Recension: Livet är en sjukamp, Av Carolina Klüft

livet-ar-en-sjukamp-min-vag-till-prestation-balans-och-meningMångkampare är inte riktigt normala. De ska inte bara bygga upp ett kunnande i vitt skilda idrottsgrenar som höjdhopp, kula och medeldistanslöpning. De ska också klara att tävla i alla grenar under två dagar, med minimalt med tid för återhämtning.

I den stenhårda disciplinen sjukamp blev Carolina Klüft en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna, med OS-guldet i Aten 2004 som klimax. Hon var också en idrottsprofil utöver det vanliga, med stort känsloregister och mycket spexande framför kameran.

Det borde finnas mycket att berätta om en så fantastisk idrottskarriär och det är med viss nyfikenhet jag börjar läsa Carolina Klüfts nyutkomna självbiografi. Tyvärr är boken en besvikelse. Den består till övervägande del av vad som framstår som ett manus till en föreläsning om personlig utveckling (vilket är just vad Klüft numera ägnar sig rätt mycket åt). Och precis som sådana föredrag brukar låta är det gott om förnumstigheter och floskliga metaforer.

Några insprängda minnesbilder från idrottskarriären är allt för summariska för att kunna ingjuta liv i denna pratiga bok. Egentligen borde det väl vara en pluspoäng att en idrottsstjärna skriver själv istället för att som brukligt anlita en spökskrivare, men här saknar man en professionell skribent. Förhoppningsvis tar sig någon sådan en dag på sig uppgiften att berätta historien om Carolina Klüft.

SB

 

Livet är en sjukamp

Av Carolina Klüft

Norstedts

Recension: Riktiga Elsie. Av Elsie Johansson

riktiga-elsieElsie Johansson är i högsta grad en ”nulevande” människa. Hon konstaterar det själv i sin senaste bok. Det kan tyckas paradoxalt, men är naturligtvis rätt. Hon tar spjärn mot det som varit och skriver sig framåt. Från uppväxten i hembyn Gryttby i Vendels socken i Uppland och den första förälskelsen i Orden som sjuårig skoltös.  Debuten vid 48 års ålder med diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”. Idag, vid fyllda 85, fortsätter hon arbeta med ord och skrivande i en stadsvåning på Ritargatan i Uppsala där hon trivs förträffligt. Nu kan vi läsa hennes skildring om vägen till ett livsavgörande författarskap. Det är ingen berättelse som löper från A till Ö utan tydliggör författarskapet genom att slingra sig fram och tillbaka mellan Då och Nu.

Hon klargör hur det var att växa upp i en stuga på ofri grund där fönstren på vintrarna täcktes av isbark, medan nyponrosorna på somrarna doftade i kapp med syrenerna. Närheten till den bekräftande och älskade modern löper parallellt med den växande medvetenheten om att den bild som mamman gjorde av sin man (tillika dotterns far) gick på tvärs med Elsies älskade pappa, som hon uppfattade honom. Och skammen och ilskan när dottern upptäckte att faderns yrke saknades i elevkatalogen för Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium för flickor där hon avlade sin realexamen. Hans titel ”grovarbetare” ansågs inte tillräckligt fin för att komma med bland fäder som var ingenjörer, kaptener och egenföretagare utan när det gällde eleven Elsie Johansson lämnades raden som var avsedd för faderns yrke helt blank.

Elsie Johansson är idag en folkkär författare. Förutom den redan nämnda diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”, har hon bland annat gett ut lyriksamlingar som Potatisballader och Tigerfrukost, en skönlitterär språklära med titeln Ordens makt och maktens ord, romanen Kvinnan som mötte en hund samt den älskade trilogin om TåPelles dotter. Alltså Nancy, Glasfåglarna och Mosippan. Det finns de som sätter likhetstecken mellan Nancy och författaren, men då protesterar Elsie Johansson. Nancy är Nancy och Elsie är Elsie.

När hon nu ger sig i kast med att åskådliggöra vägen till det egna författarskapet visar det sig vara svårare och mer komplicerat än hon föreställt sig. Varken romanernas fria fantasier och förklädande gestaltning eller dikterna, det enda rent självbiografiska hon hitintills skrivit, fungerar. Även om dikterna förmedlar viktiga glimtar, precis som de svartvita fotografier som sprängts in i texten som autentiska tidsbilder.

Desto roligare att Elsie Johanssons årslånga slit resulterat i en bok som är någonting helt annat än de tidigare, samtidigt som språket är minst lika bärkraftigt, ömsint och sinnligt. Dessutom finns även här en djupgående respekt för de människor som skildras och frapperande många tåtar att nysta i, undertexter, utvikningar och reflektioner. Handfasta kommentarer och ett berättande som inte bara bidrar förståelsen för författarskapet utan också för de människor som vi får möta, samhällets tuffa utveckling, livets komplexitet och oss själva.

KB

 

Riktiga Elsie berättelsen om vägen till ett författarskap

Av Elsie Johansson

Albert Bonniers förlag

 

 

 

 

 

 

Recension: Ragnvald Blix. Av Rikke Petersson.

ragnvald-blix-karikatyrtecknaren-som-utmanade-hitlerPå en av den norske karikatyrtecknaren Ragnvald Blix mer berömda bilder ses Quisling göra en Sieg heil-hälsning till en tysk militär, samtidigt som han säger: ”Jag är Quisling!” Tysken svarar: ”Och namnet?”

Kort och effektiv satir. Tyskarna bryr sig föga om den uppblåste Quisling. Hans namn är okänt, han är blott en landsförrädare.

Ragnvald Blix (1882-1958) verkade i flera länder. Under den tyska ockupationen av Norge bodde han i Sverige och blev en viktig medarbetare till Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Nu porträtteras Ragnvald Blix i en generös bok av Rikke Petersson med många smakprov på hans skickligt gjorda teckningar. Författaren har själv barndomsminnen av Blix eftersom deras familjer umgicks flitigt.

Det var i Tyskland som den unge Ragnvald började sin tecknarbana på den då ansedda satirtidningen Simplicissimus. Han hörde Hitler tala redan 1922, konstaterade att ”Noen charmör var han ikke” men insåg tidigt hur farlig han kunde bli. Det skulle bli många teckningar med Hitler och andra nazistledare under de kommande decennierna.

De korthuggna kommentarerna var karaktärisktiska för Ragnvald Blix som förstod att spara på orden. Som Rikke Petersson framhåller var han samtidigt en mycket skicklig tecknare, konstnärligt sett överlägsen många av sina satirkollegor. Blix bilder är som små konstverk, noga avvägda och balanserade.

Rikke Petersson har skrivit en mycket läsvärd och välgjord biografi av en fria ordets förkämpe som förtjänar att bli ihågkommen.

SB

 

Ragnvald Blixkarikatyrtecknaren som utmanade Hitler

Av Rikke Petersson

Folkuniversitetets Akademiska Press

Recension: Ständigt hungrig. Av Paul Lederhausen/Petter Karlsson

standigt-hungrigDet har varit mycket kontroverser kring McDonald´s genom åren. Facket har rasat över arbetsförhållanden för personalen. Kvalitén på maten har ifrågasatts. För en amerikansk underhållare som provade att äta tre gånger om dagen på McDonald´s höll levern på att stryka med.

Av detta märks ingenting i svenska McDonald´s skapare Paul Lederhausens nyutkomna självbiografi. Det är en hyllningsskrift till McDonald´s och till hans egen ledarstil med racka puckar och beslut på uppstuds.

Det hindrar inte att den bitvis är underhållande att läsa. De praktiska bestyren för att kunna bjuda svenska folket på hamburgare var många när Lederhausen drog igång verksamheten. Hur göra pommes frites som håller måttet när den potatis jänkarna använde inte odlades i Sverige. Man fick börja odla den, helt enkelt. Hur få till brödet så att det blir exakt rätt storlek? Jo, genom att skära till varje brödbulle för hand.

Ingenting var omöjligt om man bara var tillräckligt envis och streetsmart. Det är den berättelse som numera Paul Lederhausen 80-årige Lederhausen ger om McDonald´s tidiga Sverigeår. Hans ledarstil har inte mycket gemensamt med det som numera brukar predikas av ledarskapsexperter. Lederhausen gjorde som sina amerikanska chefer och röt och gormade när folk i hans tycke gjorde fel, men är i boken generös med beröm till dem som han gillat.

Var kom drivkraften ifrån? Lederhausen tror att mycket handlar om en revanschlusta mot den auktoritäre pappan. Men också ur en obändig lust att göra affärer.

Det är inte Paul Lederhausen som har formulerat sin bok, den är skriven av Petter Karlsson, en av de mest anlitade spökförfattarna numera. Jag har läst några stycken av hans alster nu och stilen känns igen. Det är lätt och ledigt berättat, men känns också snabbt ihopkommet.

SB

 

Ständigt hungrig

Författare: Paul Lederhausen/Petter Karlsson

Förlag: Albert Bonniers

Recension: De vilda Vasarna. Av Herman Lindqvist

de-vilda-vasarna-en-valdsam-historiaDet är inte samma medieståhej kring Herman Lindqvist som för ett par decennier sedan, men han fortsätter oförtrutet att skriva böcker. En ny utgåva om året verkar vara ett minimum.

Nu är han utkommit med ”De vilda Vasarna” om Gustav Vasa och dennes söner (och i viss mån döttrar), som han redan för drygt 20 år sedan ägnade ett studium i sin serie Historien om Sverige. Så sent som 2014 skrev Lindqvist också en bok om Erik XIV.

Så vad nytt finns att säga om Vasarna som han själv inte redan sagt? Kanske ändå en del, Herman Lindqvist har till exempel hämtat en del stoff från historikern Lars-Olof Larssons stora Gustav Vasa-biografi som kom 2002 och han har också fördjupat sig i Sigismund, Johan III:s son som blev kung i både Sverige och Polen.

De vilda Vasarna är en typisk Herman Lindqvist-bok med lättillgängligt språk och översiktlig beskrivning av historiska skeenden. Det är spännande läsning om en dramatisk tid som fick stor betydelse för det framtida Sverige.

SB

 

De vilda Vasarna – en våldsam historia

Av Herman Lindqvist

Albert Bonniers förlag

Recension: Marie-Louise Ekmans två liv. Av Klas Gustafson

marie-louise-ekmans-tva-livMarie-Louise Ekman omger sig med egna målningar hemmavid, och så har det alltid varit. Hon kan inte tänka sig att ha någon annans konst på väggarna. Hon kan inte ha andras röster som pratar till henne dygnet runt i det egna hemmet, utan vill ha de egna påståendena, formuleringarna och orden.

Om detta berättar Klas Gustafson i boken Marie-Louise Ekmans två liv. Författaren har skrivit ett antal läsvärda biografier. Han framhåller vikten av att vara påläst och det är han förvisso, samtidigt som han är mån om att låta Marie-Louise Ekman komma till tals. Hon har upplevt mycket och gjort ordentliga avtryck i det svenska kulturlivet som konstnär, dramatiker, scenograf (inte minst åt Mats Ek och Cullbergbaletten), filmarbetare, professor, rektor för Kungliga konsthögskolan, Dramatenchef med mera.

Hon förefaller leva i nuet, vara extremt bra på att koncentrera sig, flitig, noggrann, framhåller vikten av ordning och reda och att som chef kunna ta ansvar samtidigt som hon litar på andra. Och hela tiden värna om konstens innersta kärna och framhålla lustens betydelse. Detta parat med en avundsvärd förmåga att glömma obehagligheter hellre än att minnas fel.

Klas Gustafson vittnar om allt detta. Redogör också för hennes uppväxt, äktenskap och hur hon exponerats i medierna. Ibland så till den milda grad att hennes person kommit att skymma hennes konstnärskap. Eller som Marie-Louise Ekman sammanfattar det:

”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.”

Detta är inte en konventionell biografi som belyser och analyserar ett rikt yrkesliv utifrån andra aspekter än huvudpersonens egna. Marie-Louise Ekman och Klas Gustafson introducerar ett konstnärligt kraftpaket som vid 70 års ålder fortsätter att skapa, ifrågasätta och överraska. En färgstark vänbok som är späckad med illustrationer och innehåller rikligt med hänvisningar till olika källor och översikter om olika konstnärliga perioder samt rymmer utblickar om föräldrar, barn, barnbarn, äkta män, vänner och arbetskamrater, men framförallt fokuserar på val när det gäller konst, teater, film, dans, pedagogiska insatser, ledarskap och administration.

KERSTI BERGOLD

 

Marie-Louise Ekmans två liv

Av Klas Gustafson

Leopard förlag

 

 

 

Recension: Livsvittnet Majken Johansson. Av Paul Tenngart

livsvittnet-majken-johanssonPoeten Majken Johansson kunde vara nog så satirisk, kvick och vass i sina dikter samtidigt som hon använde sig av överraskande språkliga saltomortaler. Leendet kunde vara brett när hon iklädd Frälsningsarméns huvudbonad med stor rosett och uniform sjöng, spelade och vittnade om hur hon hela sitt liv brottades med ångest, depressioner och alkoholmissbruk. Om sin homosexualitet talade hon däremot inte.

Hon debuterade 1952, endast 22 år gammal, och skrev i inledningsdikten:

”Mitt namn är Ma-haha-jken

Joha-honsson”.

När hon dog 1993 lämnade hon en mängd opublicerade dikter efter sig och det är en litterär händelse av rang att ett antal av dessa nu i oktober publiceras i volymen Otroheten och andra dikter.

Urvalet har gjorts av Paul Tenngart och han har också publicerat den nyskrivna boken Livsvittnet Majken Johansson. Det är ingen regelrätt biografi utan snarare ett lyckosamt försök att närma sig Majken Johansson på hennes egna villkor utifrån såväl hennes litterära skapande som det material hon lämnade efter sig i form av opublicerade dikter, brev, anteckningslappar, fotografier, intervjuer, dagboks- och drömanteckningar. Litteraturdocent Tenngart korsbefruktar det material som Majken Johanssons livskamrat Karin Hartman donerade till Universitetsbiblioteket i Lund med Majken Johanssons litterära produktion och ger röst åt den poet som varit död i nästan ett kvarts sekel. En författare som var uttalat självbiografisk, samtidigt som hon kunde gäcka och var noga med vilka val hon gjorde om vad som skulle berättas och inte berättas. Paul Tenngart är en lyhörd läsare och styv berättare som inte tiger om oklarheter och misstankar om att vissa anteckningar kan ha försvunnit eller förstörts under resans gång.

Han väjer inte ens när han plötsligt sitter med obduktionsprotokollet, även om han känner sig illa till mods. Där beskrivs Majken Johanssons livlösa kropp med yttre och inre skador samt likfläcksmissfärgning samtidigt som det framgår att den döda var gravt alkoholiserad och dog av ”brustet hjärta”( eller en brusten hinna kring hjärtat).

Tenngart framhåller att Majken Johansson inte valde sitt utanförskap utan hela sitt liv hade att kämpa med sviterna från en tuff barndom, depressioner, grav alkoholism och psykisk ohälsa.

Gudstron var viktig för Majken Johansson, men Karin Hartman lyfter i en biografi om sin livskamrat även fram Majken Johanssons kärlek till Solveig Borg. Ett kort, intensivt förhållande som endast varade under ett turbulent år, men som kom att prägla Majken Johansson för resten av hennes liv. Bland annat försökte hon genom spiritistiska seanser få kontakt med den döda väninnan.

Karin Hartmans bok heter Bottenglädjen och titeln är hämtad ur Majken Johanssons strof ur Från Magdala som lyder ”Bottenglädjen räcker för alla bottenlägen”.

Det fanns en och annan som ifrågasatte om Majken Johansson verkligen kunde fortsätta skriva högklassig poesi sedan hon fått en gudstro och gått med i Frälsningsarmén, det kunde hon. Däremot var homosexualitet tabubelagt och trots att Majken Johansson och Karin Hartman bodde, arbetade, reste och levde ihop i decennier skymtade aldrig något kärleksförhållande dem emellan fram. Åtminstone inte i Majken Johanssons dikter, även om Paul Tenngart nämner några kortfattade anteckningar av Karin Hartman.

Karin Hartman är numera död. Jag träffade henne när hon var 92 år gammal. Hon presenterade sig som poet, tidigare chefredaktör för tidningen Stridsropet och överstelöjtnant i Frälsningsarmén och bodde kvar i den lägenhet som hon och Majken Johansson delat. Majken Johanssons rum var i det närmaste orört trots att det förflutit tolv år sedan hon dog.

Karin Hartman framhöll att hennes tro var lite vag, men att hon som kristen hade ett hopp om att Majken och hon skulle återse varandra, mötas igen när tiden var inne.

Kanske en del av den livsvittnesbörd som Paul Tenngart konstaterar Majken Johansson aldrig fångade till en sammanhängande text. Eller valde att inte publicera.

KERSTI BERGOLD

 

Livsvittnet Majken Johansson

Av Paul Tenngart

Ellerströms

 

 

Recension: Albinsson/Schälin: Ljubomir Vranjes – Jag vill bara vinna

ljubomir-vranjes-jag-vill-bara-vinnaAlla gillar en lirare. Ljubomir Vranjes var en publikfavorit under Bengan Boys-epoken, det svenska handbollslagets storhetstid. När det stod och vägde i matcherna kunde Vranjes energi och heta vilja i man mot man-spelet avgöra.

Det kunde ha gått en helt annan och sämre väg för den hetlevrade Kortedala-ynglingen. Det berättar Ljubomir Vranjes öppenhjärtigt om i den biografi om honom som redan tycks ha blivit en stor försäljningsframgång. I unga år var han en slagskämpe som kunde dyka upp på träningspassen med en blåtira efter någon adrenalinstinn sammandrabbning på stan. Men idrotten vann till slut, tack vare ledare som röt ifrån och fick Vranjes att skärpa sig.

Sedan gick det fort. Som 19-åring tog han SM-guld med Redbergslid och 1996 kom han med i landslaget. Han var med och vann VM och EM och tog OS-silver 2000. Förbundskapten Bengt Johansson hade uppenbarligen tidigt den 166 cm långe Vranjes som en av sina favoriter och respekten tycks ömsesidig. Vranjes bok är en hyllning till ”Bengan” och hans originella och avslappnade ledarstil.

Anekdoterna om Bengan Johansson är många och Vranjes bidrar med ytterligare en. Inför en match valde förbundskaptenen att visa semesterbilder från en resa som han och hans fru gjort, en oändlig rad med meningslösa foton och historier som fick spelarna att sucka och tappa intresset. Den pedagogiska slutklämmen var att imorgon måste ni spelare ha tålamod på planen, större än ni hade nu …

Christian Albinsson och Emil Schälin har skrivit en mycket läsvärd bok om en av våra största handbollsprofiler som man inte behöver vara så väldigt sportintresserad för att kunna uppskatta. Lite pratigt emellanåt, men ändå bra flyt och huvudpersonen har många åsikter och har uppenbarligen varit tacksam att intervjua. Särskilt de avslutande kapitlen om ledarskap är tankeväckande.

Numera är Ljubomir Vranjes succétränare i tyska Flensburg som efter ett par taktiska triumfer vann Champions League 2014. Internationella Handbollsförbundet korade honom efter det till världens bästa coach.

Frågan är när Vranjes tar över ledningen för svenska landslaget? Det tycks inte bli nu så risken är väl att något annat land hinner lägga beslag på honom.

SB

 

Ljubomir Vranjes Jag vill bara vinna

Av Christian Albinsson & Emil Schälin

Förlag: Roos & Tegnér

Recension: Århundradets kärlekskrig. Av Ebba Witt-Brattström

arhundradets-karlekskrig-en-punktromanEbba Witt-Brattström har redan själv recenserat sin nya bok. Den är ”en klassiker” och ”världslitteratur” lät hon meddela i en SVT-intervju nyligen. Någon självironi framskymtade inte.

Bokens titel och språkliga form är inspirerad av Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” som väckte rabalder när den kom på 1970-talet. Det var en utlämnande skildring av helvetestillvaron som alkoholisthustru som inte väjde för konkreta beskrivningar av misär och spyor. Men berättelsen rymde också kärlek, hopp och försoning:

”Varje dag

jag levde tillsammans med dej

gjorde jag det

för att jag ville det”

Märta och Henrik Tikkanen fortsatte att leva tillsammans, trots allt.

Hur det gått med Horace Engdahls och Ebba Witt-Brattströms äktenskap vet vi redan allt för väl. Skriverierna har varit många och nu blir de ännu fler.

Ebba Witt-Brattströms prosalyriska text har bara två roller: Han och Hon. Inga medspelare, inga statister och inte heller något egentligt tid och rum. Texten består av parets dialog. Som till största del är som två monologer, för Han och Hon möts aldrig. De mässar sina ståndpunkter och sitt förakt. Relationen är död, men uppenbarligen klarar de ännu inte att bryta upp.

Han ingår i Styrelsen, Hon arbetar på Departementet. De tillhör den intellektuella eliten och har, precis som Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström, varit gifta i flera decennier när förhållandet brister. (Han har till och med ryggbesvär, precis som Engdahl haft). Varför Ebba Witt-Brattström nu i intervjuer håller på och förnekar att detta är en självbiografisk bok kan man fundera över.

Porträttet av Han är en nidbild av en kvinnomisshandlare, en svårartat självupptagen man, en despotisk manipulatör och förtryckare som är ”en mästare på härskartekniker”. Hur det verkligen var hemma hos Horace och Ebba vet vi inget om, men apropå detta med härskartekniker är det lite svårt att låta bli att tänka på Ebba Witt-Brattströms egna föga subtila metoder som hon gärna använt mot sina meningsmotståndare i den offentliga debatten. Det är överhuvudtaget rätt svårt att se henne i rollen som hunsad och manipulerad.

Att fläka ut privatlivet kan framstå som motbjudande men god litteratur behöver inte vara smakfull och angelägna berättelser måste få skrivas. Ett större problem med Århundradets kärlekskrig är att verkligheten så lätt tar grepp på fiktionen. Hur bortse från Ebba och Horace? Det går knappast.

Dialogen är högtravande, nästan parodiskt högintellektuell. Ifall det lät så här hemma hos duon i verkligheten så förstår man att de tröttnade på varandra. Eller vad sägs om meningsutbyten av det här slaget:

Han sa:

Kvinnans uppgift är att vara

solen och värmen i mannens liv

Det plötsliga väderomslaget

i mitt äktenskap är mig en gåta

Vart tog solen vägen?

Hon sa:

Solförmörkelse inträdde

till följd av

atmosfärförgiftning

Det är inte precis vardagligt gnabbande om hushållssysslor som avhandlas. Istället en kamp om vem som kan förolämpa mest dräpande. Någon igång ibland blir det roligt, men oftare pompöst och övertydligt.

Han:

Men i ett trettio år gammalt förhållande

är varje misslyckande gemensamt

Den dag vi tar det

som utgångspunkt

kan vi komma någonvart.

Hon:

Nazisterna hade älskat dig.

Obersturmbannführer

Med högdragen auktoritet

hade du hävdat

att judarna var medskyldiga

kanske mer skyldiga

till kriget mot dem.

Ja, så där håller det på.  Märta Tikkanens kärlekshistoria var för många lätt att relatera till. Att bli berörd av Han & Hons grälande är betydligt svårare.

SB

 

Århundradets kärlekskrig

Författare: Ebba Witt-Brattström

Norstedts

 

Recension: Clementine Churchill. Av Sonia Purnell

clementine-churchillDen starke ledaren som styr landet med fast hand. Bredvid en vänfast hustru, lojal och stöttande. Det är bilden av makthavarhustrun – en kvinna som gärna får skänka lite lyster åt makens ämbete men som inte förväntas lägga sig i politiken.  Särskilt i USA spelar presidentens hustru en framträdande roll, Michelle Obama är en av USA:s mest populära kvinnor. Också Kina har numera en ”first lady” som bidrar med lite välbehövlig glamour åt den grå makteliten i Mittens rike. Peng Liyuan, gift med president Xi Jinping är en mycket väkänd sångerska och var så redan innan maken klättrade högst upp i partihierarkin.

Glamourös var däremot knappast ordet för att beskriva Clementine Hozier, som hon hette innan hon gifte sig med Winston Churchill. Deras äktenskap var på en gång stormigt och stabilt. För trots många gräl och temperamentsfulla utbrott (från båda håll) kring stort och smått genom åren så fanns en stark samhörighet mellan Clementine och Winston. Det är så förhållandet beskrivs i en ny biografi.

Clementine var mycket politiskt intresserad och mindre konservativ än sin make som i sin tidiga karriär till exempel motsatte sig kvinnlig rösträtt. Trots en del meningsskiljaktigheter var hon i bakgrunden en ivrig lobbyist för sin make. Ibland brast omdömet, som när Winston fick sparken från regeringen under första världskriget och Clementine författade ett ampert brev till premiärministern Asquith där hon skrev: ”Om du ödslar bort denna värdefulla krigsmateriel kommer du att tillfoga landet skada.” Regeringschefen lär ha blivit höggradigt förvånad över ett sådant påhopp men lät sig inte påverkas.

Redan i unga år kunde den omåttligt egocentriske Winston Churchill reta upp sin omgivning med sin nedlåtande attityd och buffliga framtoning. Grinigheten blev inte mindre med åren. Sonia Purnell menar att Clementine hade en dämpande verkan på sin make. Hon läste till exempel ofta hans tal i förväg och var inte rädd att säga ifrån när hon tyckte att han gick för långt. Men för sin närmaste omgivning tycks de ha varit ungefär lika odrägliga. Tjänstefolket kom och gick i snabb takt, inte många stod ut någon längre tid.

Paret Churchill fick fyra barn som nådde vuxen ålder. Som föräldrar var de allt för distanserade och upptagna av sig själva och politiken för att kunna erbjuda barnen känslomässig trygghet. De tre äldsta barnen fick på olika sätt bekymmer i livet, bara för yngsta dottern Mary (som dog 2014) gick det väl.

Sonia Purnells biografi är ingående och detaljerad, ibland lite väl förnumstig i tonen. Mest spännande är det att läsa om andra världskriget då Clementines popularitet sköt i höjden. På hemmaplan vittnade många om hennes förmåga att höja moralen bland britterna. Hon följde sin make på viktiga resor till Amerika och överläggningar med president Roosevelt.

Under krigets sista veckor befann sig Clementine i Sovjet på inbjudan av Röda Korset. Stalin bemötte henne kyligt men under sin rundresa till sjukhus möttes hon av jublande folksamlingar. Hon charmade ryssarna och poserade framför fotografernas kameror. Hemma i London ska Winston ha blivit mäkta stolt över hennes PR-succé. ”För ögonblicket är du den enda ljuspunkten i de rysk-brittiska relationerna” skrev han i ett meddelande.

Alla trodde att Winston Churchill skulle sopa banan med Labour i valet efter krigsslutet. Istället gjorde han fiasko och tvingades lämna Downing Street 10. Britterna ville se sociala reformer och då var Churchill inte rätt man, hur mycket krigshjälte han än var. Makarna Churchill hade svårt att hantera den nya tillvaron utanför rampljuset. Allra svårast var det för Clementine, enligt Sonia Purnell, för Winston kunde i alla fall då och då sola sig i glansen vid olika hedersutnämningar .

I början av 1950-talet återkom den då åldrige Winston Churchill till premiärministerposten under några år. Clementine ska ha tyckt att han var för gammal och sjuk för uppdraget och hon var inte lika engagerad i politiska diskussioner med maken denna gång. Det var under andra världskriget som både Winston och Clementine Churchill gjorde sina viktiga insatser.

SB

Clementine Churchill

Av Sonia Purnell

Översättning: Claes Göran Green

Förlag: Historiska media

 

Recension: Angela Merkel. Av Stefan Kornelius.

angela-merkelAngela Merkel har valts till förbundskansler för tredje gången och är nu inne på sitt elfte år som Tysklands regeringschef och tongivande aktör i Europa.

Hon levde sina första 35 år i DDR, har redan upplevt en samhällskollaps och är väl medveten om att de politiska förutsättningarna kan förändras rekordsnabbt. Den demokratiska utvecklingen är ingalunda självklar.

Stefan Kornelius framhåller i sin biografi över Angela Merkel att hon poängterar att Tyskland aldrig får agera mot Europeiska unionen, Israel eller USA samtidigt som hon kan vara nog så kritisk. Exempelvis när det gäller kraven på USA att stänga Guantánamo och återgå till rättsliga principer samt vreden över den israeliske premiärministern Netanyahus beslut att tillåta nya bosättningar i östra Jerusalem. Något som ledde till att Tyskland, i likhet med flera andra europeiska stater, lade ner sina röster i FN och i grunden stödde palestiniernas krav på en egen stat. Merkel reagerade dessutom omedelbart när den katolske biskopen Richard Williamson förnekade judeutrotningen i Nazityskland under andra världskriget och uppmanade Vatikanen och den tyskfödde påven Benedictus XVI att agera. Något som resulterade i chockvågor genom det katolska Tyskland. Kunde den protestantiska prästdottern från det forna Östtyskland verkligen kritisera påven öppet och dessutom kräva ett förtydligande?

Medan Vatikanen svarade med det efterfrågade förtydligandet blåste det orkanvindar inom Merkels eget kristdemokratiska parti.

Journalisten Kornelius, som är chef för utrikespolitiska redaktionen på Süddeutsche Zeitung, har i sitt arbete haft nära kontakt med Merkel sedan 1989. Det märks. Stundtals ligger resultatet snubblande nära en auktoriserad självbiografi som vänder sig till en publik väl förtrogen med tysk politik och dess aktörer. Författaren förmedlar de övergripande politiska dragen samtidigt som han ger konturer av människan Angela Merkel och nycklar till det forna DDR. Det sågs exempelvis som ett övertramp när Angela Merkel och hennes kamrater i avgångsklassen samlade in pengar till Frelimo i Moçambique. Befrielserörelsen hade visserligen socialistisk prägel, men kämpade samtidigt mot den portugisiska kolonialismen och därmed mot en ockupation. Något som kunde ses som kritik mot de sovjetiska soldaterna i DDR, och förmodligen också var det.

Själv har Merkel framhållit att hon under DDR-tiden lärde nödvändigheten att tiga och tänka efter innan hon tog till orda. Nyttiga erfarenheter också i nuläget.

Vladimir Putin och Angela Merkel är nästan jämngamla och har båda upplevt murens fall på nära håll. Den ryske presidenten bodde under fem år i Dresden och talar flytande tyska.

Kvantfysikern Angela Merkel talar utmärkt ryska och uppskattar Dostojevskij och Tolstoj. Engelskkunskaperna fördjupade hon bland annat genom att läsa facklitteratur och brittiska kommunistpartiets tidning Morning Star som såldes i DDR.

Medan murens fall för Merkel förebådade friheten, så innebar samma händelse för KGB-överstelöjtnanten Putin ett djupt trauma och Sovjetunionens kollaps ett historiskt nederlag.

Lägg till detta att Putin, åtminstone i början, gärna utnyttjade Merkels rädsla för hundar så är det lätt att inse att mötena mellan dem inte bara förgiftas av aktuell realpolitik.

Stefan Kornelius ser det som en paradox att de ständiga kriser som på sistone kommit slag i slag ökar pressen på förbundskanslern samtidigt som de tjänar som en slags politisk livförsäkring.

Klart är att ingen vet vad som händer med alla människor på flykt och hur utvecklingen påverkar Angela Merkels handlingsutrymme, mandat och vilja att fortsätta streta i den utsatta maktsituation hon befinner sig i.

KB

 

Angela Merkel

Av Stefan Kornelius

Översättning: Linus Kollberg

Historiska Media

 

Recension: Mina Tretal. Av Olof Ruin.

mina-tretal-en-annorlunda-memoarTill den politiska journalistikens vardagssysslor hör att ringa till statsvetare och fråga vad de tror om det politiska läget. Alltid finns det något i nyhetsflödet som kan motivera inhämtande av expertkommentarer. Frågorna riktar sig i praktiken till ett begränsat urval av statskunskapsinstitutionernas forskare – alla är inte lika pratglada och pigga på att synas i spalter och tv-soffor.

En de av de flitigaste statsvetartyckarna var under många år Olof Ruin som också författade många egna debattinlägg. Även undertecknad kontaktade honom vid något tillfälle och jag minns att han vänligt och rutinerat levererade några användbara citat.

När Olof Ruin nu i en självbiografi blickar tillbaka på sitt liv är titeln Mina Tretal. Den syftar på att han i sina analyser gärna punktat upp problemställningar i tre delar och att han gillat att dela in sina skrifter i tre delar. Det gäller även denna bok som i första delen avhandlar uppväxt och personlig bakgrund, i den andra beskrivs olika personer i hans omgivning medan det tredje avsnittet lite rapportmässigt rubriceras ”Statskunskap och övrig verksamhet”.

Olof Ruin kände eller var nära bekant med många av maktens män: Herbert Tingsten, Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson. Vi får veta att Göran Persson däremot inte tillhörde favoriterna – trots många år som S-medlem valde Ruin att 2006 lägga sin röst på Fredrik Reinfeldt och Moderaterna.

Mina Tretal ger en god överblick av svensk politik liksom av Olof Ruins statsvetenskapliga forskning. Tonen är vänlig och saklig, tyvärr också rätt distanserad vilket gör att det aldrig blir särskilt engagerande läsning.

SB

 

Mina Tretal

Olof Ruin

Atlantis

Lidström – Captain Fantastic. Av Gunnar Nordström

lidstrom-captain-fantasticBiografier över idrottsstjärnor är en svår litteraturgenre. Det blir lätt lite småtrist att läsa en uppräkning av sportsliga framgångar, om det inte inte finns en spännande berättelse – tänk Zlatan-boken – om människan bakom resultaten.

Nicklas Lidström är en av Sveriges största idrottsstjärnor alla kategorier. Men hans kändisskap har aldrig riktigt nått samma höjder som hans faktiska framgångar, på något sätt har den lågmälde Lidström befunnit sig lite i bakgrunden av mer profilerade hockeyhjältar som Peter Forsberg, Mats Sundin och Börje Salming – de övriga tre svenskar som valts in i NHL-hockeyns Hall of Fame.

Men som Expressen-journalisten Gunnar Nordström framhåller i sin biografi finns ingen svensk hockeyspelare, mer än möjligen Forsberg då, som kan konkurrera med Nicklas Lidströms osannolika meritlista. Han gjorde 20 säsonger i Detroit Red Wings och var inte petad en enda match. Han vann Stanley Cup fyra gånger och utsågs till NHL:s bäste back sju gånger. Med Tre Kronor vann han både VM- och OS-guld, det sistnämnda efter att själv ha stänkt in det avgörande målet.

Legendaren Wayne Gretzky sammanfattar Lidströms storhet så här i boken: ”När du spelade mot Nicklas Lidström insåg att du ingen jobbade hårdare än han på isen, men om du satt på läktaren eller framför tv:n såg han obesvärad ut.”

Just detta att allt på planen verkade så enkelt för Nicklas Lidström, ända ifrån ungdomsåren i Avesta och Västerås till tiden i NHL, går som en röd tråd i kommentarerna.

Boken är en ren hyllning till Nicklas Lidström, med rikhaltigt bildmaterial från hans karriär.

Några intressanta reflektioner kring livet som idrottsstjärna ingår inte. Inte heller sägs något minnesvärt om – den uppenbart sympatiske och genomprofessionelle – människan Nicklas Lidström.

Han förtjänar förstås alla superlativer som uttalas i boken, men som läsning blir det till slut rätt småtrist.

SB

 

Lidström – Captain Fantastic

Av Gunnar Nordström

Sportförlaget

 

Recension: Östen med rösten. Av Christer Borg.

osten-med-rosten-sangare-musikant-och-underhallareÖsten Warnerbring är väl rätt bortglömd idag men för inte så många decennier sedan räknades han allmänt som en av landets hetaste showartister. Han var en riktig entertainer som kunde ta en publik och så kunde han ju både sjunga och vara rolig. Förutom att han var en vass klarinettist, begåvad låtkompositör och snitsig textförfattare.

Kvällspostens mångårige nöjesjournalist Christer Borg, som följde Warnerbrings karriär på nära håll och som recenserade många av hans shower, har nu släppt en ambitiös bok som lyfter fram Östen med röstens mångsidiga begåvning.

Karriären började på jazzscenerna i hemstaden Malmö. Den unge Östen Warnerbring var musikern som då och då också sjöng men efter hand blev han snarare sångaren som ibland också spelade. När han blivit med familj flyttade han till Skanör och lanserades därefter, med en lätt överdrift, som ”Skanörs Sammy Davis”.

Då det publika genombrottet kom i mitten av 1960-talet var Östen Warnerbring redan en garvad artist med massor med konserter i bagaget. När han väl vågade sig upp till Stockholm för att satsa på allvar gick det fort. Hamburger Börs blev hans andra hem och han showade ihop med artister som Cornelis Wreeswijk och Tommy Körberg. Genomslaget blev stort och Warnerbring fick nästan idel beröm av recensenterna, vilket Christer Borg redogör för rikligt. Möjligen tyckte en del att den gänglige skåningen kunde hålla igen en smula med sina flaxiga scenmanér. Å andra sidan, med Eva Rydberg och figurerna Curt & Majken kom hans humoristiska utspel verkligen till sin rätt.

Det var på 1960- och 1970-talen som Warnerbring hade sin storhetstid men han fortsatte att showa ändra fram till sin död 2006, trots att han drabbades av både stroke och allvarliga hjärtattacker.

Christer Borg går grundligt till väga när han ingående betar av krogshower och de många skivorna. Särskilt nära människan Östen Warnerbring kommer vi kanske inte, men det är underhållande läsning om en svunnen nöjesepok.  Christer Borg har uppenbart lagt ned ett stort jobb på sin research – genom intervjuer och läsning av mängder med tidningsklipp – och skriver dessutom lätt och ledigt. Ett extra plus för Jörgen Bergkvists läckra formgivning av boken.

SB

 

Östen med röstensångare, musikant och underhållare

Författare: Christer Borg

Kira förlag

Recension: Tomas Tranströmer – I arbetets utkanter

i-arbetets-utkanterPå omslaget till memoarboken ”Minnena ser mig” skriver Tomas Tranströmer: Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.

På pärmarna till den nyutkomna boken I arbetets utkanter återfinns fotografen Hans Geddas svartvita porträtt av poeten. Tomas Tranströmer, älskad för sina dikter och översatt till 60 språk, avled i mars i år. Dessförinnan hade han under närmare två år, tillsammans med Magnus Halldin, Nina Ulmaja och hustru Monica botaniserat i det mycket speciella skafferi som finns i köket i den Tranströmerska bostaden på Stigbergsgatan på Söder i Stockholm. På hyllor och i plastbackar finns ett litterärt arkiv med böcker, minnesanteckningar, utkast, manuskript, dikter, brev och andra texter av Tomas Tranströmer samt fotografier, intervjuer och högtidstal i samband med olika prisutdelningar.

Ett arbete som resulterade i den nu aktuella boken där vi läsare med gästfri generositet bjuds in till en unik personlig samling genom faksimil av texter, handskrivna och maskinskrivna av Tomas Tranströmer själv, annat tryckt material, kartor och bilder. Exempelvis ett tummat fotografi av den lettiska lyrikern Wizma Belševica tillsammans med make och son.

En annan bild visar 2011 års litteraturpristagare i kretsen av skolelever i Rinkeby under Nobelveckan. Ett ögonblick som mer än alla officiella Nobelprisfoton fångar Tomas Tranströmers närvaro, samspel med sina unga läsare och livsglädje.

Boken är uppbyggd i kronologisk ordning, från födelseåret 1931 och framåt. Men denna systematik tar aldrig över, exempelvis när vi får följa varseblivning och diktskrivande som sträcker sig över decennier.

Här finns också ett utdrag av en diskussion om den kristna dogmen som fördes med Carl Gustaf Boëthius. Skrivet på ark med en logga för Personaladministrativa rådet i Västerås där Tomas Tranströmer under många år arbetade som psykolog.

Till det som fängslar hör även en bild av William Turner som knyter an till dikten En skiss från 1844 samt notblad med ett Adagio för vänster hand som Christopher Whelen skrev för Tomas. En av många tonsättare som komponerade direkt för vännen Tranströmer. Överhuvudtaget framgår det att musiken var ett livsvillkor för Tomas Tranströmer och någonting som han aldrig upphörde med, inte heller efter stroken 1990.

Få eller ingen kan som poeten Tranströmer skapa kristallklara och överraskande bilder som när han konstaterar att Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

Den aktuella boken rör sig i arbetets utkanter, precis som titeln anger, samtidigt som den ger relief åt och åskådliggör skapandets långvariga processer. En fyrbåk i vintermörket.

KB

Tomas Tranströmer – I arbetets utkanter

Redaktör Magnus Halldin, form Nina Ulmaja

Albert Bonniers förlag