En fotbollsjournalist som heter Jesper Högström sågar svenska biografier i en DN-artikel med rubriken ”Torra svenska biografier – trots så många fantastiska liv”.

Annat är det i utlandet, upplyser Högström och anför två biografier om engelska författare som bevis: i den ena berättades att huvudpersonen förförde gifta kvinnor i ett växthus, medan den andra boken upplyste om att författaren vid ett tillfälle suttit på toa bredvid en badande kvinna. Se där, så skriver man riktiga biografier, informerar Högström.

Han framhåller vidare att inga svenska biografier skrivits om Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Karl Gerhard och Fritiof Nilsson Piraten (som Högström felstavar). Påståendet förbryllar nog de som läst Margareta Strömstedts biografi om Astrid Lindgren som getts ut i två upplagor. Att Högström också är ute och cyklar när det gäller Selma Lagerlöf har Annika Persson påpekat i en replik i DN.

Själv blir jag förvånad av exemplet Karl Gerhard, eftersom jag har två böcker om honom i min hylla som påminner väldigt starkt om biografier, av KG-experten Åke Pettersson respektive KG-sonen Per Gerhard. Lägg därtill Stig Ahlgrens ”Den okände Karl Gerhard” från 1966.

Men det är förstås klent med snusk och sprit i dessa böcker, vilket gör att de möjligen inte uppfyller Jespers Högströms kravbild. Av samma skäl underkänner han  Henrik Berggrens tegelsten om Olof Palme eftersom denna bok inte borrar i de gamla ryktena om en romans mellan Palme och Shirley MacLaine (som Högström felstavar).

Om en av Sveriges mest recensionshyllade biografiförfattare på senare år, Klas Gustafson, heter det att hans böcker är ”välresearchade” och, senare i samma mening, ”uppenbart snabbproducerade”. Hur kan denna arbetsmetod se ut tro? Knappast som Högströms i alla fall, för hans artikel visar få tecken på research.

SB