Poeten Majken Johansson kunde vara nog så satirisk, kvick och vass i sina dikter samtidigt som hon använde sig av överraskande språkliga saltomortaler. Leendet kunde vara brett när hon iklädd Frälsningsarméns huvudbonad med stor rosett och uniform sjöng, spelade och vittnade om hur hon hela sitt liv brottades med ångest, depressioner och alkoholmissbruk. Om sin homosexualitet talade hon däremot inte.
Hon debuterade 1952, endast 22 år gammal, och skrev i inledningsdikten:
”Mitt namn är Ma-haha-jken
Joha-honsson”.
När hon dog 1993 lämnade hon en mängd opublicerade dikter efter sig och det är en litterär händelse av rang att ett antal av dessa nu i oktober publiceras i volymen Otroheten och andra dikter.
Urvalet har gjorts av Paul Tenngart och han har också publicerat den nyskrivna boken Livsvittnet Majken Johansson. Det är ingen regelrätt biografi utan snarare ett lyckosamt försök att närma sig Majken Johansson på hennes egna villkor utifrån såväl hennes litterära skapande som det material hon lämnade efter sig i form av opublicerade dikter, brev, anteckningslappar, fotografier, intervjuer, dagboks- och drömanteckningar. Litteraturdocent Tenngart korsbefruktar det material som Majken Johanssons livskamrat Karin Hartman donerade till Universitetsbiblioteket i Lund med Majken Johanssons litterära produktion och ger röst åt den poet som varit död i nästan ett kvarts sekel. En författare som var uttalat självbiografisk, samtidigt som hon kunde gäcka och var noga med vilka val hon gjorde om vad som skulle berättas och inte berättas. Paul Tenngart är en lyhörd läsare och styv berättare som inte tiger om oklarheter och misstankar om att vissa anteckningar kan ha försvunnit eller förstörts under resans gång.
Han väjer inte ens när han plötsligt sitter med obduktionsprotokollet, även om han känner sig illa till mods. Där beskrivs Majken Johanssons livlösa kropp med yttre och inre skador samt likfläcksmissfärgning samtidigt som det framgår att den döda var gravt alkoholiserad och dog av ”brustet hjärta”( eller en brusten hinna kring hjärtat).
Tenngart framhåller att Majken Johansson inte valde sitt utanförskap utan hela sitt liv hade att kämpa med sviterna från en tuff barndom, depressioner, grav alkoholism och psykisk ohälsa.
Gudstron var viktig för Majken Johansson, men Karin Hartman lyfter i en biografi om sin livskamrat även fram Majken Johanssons kärlek till Solveig Borg. Ett kort, intensivt förhållande som endast varade under ett turbulent år, men som kom att prägla Majken Johansson för resten av hennes liv. Bland annat försökte hon genom spiritistiska seanser få kontakt med den döda väninnan.
Karin Hartmans bok heter Bottenglädjen och titeln är hämtad ur Majken Johanssons strof ur Från Magdala som lyder ”Bottenglädjen räcker för alla bottenlägen”.
Det fanns en och annan som ifrågasatte om Majken Johansson verkligen kunde fortsätta skriva högklassig poesi sedan hon fått en gudstro och gått med i Frälsningsarmén, det kunde hon. Däremot var homosexualitet tabubelagt och trots att Majken Johansson och Karin Hartman bodde, arbetade, reste och levde ihop i decennier skymtade aldrig något kärleksförhållande dem emellan fram. Åtminstone inte i Majken Johanssons dikter, även om Paul Tenngart nämner några kortfattade anteckningar av Karin Hartman.
Karin Hartman är numera död. Jag träffade henne när hon var 92 år gammal. Hon presenterade sig som poet, tidigare chefredaktör för tidningen Stridsropet och överstelöjtnant i Frälsningsarmén och bodde kvar i den lägenhet som hon och Majken Johansson delat. Majken Johanssons rum var i det närmaste orört trots att det förflutit tolv år sedan hon dog.
Karin Hartman framhöll att hennes tro var lite vag, men att hon som kristen hade ett hopp om att Majken och hon skulle återse varandra, mötas igen när tiden var inne.
Kanske en del av den livsvittnesbörd som Paul Tenngart konstaterar Majken Johansson aldrig fångade till en sammanhängande text. Eller valde att inte publicera.
KERSTI BERGOLD
Av Paul Tenngart
Biografier.nu 