Ebba Witt-Brattström har redan själv recenserat sin nya bok. Den är ”en klassiker” och ”världslitteratur” lät hon meddela i en SVT-intervju nyligen. Någon självironi framskymtade inte.
Bokens titel och språkliga form är inspirerad av Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” som väckte rabalder när den kom på 1970-talet. Det var en utlämnande skildring av helvetestillvaron som alkoholisthustru som inte väjde för konkreta beskrivningar av misär och spyor. Men berättelsen rymde också kärlek, hopp och försoning:
”Varje dag
jag levde tillsammans med dej
gjorde jag det
för att jag ville det”
Märta och Henrik Tikkanen fortsatte att leva tillsammans, trots allt.
Hur det gått med Horace Engdahls och Ebba Witt-Brattströms äktenskap vet vi redan allt för väl. Skriverierna har varit många och nu blir de ännu fler.
Ebba Witt-Brattströms prosalyriska text har bara två roller: Han och Hon. Inga medspelare, inga statister och inte heller något egentligt tid och rum. Texten består av parets dialog. Som till största del är som två monologer, för Han och Hon möts aldrig. De mässar sina ståndpunkter och sitt förakt. Relationen är död, men uppenbarligen klarar de ännu inte att bryta upp.
Han ingår i Styrelsen, Hon arbetar på Departementet. De tillhör den intellektuella eliten och har, precis som Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström, varit gifta i flera decennier när förhållandet brister. (Han har till och med ryggbesvär, precis som Engdahl haft). Varför Ebba Witt-Brattström nu i intervjuer håller på och förnekar att detta är en självbiografisk bok kan man fundera över.
Porträttet av Han är en nidbild av en kvinnomisshandlare, en svårartat självupptagen man, en despotisk manipulatör och förtryckare som är ”en mästare på härskartekniker”. Hur det verkligen var hemma hos Horace och Ebba vet vi inget om, men apropå detta med härskartekniker är det lite svårt att låta bli att tänka på Ebba Witt-Brattströms egna föga subtila metoder som hon gärna använt mot sina meningsmotståndare i den offentliga debatten. Det är överhuvudtaget rätt svårt att se henne i rollen som hunsad och manipulerad.
Att fläka ut privatlivet kan framstå som motbjudande men god litteratur behöver inte vara smakfull och angelägna berättelser måste få skrivas. Ett större problem med Århundradets kärlekskrig är att verkligheten så lätt tar grepp på fiktionen. Hur bortse från Ebba och Horace? Det går knappast.
Dialogen är högtravande, nästan parodiskt högintellektuell. Ifall det lät så här hemma hos duon i verkligheten så förstår man att de tröttnade på varandra. Eller vad sägs om meningsutbyten av det här slaget:
Han sa:
Kvinnans uppgift är att vara
solen och värmen i mannens liv
Det plötsliga väderomslaget
i mitt äktenskap är mig en gåta
Vart tog solen vägen?
Hon sa:
Solförmörkelse inträdde
till följd av
atmosfärförgiftning
Det är inte precis vardagligt gnabbande om hushållssysslor som avhandlas. Istället en kamp om vem som kan förolämpa mest dräpande. Någon igång ibland blir det roligt, men oftare pompöst och övertydligt.
Han:
Men i ett trettio år gammalt förhållande
är varje misslyckande gemensamt
Den dag vi tar det
som utgångspunkt
kan vi komma någonvart.
Hon:
Nazisterna hade älskat dig.
Obersturmbannführer
Med högdragen auktoritet
hade du hävdat
att judarna var medskyldiga
kanske mer skyldiga
till kriget mot dem.
Ja, så där håller det på. Märta Tikkanens kärlekshistoria var för många lätt att relatera till. Att bli berörd av Han & Hons grälande är betydligt svårare.
SB
Författare: Ebba Witt-Brattström
Biografier.nu 