Den blivande prosten Clas Bjerkander levde ett bortskymt liv. Så sades det på 1700-talet om en människa som hade en tillvaro bortom ryktbarheten. Det berättar Kerstin Ekman i sin biografi över bondsonen från Västergötland som via Skara katedralskola kom till Uppsala på Carl von Linnés tid.
Brist på pengar gjorde att han inte kunde stanna i Uppsala mer än några terminer, men han fortsatte hela sitt liv att hylla Linnés devis att trädgårdar var levande bibliotek vars växter måste kategoriseras, ordnas efter familj, släkte och art.
Ett arbete som Bjerkander påbörjade redan som gymnasist och sedan oförtrutet fullföljde, vid sidan av sitt yrke som präst och sina åtaganden som fritidsbonde med fyra hästar, tjugo kor med tjur, två gamla baggar, tjugotre tackor med lamm, sju svin, två gamla gäss med gässlingar och höns.
Enligt bouppteckningen efterlämnade han även en förnämlig boksamling som värderades till femtio daler silvermynt och således var värd lika mycket som fem kor.
Själv framhöll Bjerkander, som 1778 valdes in i Kungliga Vetenskapsakademien, att ”Jag är mer än lycklig, som lefvat i Tessins och Linneaus tid, då var allt lefvande och lustigt”. Och nog förefaller han mer hemma i frihetstidens hyllande av naturvetenskap och gudstro än i den gustavianska tiden med sina ifrågasättande ”upplysningsideal”.
Vi kan följa Bjerkanders liv och årstidernas gång med hjälp av tjugoen dagböcker där han gör iakttagelser och redovisar sitt liv som präst samtidigt som han berättar om markegångstaxor, böndagar, händelser i stiftet och socknen, utdrag ur tidningar och artiklar om biologi.
Kerstin Ekman har tidigare visat att hon är en formidabel författare när det gäller skönlitteratur, deckare och inträngande naturbeskrivningar. Detta är första gången hon publicerar en biografi och resultatet är glimrande. Hon lägger pussel och förmedlar en bild av Clas Bjerkander och hans strävsamma liv samtidigt som hon berättar om Linnés Svartbäckslatin, farsoten i Uppsala som förefaller ha varit malaria, tidens värderingar, skolväsende, skillnaden mellan större städer och landsbygd, rika och fattiga. Dessutom är hon obrottsligt lojal mot huvudpersonen och avhåller sig från påhittade händelser och tilldiktade känslor. Samtidigt som hon konstaterar att Bjerkander, som fick en märkvärdig levnad, förefaller vara det goda svaret på den ångestfyllda frågan: Vad gör vi med våra liv, vi människor?
Och visst är det livsbejakande med en man som för 250 år sedan vandrade omkring på Kinnekulle och förtecknade alla växter han såg, undersökte iskristaller, nyttiga och skadliga småkryp och dessutom såg till att bli publicerad.
När han rekommenderade att honungsskörden skulle ökas genom att bina fick hjälp att döda drönarna (så de inte äter av honungen när de fullföljt sin uppgift att befrukta drottningen) skred han själv till verket och dödade 6120 drönare i juli 1772.
Inte heller hans hustru Elisabeth förefaller ha varit direkt mjäkig utan accepterade att maken la fluglarver i tekoppar och glas med grädde och att huset belamrades med syltburkar där det krälade. Forskningen hade sitt pris, men så uppkallades också en fjäril och en svamp efter Clas Bjerkander, nämligen krisslegnidmalen (Tebenna bjerkandrella) respektive svedticka (Bjerkandera adusta).
Själv hade jag aldrig hört talas om varken denna fjäril eller denna svamp när jag började läsa Kerstin Ekmans biografi, men det spelade ingen som helst roll. När jag väl börjat läsa var jag fast, ända till sista sidan, inte minst när det gäller alla spännande utvikningar och anknytningar till dagens verklighet. I det överraskande slutet visar författaren dessutom att fantasins vingar på intet sätt tar loven av en faktaspäckad skildring. Tvärtom.
Missa inte tillfället att möta bondsonen, prästen och forskaren Clas Bjerkander i Kerstin Ekmans välskrivna biografi!
KB
Då var allt levande och lustigt – om Clas Bjerkander
Linnélärjunge, präst och naturforskare i Västergötland
Av Kerstin Ekman
Biografier.nu 