Tiden går fort. Faktum är att det har förflutit mer än ett och ett halvt decennium sedan författaren och filmaren Lars Molin dog. Ändå känns hans skröna om Potatishandlaren för att inte tala om Den tatuerade änkan förvånansvärt tidlösa.

Lars Molin visste vad det innebar att berätta en god historia. ”Jag behöver inte vara underhållande. Jag behöver inte vara rolig. Jag kan tilI och med vara tragisk. Men – jag får inte vara tråkig”.

Citatet är hämtat från dramaturgen Gunilla Jensens biografi över Molin som utkommer idag. Ändå påverkades Molin naturligtvis inte enbart av de egna erfarenheterna utan även av den tid han levde i och sin egen berättarglädje. Produktionsvillkoren för filmare och tv-regissörer har förändrats markant. Påfallande är hur produktiv Molin var samtidigt som han uppenbarligen hade god kontakt med sina medarbetare. Det finns otaliga exempel på skådespelare, klippare, kompositörer, ansvariga för kostymer och scenografer som återkommande samarbetade med Molin.

Lyhördheten fanns där och vänskaperna, trots att han hade rykte om sig att prata oavbrutet. Han tänkte medan orden skvalade.

Gunilla Jensen går grundligt till väga och listar böcker, scendramatik/teaterproduktioner och långfilmer. Och kanske är det här som boken har sitt största värde. Fakta om när Molin gjorde vad och med vilka, samtidigt som det framgår vilket hårt arbetstempo han höll.

Arbetskamraterna ger personliga hågkomster om titelpersonen, men det förefaller, också i den aktuella boken, som om det inte var alldeles lätt att komma Molin inpå livet. Lars Molin, som var en skicklig reklammakare, valde istället att kommunicera genom sina böcker, filmer och tv-serier. Åtskilligt finns tillgängligt på SVT:s Öppna arkiv. Exempelvis Potatishandlaren, Den tatuerade änkan och Kejsaren av Portugallien. Och måhända är det här, i hans konstnärliga produktion som vi hittar de mest väsentliga delarna om personen Lars Molin.

KB

Lars Molin – mitt i berättelsen

Författare: Gunilla Jensen

Piratförlaget