i inbördeskrigets Elfenbenskusten 2005-2007, ansvarig för 10 000 FN-medarbetare.

Att internationell politik ibland utövas på långt avstånd från de uttalade idealen visar Schori när han avslöjar att Asea-chefen Percy Barnevik 1982 ringde utrikesministern Lennart Bodström och berättade att Asea hade en stor order på gång från Indonesien. Men regimen i Jakarta krävde att Sverige skulle lägga ned sin röst när FN röstade om Östtimors självständighet. Och så blev det, Olof Palme vek ned sig för påtryckningen. ”En fläck på vårt banér, minst sagt”, kommenterar Schori.

Förre S-ledaren Göran Persson får sig några smällar, bland annat för sin Israelvänliga hållning. Bilden av Persson som en mobbare bekräftas. Som finansminister ska han tydligen ha haft som vana att under regeringssammanträden slänga ironiska spydigheter mot statsrådskollegorna.

Pierre Schori har fått dras med rykten om att vara spion för främmande makt. Säpo lär ha en tjock akt om honom och Schori ger en lätt Kafka-artad skildring av sina försök att nu på senare år få ta del av dessa handlingar. (Det blev nobben. Säpo tycker uppenbarligen att det skulle vara för riskabelt att låta en av Sveriges ledande utrikespolitiker läsa flera decennier gamla handlingar om sig själv.) Schori avfärdar ryktena som trams. Samtidigt avslöjar han att spionchefen Birger Elmér vid ett tillfälle ska ha erbjudit honom att ta över som chef över IB. ”En lika främmande som absurd tanke”, kommenterar Schori som avböjde. Pierre Schori förnekar också att han var uppgiftslämnare åt IB, vilket förre Säpo-chefen Olof Frånstedt påstått.

Sveriges nuvarande utrikespolitik får frän kritik av Schori som särskilt ogillar Afghanistan-insatsen och det allt intimare Nato-samarbetet. Samsynen mellan Socialdemokraternas och Moderaternas partiledningar ”har lagt en våt filt över debatten” enligt Schori som skriver: ”För mig har det varit egendomligt att uppleva att det var Vänsterpartiet och Miljöpartiet som i flera viktiga frågor stod för socialdemokratisk politik.”

Ifall denna bok publicerats några veckor tidigare hade den salvan kunnat debatteras i valrörelsen. Fast kanske anser partistrategerna att krogmoms och a-kassenivåer passar en svensk valdebatt bättre än internationella utblickar.

SB

Minnet och elden

Av Pierre Schori

Leopard förlag