”Thorsten är knepig, men han är ingen elak person. Det är giftet som talar ibland och då är han inte så rolig. Man kan tycka många saker om honom, men om man inte alltid behöver vistas nära honom kan man inte annat än tycka om honom.”

Orden kommer från en av Thorsten Flincks vänner och kollegor som intervjuats i hans självbiografi, musikern Kenny Håkansson. Och de verkar rätt väl sammanfatta hur de flesta uppfattar Flinck.

Den tidigare så produktive Flinck har på senare år inte fått mycket gjort i teaterväg. Han lever på lån som han aldrig betalar tillbaka, sover ofta i trappuppgångar och är uppenbarligen rejält nedgången av drogerna. Han är dock aktuell för huvudrollen i en film om Christer Pettersson, ifall han nu klarar att fullfölja projektet.

Håkan Lahger låter Thorsten Flinck berätta i jagform. Det är en historia om en man som redan som litet barn sågs som besvärlig och bångstyrig och som fortsatt i det rollfacket. Samtidigt är det också en berättelse om ett geni – ja, det är det ordet som flera i hans omgivning använder. Han slår igenom tidigt, får lyriska omdömen i teaterrecensioner, blir en av Dramatens unga stjärnor. Får en omtalad utskällning av den omvittnat hänsynslöse Ingmar Bergman som inför ensemblen anklagar Flinck för att ha förstört hans föreställning. Kanske bidrog den utskåpningen till att vägen utför blev ännu brantare, klart är att den tog Thorsten Flinck hårt.

Alla superlativer tycks däremot inte ha fått fäste på Thorsten Flinck, som efter framgångar på scen försvunnit in i mörkret. Många har försökt hjälpa honom ur självdestruktiviteten, ingen har lyckats.

Boken handlar inte bara om strulande och förfall. Håkan Lahger gör en gedigen och välskriven genomgång av Flincks mest framträdande rollinsatser. Som regissör på Dramaten och Plaza gjorde Flinck uppsättningar som är modern svensk teaterhistoria, till exempel Lång dags färd mot natt med bland andra Keve Hjelm, Marie Göranzon och Mikael Persbrandt. Det är spännande läsning för alla med intresse för teater.

När det gäller Thorsten Flincks egna versioner av händelseförlopp är de uppenbarligen ibland rena påhitt. Kanske tror han själv på vad han säger, kanske tycker han bara att detaljerna är oviktiga. Håkan Lahgers lösning är att varva Flincks egna ord med intervjuer med kollegor och vänner som ofta får dementera det som Flinck just berättat. Men framför allt bidrar intervjuerna med bland andra Mikael Persbrandt, Lena Endre och Jan Malmsjö till en skarpare bild av huvudpersonen. Vittnesmålen är ofta ömsinta och beundrande, samtidigt sorgsna. Alla vet vilken kapacitet den nyktre och drogfrie Flinck besitter. Men inget verkar just nu tyda på att han på allvar ska resa sig igen, trots vad han sjöng i Melodifestivalen för några år sedan.

SB

 

Thorsten Flinck – en självbiografi

Av Thorsten Flinck/Håkan Lahger

Förlag: Bookmark