Recension: Brev från Tove Jansson

toveNär Tove Janssons älskade Too-ticki dyker upp i den sjätte muminboken Trollvinter är hon klädd i en röd- och vitrandig tröja och vilar i en snögrop med en tänd snölykta under den allvarliga vinterhimlen.

-Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig, säger hon.

Verklighetens Too-ticki hette Tuulikki Pietilä och är en av dem som Tove Jansson skriver till i den brevbok som Boel Westin och Helen Svensson sammanställt. Pietilä, konstnär och grafiker, var en viktig person i Tove Janssons liv. De gav bland annat ut boken Anteckningar från en ö tillsammans där de i text och bild skildrar livet på ön Klovharun i det finländska havsbandet och levde tillsammans i 45 år. Att det inte var alldeles enkelt framgår av den aktuella brevromanen, som återger 160 brev skrivna under mer än sex decennier.

Tove Jansson var en hängiven brevskriverska och det märks. Den som tagit hennes självbiografi Bildhuggarens dotter till sitt hjärta har ingen anledning att tveka inför denna samlingsroman med brev som vänder sig till vänner, släktingar och älskade. Hon skriver om arbete, tillkortakommanden, förhoppningar, vardag och fest och gör det strålande. Den privata jolmighet som ibland gör det plågsamt att läsa andras brev som inte är avsedda för allmänheten lyser helt med sin frånvaro. Tove Jansson skriver för att hon vill lära känna sig själv och andra och har någonting att berätta.

Tove Jansson skrev alltid för hand och illustrerade ofta sina brev. I början växlade hon mellan blyerts och bläck, senare föredrog hon tusch. När mumintrollet först dök upp på omslaget till tidningen Garm var det en oppositionell figur som tog avstånd från nazism och krig, senare blev mumintrollen nästan sönderälskade. Något som också ledde till en formlig flod av brev till upphovskvinnan, närmare 2000 om året. Och hon svarade på nästan alla, samtidigt som hon konstaterade ”att jag har tappat lusten att skriva brev efter många år av muminbusiness”. Från 1954 till hennes död 2001 handlade det om nästan 92 000 brev som skulle besvaras.

Krigsåren är dramatiska på många sätt. 1941 skriver hon till en väninna:

”Här har stormat våldsamt i två dar, rakt från söder. Havet slänger upp spillror av båtar och flygmaskiner, livbälten och kläder. Kanonerna mullrar i ett långt borta, ljusraketer flammar upp om nätterna och flygfäna (ryska bombplan) dånar fram över oss.

Konfrontationerna mellan fadern, bildhuggaren Viktor Jansson, och dottern var dessutom djupgående och plågsamma. Pappan var protysk, antikommunist och dolde inte sin aversion mot judar. Något som gjorde dottern rasande och gav henne dåligt samvete eftersom det försvårade hennes nära gemenskap med modern.

Homosexuella relationer var enligt lagen förbjudna i Finland till 1971, vilket inte hindrade Tove Jansson att välja det hon kallar ”spöksidan”.

Boel Westin och Helen Svensson konstaterar i sina kommentar att kärleken mellan Vivica Bandler och Tove Jansson i muminvärlden kodas genom symbiosen Tofslan och Vifslan, identiska till utseendet (bortsett från Tofslans mössa) och med ett eget språk. Regissören Bandler satte även upp Tove Janssons första muminpjäs ”Mumintrollet och kometen”.

Framförallt formar de omsorgsfullt utvalda breven bilden av en människa som hela tiden fortsätter att kämpa. Hon tampas med arbete, liv, kärlek och samhällsengagemang och förmår dessutom förmedla detta till oss andra. I text och bild. En sällsynt levande och livsbejakande brevsamling.

KB

 

Brev från Tove Jansson

Urval och kommentarer: Boel Westin & Helen Svensson

Norstedts

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s