Pierre Schori är inte politikertypen som går igång på krogmoms och a-kassenivåer. Att läsa hans memoarer mitt under sedvanlig provinsiell valrörelsedebatt känns som en uppfriskande kontrast. Det finns en hel värld där ute och i många länder gäller politik bokstavligen liv eller död. Det är åt dessa stora och ofta dramatiska skeenden som Pierre Schori ägnat sitt yrkesliv.
Hans tegelstenslika Minnet och elden (närmare 700 sidor) landar ändå till slut i den svenska politiken. Han efterlyser en ”vänstersväng” och ”mera av förändrare i politiken, inte förvaltare”, en önskan som gäller både samhället i stort och det socialdemokratiska partiet. Analysen är tämligen korthuggen, så mycket mer får vi inte veta om Schoris åsikter om hemlandet.
Trots bokens omfång är de egna reflektionerna även i övrigt ofta kortfattade. Pierre Schori föredrar att beskriva och referera sina upplevelser från den internationella politiken. Det gör han med skarpögda iakttagelser och med ett ledigt språk, ibland garnerad med en torr humor. Särskilt personlig blir han dock inte, privatlivet utelämnas nästan helt.
Bokens titel utgår dock från ett barndomsminne som inleder boken. Tio år gammal stod han i föräldrarnas sovrum i Malmö och betraktade ett eldsken från Köpenhamn. Det var britterna som i krigets slutskede bombade Gestapos huvudkontor i Danmark. Två år senare åkte familjen tåg genom det sönderbombade Tyskland. Dessa bilder av kriget har aldrig släppt mig, skriver Schori.
Föräldrarna drev ett litet hotell i Malmö där den unge Pierre servade gästerna med pilsner och annat de önskade. Kanske var det i denna flerspråkiga miljö som nyfikenheten på den stora världen växte fram. Den språkbegåvade Schori började jobba i resebranschen, gick med i den S-märkta studentklubben vid Stockholms universitet och blev i mitten av 1960-talet värvad till Socialdemokraternas internationella kansli. Vid den tiden var partiets engagemang i utrikesfrågor måttligt men Pierre Schori fick fria händer att åka runt i Syd- och Mellanamerika och knyta kontakter, en resa som grundlade hans stora intresse för latinamerikansk politik.
Den stora politiska idolen – Schori tycks närmast ha satt honom på en piedestal – var och är Olof Palme. ”Olof Palme var den som gav glöd och sammanhang och hjälpte mig att övervinna förnuftets pessimism”, skriver han. Schori berättar att det var han som föreslog att Palme skulle besöka Kuba 1975. Bilderna på Palme och diktatorn Fidel Castro ihop ledde till ett politiskt ramaskri – vilket Schori helt förbigår i boken. Själv träffade han Castro ett tjugotal gånger.
Han skriver syrligt att efter Olof Palme och Ingvar Carlsson har den latinamerikanska kontinenten för Sverige mest utgjort en affärsplan med ”tidsvisa kraftsamlingar för att sälja stridsflygplan till Chile och Brasilien”. Han tycks beklaga att Kubastödet från Sverige minskat.
Pierre Schoris karriär omfattar uppdrag som kabinettsekreterare på UD, biståndsminister och biträdande utrikesminister, EU-parlamentariker och Sveriges FN-ambassadör. Många utrikespolitiska turer redovisas i boken, kanske lite för utförligt. Det blir också många hopp från den ena frågan till det andra, men så är ju också utrikespolitikerns roll att flänga mellan uppflammande kriser. Ett av de mer dramatiska avsnitten i boken beskriver Pierre Schoris tillvaro som FN:s sändebud i inbördeskrigets Elfenbenskusten 2005-2007, ansvarig för 10 000 FN-medarbetare.
Att internationell politik ibland utövas på långt avstånd från de uttalade idealen visar Schori när han avslöjar att Asea-chefen Percy Barnevik 1982 ringde utrikesministern Lennart Bodström och berättade att Asea hade en stor order på gång från Indonesien. Men regimen i Jakarta krävde att Sverige skulle lägga ned sin röst när FN röstade om Östtimors självständighet. Och så blev det, Olof Palme vek ned sig för påtryckningen. ”En fläck på vårt banér, minst sagt”, kommenterar Schori.
Förre S-ledaren Göran Persson får sig några smällar, bland annat för sin Israelvänliga hållning. Bilden av Persson som en mobbare bekräftas. Som finansminister ska han tydligen ha haft som vana att under regeringssammanträden slänga ironiska spydigheter mot statsrådskollegorna.
Pierre Schori har fått dras med rykten om att vara spion för främmande makt. Säpo lär ha en tjock akt om honom och Schori ger en lätt Kafka-artad skildring av sina försök att nu på senare år få ta del av dessa handlingar. (Det blev nobben. Säpo tycker uppenbarligen att det skulle vara för riskabelt att låta en av Sveriges ledande utrikespolitiker läsa flera decennier gamla handlingar om sig själv.) Schori avfärdar ryktena som trams. Samtidigt avslöjar han att spionchefen Birger Elmér vid ett tillfälle ska ha erbjudit honom att ta över som chef över IB. ”En lika främmande som absurd tanke”, kommenterar Schori som avböjde. Pierre Schori förnekar också att han var uppgiftslämnare åt IB, vilket förre Säpo-chefen Olof Frånstedt påstått.
Sveriges nuvarande utrikespolitik får frän kritik av Schori som särskilt ogillar Afghanistan-insatsen och det allt intimare Nato-samarbetet. Samsynen mellan Socialdemokraternas och Moderaternas partiledningar ”har lagt en våt filt över debatten” enligt Schori som skriver: ”För mig har det varit egendomligt att uppleva att det var Vänsterpartiet och Miljöpartiet som i flera viktiga frågor stod för socialdemokratisk politik.”
Ifall denna bok publicerats några veckor tidigare hade den salvan kunnat debatteras i valrörelsen. Fast kanske anser partistrategerna att krogmoms och a-kassenivåer passar en svensk valdebatt bättre än internationella utblickar.
SB
Av Pierre Schori
Biografier.nu 