Författaren Henning Mankell har avlidit i sviterna av cancer. Här publicerar vi åter vår anmälan av hans bok Kvicksand, som gavs ut i fjol. Texten skrevs i oktober 2014.
I januari i år fick Henning Mankell reda på att det han trodde var nackspärr i själva verket var allvarlig cancer. Modertumören fanns i vänster lunga, dessutom hade cancern spritt sig till nacke, lymfa och binjurar.
En livskatastrof. Plötsligt var det som om livet smalnade av, krympte. Det kändes som om ett ödsligt landskap bredde ut sig i inne i huvudet, framtiden blev osäker minerad mark, istället återvände Mankell gång på gång till barndomen.
Han mindes en berättelse om en resenär som råkade trampa i kvicksand och obevekligt sögs neråt, mot sin egen kvalfyllda död, kvävdes av sanden och sedan för alltid försvann i det bottenlösa hålet.
Senare visade det sig att denna berättelse som Mankell levt med i nästan hela sitt 66-åriga liv var ett påhitt, en faktoid. Vilket inte hindrar att myten om kvicksand som drar ner människor i bottenlösa hål och sedan förgör dem fortfarande är en högst påtaglig bild i vår föreställningsvärld.
Kvicksand är också namnet på den bok som Mankell idag publicerar.
Även om Mankell tagit sig upp ur det förlamande mentala helveteshålet konstaterar han att döden alltid kommer som en objuden gäst och att ingen vill dö, vare sig ung eller gammal. Att dö är alltid svårt. Dessutom ensamt.
Nu låter det som om Mankells bok uteslutande handlar om döden, men det gör den inte alls. I själva verket är det centrala livet och det ansvar vi har, eller borde ha. För oss själva, men också för vår omgivning och mänsklighetens framtid. Inte minst när det gäller de atomsopor vi lämnar efter oss som inte kommer att brytas ner under överskådlig framtid parat med tillfälligheter, infångade ögonblick och till synes ovidkommande intryck som visar sig nog så viktiga.
Därför blir jag inte speciellt förvånad när jag, framför mig på Avenyn i Göteborg, får syn på den världsberömde teatermannen och författaren som sålt över 40 miljoner böcker i 120 olika länder och översatts till mellan 40 och 50 språk. Han är klädd i en nött kamelfärgad läderjacka och den vita hårmanen förefaller sig lik. Han går med raska steg mot Götaplatsen. Vid stadsbiblioteket stannar han till och lägger, nästan omärkligt någonting i en tiggares pappersmugg, innan han svänger till vänster. Kanske på väg mot årets bokmässa.
I boken skildrar Mankell hur en läkare informerar honom om att han fått andrum. Cancern är inte borta, men de inledande cellgiftbehandlingarna har gett resultat. I det andrummet lever han idag. Han vet att det inte finns några garantier när det gäller cancern, men fortsätter ändå att leva i väntan på nya benådade ögonblick där ingen berövar honom glädjen att själv skapa eller se vad andra har gjort.
Mankell rör sig inte bara över kontinenterna från Salamanca, Buenos Aires, skyttegravarna i Flandern, svenska skärgårdsöar, landsvägsbron i Sveg till tyska motorvägar. Han gör också utblickar framåt och bakåt i tiden. Vi får exempelvis möta bagaren Terentius Neo och hans hustru på en frescomålning i deras hus i Pompeji där de dog 79. Begravda av aska och glödande lava. Han tar oss även till en amfiteater på ön Thasos i norra Grekland där pjäser av Aristofanes och Euripides spelades för över 2000 år sedan. Alltså samma författare som Mankell själv satt upp på den egna teatern vid Teatro Avenida i Maputo.
Kasten är stundtals tvära och rapsodiska, men här finns hela tiden ett starkt engagemang. För livet, människorna, konsten och skyldigheten att ta ansvar och en stor generositet att dela med sig av korta magiska ögonblick. På scenen och utanför.
KB
Biografier.nu 