På måndag, den 23 november, utses årets Augustpristagare. Bland de nominerade finns idéhistorikern Karin Johannisson som i Den sårade divan skrivit om tre banbrytande kvinnliga konstnärer Sigrid Hjertén, Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs.

Också Per I. Gedin nämner Sigrid Hjertén i sin bok om maken Isaac Grünewald – modernist och människa. Även om Grünewald är centralgestalten.

Bokens upplägg känns igen från författarens tidigare volym Jag, Carl Larsson. Gediget, strikt kronologiskt, kunniga samtidsöverblickar, nedslag i huvudpersonens liv, från vaggan till graven, med tonvikten lagd på den yrkesmässiga gärningen.

I den aktuella biografin om Isaac Grünewald spänner bildvalet över vida fält. Från självporträttet som han målade i olja 15 år gammal, som också återfinns på bokens omslag, till det självporträtt i tusch som han gjorde drygt tre decennier senare. Där den eleganta hatten med svepande brätten har ersatts av andra attribut, en cigarr och ett vinglas.

Dessemellan får vi följa med på en vindlande resa i den modernistiska konsten från Henri Matisse och framåt. Det kan förefalla märkligt att en ung pojke från en fattig familj med tretton barn på Söder i Stockholm kan börja som elev hos Henri Matisse i Paris vid 19 års ålder, men Isaac Grünewald visste vad han ville och såg till att genomföra det.

Dessutom var han ihärdig, uthållig och extremt begåvad. Hela hans liv präglades av konflikter, mot överheten men också gentemot vänner och kollegor. Han väckte heta känslor, positiva och negativa och huttlade aldrig med sin judiska bakgrund. Tvärtom så framhöll han den och överdrev det som uppfattades som judiska drag i sina bilder.

Han utsattes också för antisemitiska påhopp, inte minst i samband med bråket med en konduktör på Bohus station i Kungälv som ledde till att han dömdes till en månads fängelse som han fick avtjäna på Långholmen. För övrigt samma år som han blev invald i Konstakademin.

Även i den infekterade striden om väggmålningarna till vigselrummet i Stockholms stadshus utsattes han för rasistiska argument. Lägg till det att han gick i frontlinjen för den nya konsten och inte var den som hukade sig i blåsten utan tog strid, när han ansåg sig ha rätt. Trots att han vann första pris i den andra vigselrumstävlingen 1913 förverkligades aldrig hans förslag.

Per I. Gedin lyfter fram Grünewalds omfattande insatser som scenograf, kostymtecknare och ljussättare. Även i detta sammanhang tog det stundtals hus i helsicke och det hände att rättsliga instanser mobiliserades. Konstnären Grünewald tog plats och det förekom att recensionerna av föreställningar på opera- och teaterscenen dubblerades. En recension som handlade om scenografi och belysning, en som handlade om gestaltning, sång och regi.

Isaac Grünewald omkom i en flygkrasch utanför Oslo 1946 vid 57 års ålder. Hans första hustru, Sigrid Hjertén, avled två år senare vid en misslyckad lobotomi. Hon tillbringade sina sista tolv år på Beckomberga sjukhus.

Att fullt ut beskriva Isaac Grünewalds sammansatta personlighet är naturligtvis omöjligt. Per I. Gedin väljer att ta ett steg bakåt och lyfter fram hans konstnärliga utveckling och insatser. Det är stort nog.

KB

Isaac Grünewald – modernist och människa

Av Per I. Gedin

Albert Bonniers förlag

 

Under Kristallnatten, mellan den nionde och tionde november 1938, befann sig den svenske operasångaren Set Svanholm i Berlin. Otaliga judar dödades och misshandlades under några dagar och 30 000 fördes till koncentrationsläger.

Morgonen efter Kristallnatten, när ordet jude stod klottrat på dörrar, skyltfönster och väggar och 7500 affärer och butiker förstörts infann sig Set Svanholm punktligt till förmiddagens repetitioner på Operan. Den 15 och 18 november medverkade han i de två operorna Lohengrin och Mästersångarna som hade högt symbolvärde för Hitler och den nazistiska ideologin. Uppsättningarna hade dessutom laddats med nationalpolitisk betydelse, helt i enlighet med regimens propagandaminister Goebbels intentioner. Samme man som gett order om att myndigheterna skulle iscensätta Kristallnatten.

Om detta berättar Daniele D. Godor och Marie-Louise Rodén i sin Set Svanholmbiografi Mästersångaren från Västerås.

Operasångaren medverkade även i en sluten propagandaföreställning arrangerad av den nazistiska fritidsorganisationen Kraft durch Freude i Wien och vid den propagandistiska höjdpunkten på nazisternas festföreställning vid rikspartidagen 1939. Vidare vid en galaföreställning som gavs i samband med Adolf Hitlers femtioårsdag och vid en festföreställning med anledning av att det gått nio år sedan nazisterna tog makten i januari 1942.

Set Svanholm lade under andra världskriget grunden till sin förmögenhet och var en av de mest efterfrågade artisterna i Nazityskland. Familjen donerade efter operasångarens död 1964 ett omfattande arkivmaterial till Stadsarkivet i födelseorten Västerås. Åren från 1938 till 1943 är däremot påfallande knapphändiga. Om uppgifterna medvetet rensats ut eller försvunnit på annat sätt är okänt. Däremot har samlingen kompletterats med noter, klaverutdrag och musikhistorisk litteratur.

I biografin skildras hur Svanholm inledde sitt yrkesliv som folkskollärare, klockare och organist och som Sveriges yngste kantor anställdes vid Jakobs kyrka i Stockholm. 1938 fick han sitt internationella genombrott 1938 som Wagnertenor.

En förutsättning för att kunna arbeta i Nazityskland var ett så kallat Ariernachweis där Svanholm intygade att han inte härstammade från judiska föräldrar eller mor- eller farföräldrar. Inte heller föräldrarnas mor- eller farföräldrar hade judisk börd.

I ett program som sändes i Sveriges Radio 1957 framhåller Set Svanholm att ”man har rättighet att glömma det som är obehagligt och komma ihåg det som är angenämt och trevligt”.

Ändå är det gåtfullt att Set Svanholm, till skillnad från andra artister som haft betydligt färre kontakter med Nazityskland, lyckades undgå ifrågasättanden och bannlysningar, efter krigsslutet.

Danielle D. Godor och Marie-Louise Rodéns biografi kartlägger Set Svanholms samröre med Nazityskland och hans övriga yrkesverksamhet, bland annat som chef för Kungliga operan i Stockholm. Dessutom innehåller den noter och omfattande förteckningar över diskografi, repertoar och konserter.

KB

Mästersångaren från Västerås – Set Svanholm

Daniele D. Godor & Marie-Louise Rodén

Atlantis

 

 

 

Serietecknaren Jan Lööf har fyllt 75 år. Det tycks inte bekomma honom. Efter att under en lång period mest ha spelat jazz har han under de senaste åren tagit nya tag och varit en mer produktiv serieskapare än någonsin. Och han räknar med att ge ut ytterligare böcker kommande år, berättar han i en nyutkommen biografi.

Jan Lööfs alldeles speciella serieuniversun har fascinerat flera generationer av läsare. De knasiga historierna där allt tycks kunna hända liknar inget annat. Men framför allt är det hans teckningar, så fulla av mackapärer och roliga detaljer. Det finns ett djup i bilderna som man också kunde finna hos den mästerlige Kalla Anka-tecknaren Carl Barks.

Privat är Jan Lööf lite av en särling. Han bor i långa perioder ensam på en grekisk ö där han sitter och plitar på sina serier. Intervjuer ger han nästan inga och det har uppenbarligen krävs åtskilligt av övertalning från förlaget Kartago för att han nu skulle låta sig hyllas i en bok.

För det är en hyllningsbok. Vänner och kollegor från Konstfack-tiden och framåt bidrar med sina minnesbilder. Carl Johan de Geer noterar att det gott om lyckliga eremiter i Lööfs böcker och uppfattar det som tolkningar av ensamma stunder i barndomen. Och Felix Herngren berättar att valet var givet när han som ung pojke ville byta namn – han ville heta som Jan Lööfs första återkommande seriefigur.

Huvuddelen av boken är dock en fråga-svarintervju med Jan Lööf. Man kan väl inte direkt säga att han öppnar några dörrar till sitt inre – Lööf är ganska lakonisk i sina kommentarer och inte så intresserad av att analysera sina böcker. Men svarar i alla fall snällt och ofta underhållande när journalisten Ika Johannesson envist manar på honom.

Själv tycker han inte att han är så vass på att teckna människor. Framför allt inte kvinnor som oftast lyst med sin frånvaro. Hans styrka ligger i att rita saker – prylar, mekanik, fordon och andra tekniska attiraljer. Men samtidigt är ett av hans kännetecken att kända personer dyker upp i berättelserna. Ibland har det blivit rubriker, som när Olof Palme ilsknade till och sa upp tidningen Vi där Palme och kungen förekom i en Jan Lööf-serie.

Utan tvivel har Jan Lööf varit en förebild för många yngre svenska serietecknare. Och läsare finns uppenbarligen både hos dagens unga och hos dem som var unga på Felix-tiden på 1970-talet.

SB

 

Jan Lööf – 75 år av dumheter

I samtal med Ika Johannesson

Kartago