När musiktidningen Sonic häromåret lät ett hundratal personer inom svenskt musikliv rösta fram de viktigaste svenska albumen någonsin kom Latin Kings Välkommen till förorten på sjätte plats. När skivan släpptes 1994 fick den ett enormt genomslag och de unga bandmedlemmarna blev omhuldade mediekändisar.
Dagens Nyheter skrev i en recension: ”Musiken är effektiv, om än inte överdrivet sofistikerad; en inte alltför tung hiphop med lån från salsa, reggae, soul, schlager. Till och med signaturen från ‘Emil i Lönneberga’ vilket får sägas vara kaxigt stulet av ett gäng invandrare.”
Ja hur bra var de egentligen? I en nyutkommen biografi säger Gordon Cyrus, som ordnade Latin Kings första tv-framträdande i ZTV, så här om bandets främste profil Dogge Doggelito som han första gången vid SM i rap:
”De andra ungdomarna där försökte vara nånting. Men han var nånting. Det var sån jävla skillnad. Dogge rappade på svenska, men så dåligt att det var en frisk fläkt i hela svenska språket. Nödrimmen var liksom så… psssch. Det fanns liksom inga ramar.”
Det var framför allt som liveartister som Latin Kings imponerade på recensenter. Efter det tumultartade genombrottet gick den fortsatta skivförsäljningen däremot mestadels knackigt.
The Latin Kings började på Albyskolan. Spelevinken Douglas Doggelito blev snabbt bandets främste profil.
Som framgått i nöjesspalterna har han gått från att vara förortens tuffa hiphopartist till att bli ett mediejippo, mest känd för reklamfilmer för El-Giganten. Själv skakar han av sig alla hånfulla kommentarer och säger sig aldrig ha varit större än nu – eftersom fler sett reklamen än Latin Kings.
Biografin följer Dogge Doggelito kronologiskt i spåren, från uppväxten i Alby, via de vilda åren med Latin Kings fram till hans många senare projekt. Idag är han en medelålders man som tycker att hiphop var bättre förr och som uppenbarligen inte mår så bra, märkt av personliga tragedier. Kim Veerabuthroo Nordbergs bok är välskriven och intressant även som ett dokument över tiden för latinkungarnas storhet. Även den med måttligt intresse för hiphop kan läsa den med behållning.
SB
Av Kim Veerabuthroo Nordberg