Man måste väl ge Ian Wachtmeister en komplimang för att han håller stilen. I sin nya bok känns han igen från åren i början av 1990-talet då han rörde om i svensk politik. Åsikterna är de samma, liksom jargongen, den nedlåtande attityden mot allt han ogillar (det är mycket) och ivern att framstå som en skojig skojare.

Boken blandar privat och politiskt och stort och smått i tvära kast, ibland med så abrupta tankehopp att tråden är svår att följa. Engagemanget är påtagligt när han skriver om hur illa Losec-forskaren Ivan Östholm behandlades av sitt företag Astra. Men adrenalinet flödar också i utläggningar om snöröjningen i Stockholm och att Skansen förflyttade ett par elefanter. Som sagt, kasten är många.

Wachtmeister blickar tillbaka på Ny demokrati, utan självkritik eller någon egentlig reflektion. Partiet gjorde ett bra jobb under sin korta sejour i riksdagen, fastslår den dåvarande partiledaren. I en originell analys skyller han Ny demokratis vanrykte på att man fick för mycket bidrag efter valet 1994, pengar som användes till interna strider. Det var samhällets fel, alltså.

För att vara en glad galosch är Ian Wachtmeister påfallande lagd åt att klaga. Det blir mycket och mångordigt gammelmansgnäll om ungdomar som inte kan tala korrekt svenska och om svenskar som inte kan texten till nationalsången. Bland mycket annat.

Bokens baksidestext upplyser om att ”ingen kommer att lämnas oberörd”.

Där vill jag nog invända: Jo.

SB