Katarina Stenbock, som redan var hemligt förlovad, sprang och gömde sig när den nästan fyrtio år äldre friaren gjorde entré. Naturligtvis hittades hon och 17 år gammal blev hon Gustav Vasas tredje hustru.

På ett porträtt som målades flera decennier senare bär hon fortfarande ett stort förgyllt G krönt av en krona och ädla stenar runt halsen. Gustav Vasas drottning och änkedrottning förblev hon i nästan sju decennier tills hon dog 1621, 86 år gammal. Några egna biologiska barn fick hon aldrig, däremot nio bonusbarn, varav en del var jämnåriga och den blivande kungen Erik till och med var äldre. Han skulle sedan, som Erik XIV, låta döda flera av hennes släktingar, däribland brodern Abraham.

Katarina Stenbock levde i en turbulent tid under inte mindre än sex olika Vasa-kungar, Gustav Vasa, Erik XIV, Johan III, Sigismund, Karl IX och Gustav II Adolf. Ändå lyckades hon skapa nära relationer med flera av kungabarnen och fick även tjäna som medlare i konflikter mellan kungamakten och de egna släktingarna inom högadeln. Hon bistod även kvinnliga släktingar i samband med förlossningar och annat. Exempelvis att de ställdes på bar backe när de råkade i kunglig onåd och deras män dömts till döden.

Samtidigt som hon själv kunde jagas av kreditorer och giriga kungasläktingar samt vara involverad i olika rättsprocesser.

Det fanns inte mycket av sagans skimmer över Katarina Stenbocks tid som drottning och änkedrottning konstaterar idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen i sin biografi över Vasadrottningen. De dräkter, dekorerade med juveler, tusentals pärlor och invecklade broderier som Katarina Stenbock bar var visserligen praktfulla, men också obekväma med sina stela, konformade liv och böljade våder av tunga tyger. Slottsgemaken var ståtliga, men kalla. Det var ingen tillfällighet att drottningen, och andra som hade möjlighet, bar pälsfodrade klänningar. Slotten kunde dessutom vara livsfarliga platser, där våldet var en del av vardagen, inte minst Vasa-kungarna gick stundtals handgripligt till väga.

När Katarina Stenbock dog dröjde det nära fem månader innan hon kunde begravas. Kostbara tyger till kläder och andra anordningar i samband med begravningen skulle beställas och sys. Femton skräddare jobbade i månader med att klä båren och annat, det behövdes sex skomakare för att tillverka alla skor och stövlar till deltagarna i begravningsprocessionen och sex kokerskor arbetade i veckor med att ordna maten. Oxar, får, kalvar, gäss, höns, ägg, lax, sill och färsk fisk som skulle sköljas ned med många tunnor öl.

Till en början vakade hennes underlydande över drottningens lik. De avlöstes av sex bondhustrur, men när förberedelserna inför begravningen drog ut på tiden lät man till slut bomma igen dörrarna till Strömsholms slott och fyra bönder fick i utbyte mot fri kost vaka utanför slottet.

Till dem som framhöll att Katarina Stenbock ingalunda levt något ”lugnt och sorglöst” liv som änkedrottning hörde hennes själasörjare, biskop Johannes Rudbeckius.

Karin Tegenborg Falkdalen lyfter fram det kvinnliga perspektivet och klargör att äktenskapen arrangerades utifrån olika styrkeförhållanden och maktspel och hade föga med kärlek att göra. Hon ställer frågor om Katarina Stenbock och är en kunnig ciceron i Vasatidens tidevarv. Porträttet av Katarina Stenbock blir också en skildring av rikets aristokrati. Det är ingen ”enkel” kvinna av folket som utgör berättelsens nav.

KB

 

Vasadrottningen – en biografi över Katarina Stenbock

Av Karin Tegenborg Falkdalen

Historiska media