Jodå, John Cleese är fortfarande en rolig man. Det kan man konstatera efter att ha läst hans nyutkomna självbiografi. Och hans smak för drastisk, bisarr, Monty Pythonsk humor tycks inte ha avtagit med åren.
Om sin egen morfar, ”en rödbrusig buffel”, skriver han: ”Jag skulle vilja be offentligt om ursäkt för det faktum att några av hans gener är förekommande i min kropp. De kommer att jagas och nedläggas så snart tekniken finns.” Och Monty Python-kollegan och mångårige vännen Terry Jones summeras så här: ”en svartmuskig, lättretlig, knubbig, keltisk halvdvärg”.
Nå, dessa utfall är inte så representativa för helheten. John Cleese har skrivit en rätt så traditionell självbiografi (bortsett från en liten detalj, återkommer till den), både allvarsam och underhållande och kronologiskt uppbyggd. Han berättar om uppväxten som bortskämt ensambarn. Pappan, en hygglig och sansad karl, var den som stod honom närmast medan relationen med den nervösa och svårartat självfokuserade mamman var betydligt mer komplicerad (mamman inspirerade helt uppenbart till en del Monty Python-sketcher). Familjen flyttade ofta och John Cleese funderar på om rotlösheten möjligen kan ha bidragit till att utveckla hans kreativa begåvning.
Efter ett mellanspel som lärare började John Cleese läsa juridik i Cambridge. Han lockades med i universitetets traditionsrika revysällskap, Footlights. I hans första show fanns inte mycket som pekade på att Cleese var en framtida humorgigant. Inte i revy nummer två heller. Han var en i gänget, men andra glänste mer. Cleese upptäckte i alla fall att han hade en talang – tajming. Denna svårförklarliga konst att leverera en replik eller rörelse i rätt ögonblick. Och framför allt gillade han att skriva manus.
En kväll dök två BBC-producenter upp. De gillade hans nummer och erbjöd på stående fot ett praktikjobb som textförfattare på BBC:s nöjesredaktion. Och därmed förlorade Storbritannien en förmodligen fullt kompetent jurist… ”Jag bestämde mig på direkten, men bad för syns skull om två dagars betänketid”, skriver Cleese.
På BBC blev han en av talkshow-stjärnan David Frosts viktigaste medarbetare. Det mesta och bästa skrev han ihop med studentkamraten och blivande Monty Python-kollegan Graham Chapman som gärna drev den bisarra humorn ännu längre än Cleese. Tillsammans med bland andra Marty Feldman gjorde de succé i humorprogrammet At Last the 1948 show.
TV-världen var något helt annat än idag. John Cleese berättar hur det blivande Monty Python-gänget sökte upp ansvarig BBC-chef, Michael Mills, och frågade om de fick göra ett program – utan att ha någon som helst idé att presentera. Alla frågor från chefen fick osäkra och trevande svar. ”Där satt vi alla sex och såg dumma och oproffsiga ut framför den viktigaste personen inom brittisk humor-tv.” Plötsligt sa Mills i uppgiven ton: ”Okej, ni får tretton avsnitt”.
Så inleddes en fantastisk humorepok. Men om den får vi egentligen inte veta något nytt för – och nu kommer vi till detaljen om hur Cleese undviker den konventionella självbiografin – författaren struntar helt sonika i hela Monty Python-produktionen. Kanske för att det redan skrivits så mycket om dessa tv-program och filmer, eller, vilket jag hoppas, för att han spar detta till en kommande bok.
Från 1969 gör Cleese ett skutt fram till sommaren 2014 då de fem kvarvarande Monty Python-medlemmarna återförenades för tio föreställningar som sågs av 160 000 personer, plus alla vi som satt på biografer runt om i världen och såg direktsändningen av den sista showen. Utifrån denna megasuccé gör Cleese i sista kapitlet ändå en tillbakablick på Python-gängets guldår och framhåller att de alltid såg sig själva som i första hand textförfattare, inte skådespelare:
”Eftersom vi var författare hamnade all vår passion i manuskriptet, och inte i skådespeleriet. Och ibland råkade denna passion leda oss till väldigt tramsiga marker. Väldigt tramsiga.”
SB
Av John Cleese
Översättning: Marianne Mattsson
Forum förlag
Biografier.nu 