Steget från att döpa sin segelbåt till Perovska och sitta inlåst i cell 83 på Långholmens fängelse till att 1920 bli Sveriges första socialdemokratiske statsminister kan tyckas långt, men Hjalmar Branting gav sig inte förrän Sverige erövrat demokrati och lika rösträtt för alla.
Första maj 1917 talade Branting inför 100 000 åhörare på Gärdet i Stockholm. På sommaren samma år, när riksdagen på hans initiativ diskuterade allmän rösträtt, samlades flera tusen demonstranter utanför riksdagshuset och våldsamma sammanstötningar mellan polis, ditkommenderad militär och demonstranter bröt ut. Med fara för sitt eget liv begav sig Hjalmar Branting ut i kalabaliken för att dämpa våldet.
Den som lyckades skingra de stridande var samme man som 1882 ägde den båt som döpts efter den unga ryska socialrevolutionären Sofia Petrovskaja. Alltså en av dem som var delaktig i mordet på den ryske tsaren Alexander II och straffades med döden.
Detta skedde året innan Hjalmar Branting och hans vänner gav sig ut på sin seglats i Stockholms skärgård för att besöka August Strindberg på Kymmendö.
Att tidningsmannen, debattören och politikern Hjalmar Branting kastades i fängelse på Långholmen berodde på att han, i solidaritet med Axel Danielsson, publicerat en text av denne där han kritiserat statskristendomen genom att skriva ett brev direkt till Gud. Danielsson dömdes till fängelse för hädelse. När Branting lät trycka samma text för att tvinga fram ännu en rättslig prövning av yttrandefrihetens gränser dömdes även han till fängelse.
Om detta och mycket annat berättar Olle Svenning i sin biografi Hövdingen Hjalmar Branting. Titelpersonen kämpade under första världskriget för att upprätthålla den svenska neutraliteten, men besökte västfronten där han träffade brittiska soldater. Hans sympatier låg på ententens sida. Något som inte hindrade att han kritiserade de oerhörda skadeståndskrav som förlorarna skulle erlägga, förödmjukelser som i förläggningen kunde leda till nya krig. Han arbetade även för Nationernas förbund och för att konflikter mellan stater skulle avgöras genom skiljedomstolar och förhandlingar och tilldelades 1921 Nobels fredspris.
Svenning påpekar att det under fredskonferensen i Paris 1919 fanns föga intresse för avkolonisering. Ändå försökte Nguyen Ai Quoc, senare känd som Ho Chi Minh, intressera den amerikanske presidenten Woodrow Wilson för en skrivelse om Det vietnamesiska folkets krav. Flera av deltagarna bodde på Ritz där den blivande nordvietnamesiske presidenten arbetade som köksbiträde.
Till paradoxerna med Branting hör att han inte alls trivdes med de ministerposter hans envetna kamp medförde. När han 1917 blev finansminister hände det att han tog pengar ur egen ficka när han uppsöktes av hjälpsökande på departementet. Det gick så långt att medarbetare försökte skydda honom mot alla som bad om pengar och Branting vantrivdes med arbetsuppgifterna. Inte minst administration och olika föredragningar.
Han var inte heller intresserad av statsministerposten. Ironiskt nog blev det Gustav V som avgjorde frågan 1920. Trots att Socialdemokraterna i decennier arbetat för att avveckla kungamakten, blev det kungen som bestämde vem som skulle bli statsminister i den första socialdemokratiska regeringen. Kungen vägrade helt sonika att acceptera någon annan än Branting.
Hjalmar Branting var statsminister inte mindre än tre gånger. En trött och åldrad sådan, som dessutom tampades med sviktande hälsa.
Olle Svenning lyckas med bedriften att skriva en faktaspäckad biografi på nästan 500 sidor (inklusive fotnoter) som är en riktig bladvändare. Något om inte enbart beror på titelpersonens drivande roll i en tid som väsentligt påverkat vår moderna historia och den politiska utvecklingen. Svenning är en driven och omsorgsfull skribent och räds inte för att göra många och grundläggande utblickar i det politiska landskapet i Sverige och Europa. Visserligen gör detta att vi ibland tappar fokus på Brantings egen person, men det medför inte att berättelsen förlorar i värde. Tvärtom visar tidens motsättningar och omvälvande händelser vilka frågor och val Branting ställdes inför. Även om det inte är alldeles tydligt vad det var som gjorde att han konsekvent, genom partisprängningar och annat, drev linjen att det moderna solidariska samhället skulle åstadkommas genom fredliga medel och inte genom väpnad revolution.
KB
-en biografi
av Olle Svenning
Biografier.nu 