På omslaget till memoarboken ”Minnena ser mig” skriver Tomas Tranströmer: Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.
På pärmarna till den nyutkomna boken I arbetets utkanter återfinns fotografen Hans Geddas svartvita porträtt av poeten. Tomas Tranströmer, älskad för sina dikter och översatt till 60 språk, avled i mars i år. Dessförinnan hade han under närmare två år, tillsammans med Magnus Halldin, Nina Ulmaja och hustru Monica botaniserat i det mycket speciella skafferi som finns i köket i den Tranströmerska bostaden på Stigbergsgatan på Söder i Stockholm. På hyllor och i plastbackar finns ett litterärt arkiv med böcker, minnesanteckningar, utkast, manuskript, dikter, brev och andra texter av Tomas Tranströmer samt fotografier, intervjuer och högtidstal i samband med olika prisutdelningar.
Ett arbete som resulterade i den nu aktuella boken där vi läsare med gästfri generositet bjuds in till en unik personlig samling genom faksimil av texter, handskrivna och maskinskrivna av Tomas Tranströmer själv, annat tryckt material, kartor och bilder. Exempelvis ett tummat fotografi av den lettiska lyrikern Wizma Belševica tillsammans med make och son.
En annan bild visar 2011 års litteraturpristagare i kretsen av skolelever i Rinkeby under Nobelveckan. Ett ögonblick som mer än alla officiella Nobelprisfoton fångar Tomas Tranströmers närvaro, samspel med sina unga läsare och livsglädje.
Boken är uppbyggd i kronologisk ordning, från födelseåret 1931 och framåt. Men denna systematik tar aldrig över, exempelvis när vi får följa varseblivning och diktskrivande som sträcker sig över decennier.
Här finns också ett utdrag av en diskussion om den kristna dogmen som fördes med Carl Gustaf Boëthius. Skrivet på ark med en logga för Personaladministrativa rådet i Västerås där Tomas Tranströmer under många år arbetade som psykolog.
Till det som fängslar hör även en bild av William Turner som knyter an till dikten En skiss från 1844 samt notblad med ett Adagio för vänster hand som Christopher Whelen skrev för Tomas. En av många tonsättare som komponerade direkt för vännen Tranströmer. Överhuvudtaget framgår det att musiken var ett livsvillkor för Tomas Tranströmer och någonting som han aldrig upphörde med, inte heller efter stroken 1990.
Få eller ingen kan som poeten Tranströmer skapa kristallklara och överraskande bilder som när han konstaterar att Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.
Den aktuella boken rör sig i arbetets utkanter, precis som titeln anger, samtidigt som den ger relief åt och åskådliggör skapandets långvariga processer. En fyrbåk i vintermörket.
KB
Tomas Tranströmer – I arbetets utkanter
Redaktör Magnus Halldin, form Nina Ulmaja
Biografier.nu 