När löpartalangen Markus Torgeby var 20 år bosatte han sig i en kåta ute i skogen. Där blev han kvar i fyra år.

I en intervju gjord inför släppet av hans självbiografi ser jag att han hoppas att läsarna ska ta god tid på sig med hans bok. Det lyckas jag inte med – jag läser den på en dag, för det är en fascinerande berättelse som är svår att lägga ifrån sig.

Under tonåren visade Markus Torgeby sig vara en mycket begåvad långdistanslöpare. På löppassen njöt han av att kunna släppa alla tankar och bara gå in för den fysiska prestationen. Men han var bäst på träning, på tävlingar knöt det sig ofta.

Varför gav han då upp sin löparkarriär för att bli eremit i skogen? Sunda förnuftet säger att man knappast mår bra om man tar ett så drastiskt beslut. Någon riktg kuf var han uppenbarligen ändå inte, men väldigt enveten. Markus Torgeby beskriver hur han var pressad av situationen hemma med en MS-sjuk mamma och att han samtidigt mådde dåligt av pressen från löptränaren. Men mer än en flykt ifrån något var eremittillvaron ett sökande efter en riktning i livet. Det var i alla fall så han försökte förklara sig när släktingar undrade vad han egentligen höll på med.

Torgeby är sparsam med orden och undviker flummiga utläggningar. Boken som är mycket välskriven kan läsas både som ett porträtt av en ovanlig människa och som en överlevnadshandbok. Här finns fullt med praktiska tips hur man håller sig torr, varm och mätt ute i ödemarken. Säkert kan boken få kultstatus i extremsportkretsar, men den är väl värd att få en bredare läsekrets än så.

På sin dödsbädd tyckte hans morfar att Torgeby borde ta sig i kragen, hitta en kvinna och låta henne bestämma över tillvaron. Och ungefär så blev det. Numera har Markus fru och barn och bor i ett alldeles vanligt hus, låt vara ute i obygden. Och han nöjer sig med att träna löpning en gång om dagen istället för två.

SB

 

Löparens hjärta

Av Markus Torgeby

Offside Press