Recension: En näve grus. Av Louise Hoffsten/Lena Katarina Swanberg

en-nave-grusDetta är ingen självbiografi utan snarare en lägesrapport, framhåller Louise Hoffsten i sin nyutkomna bok En näve grus. Så är det, texten är inte så mycket en historieteckning utan mer en serie funderingar och tankar om livet.

Louise Hoffsten, en av våra bästa bluessångerskor, har en lång artistkarriär. Men intervjuerna de senaste decennierna har till stor del handlat om hennes sjukdom, MS. Hon säger sig vara trött på detta intervjuämne men också denna bok kretsar till största del kring hur sjukdomen obönhörligt bryter ner och förmörkar, med tunga skov och depressioner.

För även om Louise Hoffsten så gärna vill kämpa på och har fortsatt att ge konserter och till och med hade framgång i Melodifestivalen häromåret så tycks inte bromsmedicinerna i längden kunna stå emot. Boken slutar med en upplysning om att hon nu sjukskrivit sig på halvtid. Samtidigt har hon brutit med sitt skivbolag och uttalar sig kritiskt om musikbranschen.

Det finns mycket jävlaranamma i skildringen, men samtidigt en sorgsen insikt om att en stark vilja inte alltid kan förändra sakernas tillstånd. Det är en mycket personlig berättelse som egentligen är svår att som recensent ha synpunkter på. Men visst borde Lena Katarina Swanberg, som skrivit, kunnat ha sovra bättre bland upprepningar och pratiga formuleringar.

SB

En näve grus

Av Louise Hoffsten & Lena Katarina Swanberg

Forum förlag

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s