Tove Jansson såg sig själv som målare i första hand. Samtidigt tecknade hon skoningslösa och kontroversiella omslag till den finlandssvenska satirtidningen Garm under andra världskriget. Hon blev en älskad författare för barn och vuxna och illustrerade verk av J.R.R. Tolkien och Lewis Carroll. Den bildserie om Mumintrollen som varje vecka publicerades i den brittiska tidningen The Evening News mellan 1954 och 1960 nådde som mest 20 miljoner läsare i över 40 länder.

I romanen Rent spel klargör hon vad livet handlar om:

”Egentligen gäller det endast detta; att inte tröttna, aldrig bli ointresserad, likgiltig, tappa sin dyrbara nyfikenhet – då tillåter man sig att dö. Så enkelt är det, är det inte?”

Ord som citeras i den generösa katalog med titeln Lusten att skapa och leva som getts ut i samband med en utställning om och med Tove Jansson som producerats av konstmuseet Ateneum i Helsingfors och nu visas på Millesgården i Stockholm för att senare fortsätta till Göteborgs konstmuseum, Kunstforeningen GL Strand i Köpenhamn och Dulwich Picture Gallery i London. Ett rikligt illustrerat verk med målningar, teckningar och illustrationer i färg och svartvitt samt texter av namnkunniga skribenter och Tove Jansson-kännare som konsthistorikern och museichefen Tuula Karjalainen litteraturprofessorn Boel Westin, Londonbaserade serieentusiasten, curatorn och journalisten Paul Gravett samt författaren Frank Cottrell-Boyce som bland annat skrivit manus till såpoperaserien Coronation Street. Den sistnämnde upptäckte Tove Janssons myllrande och omstörtande Muminvärld som liten pojke på 1970-talet på det lokala biblioteket i ett höghusområde nära Liverpool.

Naturligtvis möter vi högljudda, auktoritativa Hemuler, tunna neurotiska Filifjonkor, fåfänga Mymlor, blyga Knytt och frihetsälskande Snusmumrikar, men även Tove Janssons livskamrat grafikern Tuulikki Pietilä. Vi får dessutom glimtar från deras gemensamma arbetsgemenskap och mångåriga sommarvistelser på ön Klovharun långt ute i havsbandet vid Pellinge skärgård i Finska viken.

Om denna ö skrev Tove Jansson en bok (som illustrerades Tuulikki Pietilä) med ett lovtal till stenar:

”Jag älskar sten; klippan som går rakt ner i havet och det obestigliga berget och kiselstenen i min ficka, och att bända upp stenar ur jorden och vräka dem undan och låta de allra största bumlingarna trilla rakt nerför berget i havet!”

På omslaget till volymen, som heter Anteckningar från en ö, återfinns en karta som ritades av Tove Janssons mor Signe Hammarsten-Jansson. Och nog kunde Tove Janssons prisade självbiografi Bildhuggarens dotter lika gärna ha hetat Illustratörens dotter. Ty det framgår med stor tydlighet att dotterns band till mamman, som försörjde familjen genom att illustrera böcker och tidningar, var minst lika starka som de till den skulpterande pappan.

När Tove Jansson fyllde 80 tillfrågades hon, enligt Tuula Karjalainen, om vad hon tyckte om det liv hon levt. Hon svarade att det varit spännande och färggrant, även om det ibland varit svårt. Sedan lade hon till att om hon fått leva om sitt liv igen, skulle hon ha gjort allting annorlunda. På vilket sätt ville hon däremot inte säga.

Måhända är det så att Tove Jansson gäckar oss alla när det gäller den egna personen, samtidigt som hon gett oss andra så mycket finurlig, insiktsfull, medkännande och handfast livsklokskap. På omslaget till Lusten att skapa och leva återfinns en av de sista målningar hon gjorde, ett självporträtt. På en gång uråldrigt, framåtblickande, vetgirigt och ifrågasättande. Kanske kan vi där ana vem Tove Jansson var och hur hon såg på tillvaron.

KB

Tove Jansson – Lusten att skapa och leva

Text: Tuula Karjalainen, Boel Westin, Frank Cottrell-Boyce och Paul Gravett.

Utgiven av: Förlaget

 

Om Rosa Luxemburg hade fått bestämma hade det stått ”zwi-zwi” på hennes gravsten. Så lät det från talgoxarna utanför hennes fängelsecell i Wonke. Ett läte som den fängslade politiske ikonen kunde härma så bra att fåglarna kom flygande och förebådade nya tider. ”Trots snö och frost och ensamhet tror vi, talgoxarna och jag, på den kommande våren!”.

På det minnesmärke som restes över henne och hennes döda kamrater står det istället De döda manar oss (Die Toten mahnen uns), men fortfarande demonstrerar tusentals människor varje år på Berlins gator söndagen före hennes dödsdag och lägger blommor vid hennes gravsten på Friedrichfelde kyrkogård i stadsdelen Lichtenberg.

Rosa Luxemburg var 47 år när hon mördades och hennes kropp slängdes i en av Berlins kanaler 1919. Alltså två år yngre än dagens författare Nina Björk som i boken ”Drömmen om det röda” slagit följe med Rosa Luxemburg och analyserat hennes socialism, språk och kärlek.

Nina Björk skriver att Rosa Luxemburg tillhör historiens förlorare:

”Inte bara för att hon mördades, utan för att den socialism hon trodde på aldrig blev verklighet, den revolution hon arbetade för aldrig inträffade och den internationalism hon brann för aldrig förverkligades. Den okända framtid som en gång var hennes är nu vår kända historia”.

Rosa Luxemburg föddes 1871 i polska Zamość och mördades i Tyskland av medlemmar i paramilitära frikårer. Hon tog studenten i Warszawa och var en av de första kvinnorna i Europa som doktorerade i statsvetenskap vid universitetet i Zürich. Avhandlingen handlade om den industriella utvecklingen och den nyblivna doktorn flyttade senare till Berlin.

Nina Björk skriver att hon ”slogs med sin penna som författare, med sin röst som agitator och med sin kropp som aktivist”.

Hon engagerade sig politiskt. Älskades, hatades, fängslades upprepade gånger, censurerades (till de som försökte stoppa hennes sista artikel, som publicerades postumt hörde Vladimir Iljitj Lenin) och under nazitiden brändes hennes skrifter på bokbålen. Hon var en skicklig skribent som läste Goethe, kunde hänvisa till Bibelns berättelser och gärna lyssnade på opera.

Nina Björk inleder sin analys av Rosa Luxemburg med att baka bröd i en kapitalistisk ekonomi. Ekonomiska analyser kan vara nog så hårdtuggade. Nina Björk väjer inte för elementa och grundläggande motsättningar mellan marxism och kapitalism. Tvärtom.

Hon nagelfar varför Rosa Luxemburgs drömmar om ett mer rättvist samhälle fortfarande inte har förverkligats. Nina Björk ger relief åt de politiska förhållanden som utgjorde grogrunden till Rosa Luxemburgs liv, politiska aktivism och kamp för att omforma samhället samtidigt som hon drömde om barn och ett liv tillsammans med sin älskade Leo Jogiches. De befann sig ofta på skilda håll och åtminstone en gång hände det att Rosa Luxemburg hon skrev brev till honom även när de vistades i samma rum. Dessutom förefaller han ha varit en av hennes närmaste politiske samtalspartner och främste researcher.

Nina Björks paralleller och analyser med sina egna erfarenheter och slutsatser gör att boken blir ett spännande växelspel mellan två kvinnor som föddes under två olika sekel och aldrig träffat varandra rent fysiskt, men ändå brottas med samma grundproblem: Varför har några få så mycket och andra så litet när jorden skapades för alla?

KB

 

Drömmen om det röda – Rosa Luxemburg. Socialism, språk och kärlek

Av Nina Björk

Wahlström & Widstrand

 

Herta Müller är en detaljernas mästare, samtidigt som hon får oss att tampas med smärta, svek och människornas fastlåshet i en till synes hopplös vardag. Språket mejslas omsorgsfullt. Inledningsmeningarna i ”Redan då var räven jägare” lyder:

”Myran släpar på en död fluga. Myran ser inte vägen, den vänder på flugan och kryper baklänges. Flugan är tre gånger större än myran…”

Herta Müller som fick Nobels litteraturpris för sju år sedan föddes i samhället Nitzkydorf i Rumänien 1953 och tillhörde liksom de övriga i den lilla byn landets tyskspråkiga minoritet.

Om sin uppväxt och sina erfarenheter i hemlandet och senare berättar hon i volymen Mitt fosterland var en äppelkärna som bygger på samtal med Angelika Klammer. Intervjuaren håller en påfallande låg profil och hennes frågor utgör istället avstamp för Herta Müllers egna tankar och reflektioner.

Ändå utkristalliserar sig nya vinklar, som skiljer sig från romanernas genomarbetade intensitet och pregnanta bilder. Betydelseförskjutningar som bidrar till att fördjupa och förtydliga Herta Müller som person samt hennes litterära landskap. Exempelvis skildringen i den ovan nämnda romanen” Redan då var räven jägare” om den unga läraren Adina som upptäcker att någon har sökt igenom hennes lägenhet.  Handlingen utspelar sig vid tiden för diktatorn Ceauşescus fall. Själv tvingades Herta Müller i landsflykt 1987 och bor sedan dess i Berlin.

Numera tycks verkligheten stundtals överträffa fantasins värsta mardrömmar med råge och än mer skruvad blir tillvaron i totalitära system där ”säkerhetsagenter” och andra spionerar på landets invånare och varandra samtidigt som de förväntas skrämmas och påverka omgivningens tankemönster. Herta Müller berättar om vänner som deformeras och dras in i säkerhetstjänstens apparat och hur dess anställda genomför besök i hennes egen lägenhet. Ibland utan att lämna några som helst spår, ibland med tydliga markörer. Exempelvis lämnar efter sig ett sönderskuret rävskinn för att skrämmas.

Ibland blixtrar det till av humor i Herta Müllers utsagor i den aktuella volymen, men hon klargör samtidigt att det inte var någon njutning att åstadkomma texten. Hon strävade efter ärlighet och öppenhet, ville tillmötesgå kraven på en systematisk genomgång av det hon skrivit och upplevt. Men det visade sig svårare än hon trott att få fram korrelationen mellan livet, slumpen och det litterära arbetet.

Detta hindrar inte att denna litterära självbiografi är en guldgruva, inte bara för den som vill fördjupa sina kunskaper när det gäller viktiga aspekter på Herta Müllers författarskap utan också för dem som vill förstå mer av det som hände i östra Europa före, under och efter Andra världskriget samt in på bara huden känna vad begrepp som kollektiv skuld och skador efter krig, diktatur och skoningslösa arbetsläger kan innebära. Även för de barn och barnbarn som själva inte var med men ändå drabbas av sviterna.

Till det som väcker intresse hör även de collage med bokstäver, ord på olika språk och bilder som nämns samt vad dessa nya uttrycksformer leder till. Dessutom hoppas jag på en fortsättning som indikerar hur Herta Müllers yrkesmässiga liv ter sig idag.

KB

Mitt fosterland var en äppelkärna – ett samtal

Av Herta Müller

Översättning: Madeleine Gustafsson

Wahlström & Widstrand

 

 

 

Mångkampare är inte riktigt normala. De ska inte bara bygga upp ett kunnande i vitt skilda idrottsgrenar som höjdhopp, kula och medeldistanslöpning. De ska också klara att tävla i alla grenar under två dagar, med minimalt med tid för återhämtning.

I den stenhårda disciplinen sjukamp blev Carolina Klüft en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna, med OS-guldet i Aten 2004 som klimax. Hon var också en idrottsprofil utöver det vanliga, med stort känsloregister och mycket spexande framför kameran.

Det borde finnas mycket att berätta om en så fantastisk idrottskarriär och det är med viss nyfikenhet jag börjar läsa Carolina Klüfts nyutkomna självbiografi. Tyvärr är boken en besvikelse. Den består till övervägande del av vad som framstår som ett manus till en föreläsning om personlig utveckling (vilket är just vad Klüft numera ägnar sig rätt mycket åt). Och precis som sådana föredrag brukar låta är det gott om förnumstigheter och floskliga metaforer.

Några insprängda minnesbilder från idrottskarriären är allt för summariska för att kunna ingjuta liv i denna pratiga bok. Egentligen borde det väl vara en pluspoäng att en idrottsstjärna skriver själv istället för att som brukligt anlita en spökskrivare, men här saknar man en professionell skribent. Förhoppningsvis tar sig någon sådan en dag på sig uppgiften att berätta historien om Carolina Klüft.

SB

 

Livet är en sjukamp

Av Carolina Klüft

Norstedts

Elsie Johansson är i högsta grad en ”nulevande” människa. Hon konstaterar det själv i sin senaste bok. Det kan tyckas paradoxalt, men är naturligtvis rätt. Hon tar spjärn mot det som varit och skriver sig framåt. Från uppväxten i hembyn Gryttby i Vendels socken i Uppland och den första förälskelsen i Orden som sjuårig skoltös.  Debuten vid 48 års ålder med diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”. Idag, vid fyllda 85, fortsätter hon arbeta med ord och skrivande i en stadsvåning på Ritargatan i Uppsala där hon trivs förträffligt. Nu kan vi läsa hennes skildring om vägen till ett livsavgörande författarskap. Det är ingen berättelse som löper från A till Ö utan tydliggör författarskapet genom att slingra sig fram och tillbaka mellan Då och Nu.

Hon klargör hur det var att växa upp i en stuga på ofri grund där fönstren på vintrarna täcktes av isbark, medan nyponrosorna på somrarna doftade i kapp med syrenerna. Närheten till den bekräftande och älskade modern löper parallellt med den växande medvetenheten om att den bild som mamman gjorde av sin man (tillika dotterns far) gick på tvärs med Elsies älskade pappa, som hon uppfattade honom. Och skammen och ilskan när dottern upptäckte att faderns yrke saknades i elevkatalogen för Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium för flickor där hon avlade sin realexamen. Hans titel ”grovarbetare” ansågs inte tillräckligt fin för att komma med bland fäder som var ingenjörer, kaptener och egenföretagare utan när det gällde eleven Elsie Johansson lämnades raden som var avsedd för faderns yrke helt blank.

Elsie Johansson är idag en folkkär författare. Förutom den redan nämnda diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”, har hon bland annat gett ut lyriksamlingar som Potatisballader och Tigerfrukost, en skönlitterär språklära med titeln Ordens makt och maktens ord, romanen Kvinnan som mötte en hund samt den älskade trilogin om TåPelles dotter. Alltså Nancy, Glasfåglarna och Mosippan. Det finns de som sätter likhetstecken mellan Nancy och författaren, men då protesterar Elsie Johansson. Nancy är Nancy och Elsie är Elsie.

När hon nu ger sig i kast med att åskådliggöra vägen till det egna författarskapet visar det sig vara svårare och mer komplicerat än hon föreställt sig. Varken romanernas fria fantasier och förklädande gestaltning eller dikterna, det enda rent självbiografiska hon hitintills skrivit, fungerar. Även om dikterna förmedlar viktiga glimtar, precis som de svartvita fotografier som sprängts in i texten som autentiska tidsbilder.

Desto roligare att Elsie Johanssons årslånga slit resulterat i en bok som är någonting helt annat än de tidigare, samtidigt som språket är minst lika bärkraftigt, ömsint och sinnligt. Dessutom finns även här en djupgående respekt för de människor som skildras och frapperande många tåtar att nysta i, undertexter, utvikningar och reflektioner. Handfasta kommentarer och ett berättande som inte bara bidrar förståelsen för författarskapet utan också för de människor som vi får möta, samhällets tuffa utveckling, livets komplexitet och oss själva.

KB

 

Riktiga Elsie – berättelsen om vägen till ett författarskap

Av Elsie Johansson

Albert Bonniers förlag

 

 

 

 

 

 

På en av den norske karikatyrtecknaren Ragnvald Blix mer berömda bilder ses Quisling göra en Sieg heil-hälsning till en tysk militär, samtidigt som han säger: ”Jag är Quisling!” Tysken svarar: ”Och namnet?”

Kort och effektiv satir. Tyskarna bryr sig föga om den uppblåste Quisling. Hans namn är okänt, han är blott en landsförrädare.

Ragnvald Blix (1882-1958) verkade i flera länder. Under den tyska ockupationen av Norge bodde han i Sverige och blev en viktig medarbetare till Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Nu porträtteras Ragnvald Blix i en generös bok av Rikke Petersson med många smakprov på hans skickligt gjorda teckningar. Författaren har själv barndomsminnen av Blix eftersom deras familjer umgicks flitigt.

Det var i Tyskland som den unge Ragnvald började sin tecknarbana på den då ansedda satirtidningen Simplicissimus. Han hörde Hitler tala redan 1922, konstaterade att ”Noen charmör var han ikke” men insåg tidigt hur farlig han kunde bli. Det skulle bli många teckningar med Hitler och andra nazistledare under de kommande decennierna.

De korthuggna kommentarerna var karaktärisktiska för Ragnvald Blix som förstod att spara på orden. Som Rikke Petersson framhåller var han samtidigt en mycket skicklig tecknare, konstnärligt sett överlägsen många av sina satirkollegor. Blix bilder är som små konstverk, noga avvägda och balanserade.

Rikke Petersson har skrivit en mycket läsvärd och välgjord biografi om en förkämpe för det fria ordet som förtjänar att bli ihågkommen.

SB

 

Ragnvald Blix – karikatyrtecknaren som utmanade Hitler

Av Rikke Petersson

Folkuniversitetets Akademiska Press

Det har varit mycket kontroverser kring McDonald´s genom åren. Facket har rasat över arbetsförhållanden för personalen. Kvalitén på maten har ifrågasatts. För en amerikansk underhållare som provade att äta tre gånger om dagen på McDonald´s höll levern på att stryka med.

Av detta märks ingenting i svenska McDonald´s skapare Paul Lederhausens nyutkomna självbiografi. Det är en hyllningsskrift till McDonald´s och till hans egen ledarstil med racka puckar och beslut på uppstuds.

Det hindrar inte att den bitvis är underhållande att läsa. De praktiska bestyren för att kunna bjuda svenska folket på hamburgare var många när Lederhausen drog igång verksamheten. Hur göra pommes frites som håller måttet när den potatis jänkarna använde inte odlades i Sverige. Man fick börja odla den, helt enkelt. Hur få till brödet så att det blir exakt rätt storlek? Jo, genom att skära till varje brödbulle för hand.

Ingenting var omöjligt om man bara var tillräckligt envis och streetsmart. Det är den berättelse som numera Paul Lederhausen 80-årige Lederhausen ger om McDonald´s tidiga Sverigeår. Hans ledarstil har inte mycket gemensamt med det som numera brukar predikas av ledarskapsexperter. Lederhausen gjorde som sina amerikanska chefer och röt och gormade när folk i hans tycke gjorde fel, men är i boken generös med beröm till dem som han gillat.

Var kom drivkraften ifrån? Lederhausen tror att mycket handlar om en revanschlusta mot den auktoritäre pappan. Men också ur en obändig lust att göra affärer.

Det är inte Paul Lederhausen som har formulerat sin bok, den är skriven av Petter Karlsson, en av de mest anlitade spökförfattarna numera. Jag har läst några stycken av hans alster nu och stilen känns igen. Det är lätt och ledigt berättat, men känns också snabbt ihopkommet.

SB

 

Ständigt hungrig

Författare: Paul Lederhausen/Petter Karlsson

Förlag: Albert Bonniers

Det är inte samma medieståhej kring Herman Lindqvist som för ett par decennier sedan, men han fortsätter oförtrutet att skriva böcker. En ny utgåva om året verkar vara ett minimum.

Nu är han utkommit med ”De vilda Vasarna” om Gustav Vasa och dennes söner (och i viss mån döttrar), som han redan för drygt 20 år sedan ägnade ett studium i sin serie Historien om Sverige. Så sent som 2014 skrev Lindqvist också en bok om Erik XIV.

Så vad nytt finns att säga om Vasarna som han själv inte redan sagt? Kanske ändå en del, Herman Lindqvist har till exempel hämtat en del stoff från historikern Lars-Olof Larssons stora Gustav Vasa-biografi som kom 2002 och han har också fördjupat sig i Sigismund, Johan III:s son som blev kung i både Sverige och Polen.

De vilda Vasarna är en typisk Herman Lindqvist-bok med lättillgängligt språk och översiktlig beskrivning av historiska skeenden. Det är spännande läsning om en dramatisk tid som fick stor betydelse för det framtida Sverige.

SB

 

De vilda Vasarna – en våldsam historia

Av Herman Lindqvist

Albert Bonniers förlag

Marie-Louise Ekman omger sig med egna målningar hemmavid, och så har det alltid varit. Hon kan inte tänka sig att ha någon annans konst på väggarna. Hon kan inte ha andras röster som pratar till henne dygnet runt i det egna hemmet, utan vill ha de egna påståendena, formuleringarna och orden.

Om detta berättar Klas Gustafson i boken Marie-Louise Ekmans två liv. Författaren har skrivit ett antal läsvärda biografier. Han framhåller vikten av att vara påläst och det är han förvisso, samtidigt som han är mån om att låta Marie-Louise Ekman komma till tals. Hon har upplevt mycket och gjort ordentliga avtryck i det svenska kulturlivet som konstnär, dramatiker, scenograf (inte minst åt Mats Ek och Cullbergbaletten), filmarbetare, professor, rektor för Kungliga konsthögskolan, Dramatenchef med mera.

Hon förefaller leva i nuet, vara extremt bra på att koncentrera sig, flitig, noggrann, framhåller vikten av ordning och reda och att som chef kunna ta ansvar samtidigt som hon litar på andra. Och hela tiden värna om konstens innersta kärna och framhålla lustens betydelse. Detta parat med en avundsvärd förmåga att glömma obehagligheter hellre än att minnas fel.

Klas Gustafson vittnar om allt detta. Redogör också för hennes uppväxt, äktenskap och hur hon exponerats i medierna. Ibland så till den milda grad att hennes person kommit att skymma hennes konstnärskap. Eller som Marie-Louise Ekman sammanfattar det:

”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.”

Detta är inte en konventionell biografi som belyser och analyserar ett rikt yrkesliv utifrån andra aspekter än huvudpersonens egna. Marie-Louise Ekman och Klas Gustafson introducerar ett konstnärligt kraftpaket som vid 70 års ålder fortsätter att skapa, ifrågasätta och överraska. En färgstark vänbok som är späckad med illustrationer och innehåller rikligt med hänvisningar till olika källor och översikter om olika konstnärliga perioder samt rymmer utblickar om föräldrar, barn, barnbarn, äkta män, vänner och arbetskamrater, men framförallt fokuserar på val när det gäller konst, teater, film, dans, pedagogiska insatser, ledarskap och administration.

KERSTI BERGOLD

 

Marie-Louise Ekmans två liv

Av Klas Gustafson

Leopard förlag

 

 

 

Poeten Majken Johansson kunde vara nog så satirisk, kvick och vass i sina dikter samtidigt som hon använde sig av överraskande språkliga saltomortaler. Leendet kunde vara brett när hon iklädd Frälsningsarméns huvudbonad med stor rosett och uniform sjöng, spelade och vittnade om hur hon hela sitt liv brottades med ångest, depressioner och alkoholmissbruk. Om sin homosexualitet talade hon däremot inte.

Hon debuterade 1952, endast 22 år gammal, och skrev i inledningsdikten:

”Mitt namn är Ma-haha-jken

Joha-honsson”.

När hon dog 1993 lämnade hon en mängd opublicerade dikter efter sig och det är en litterär händelse av rang att ett antal av dessa nu i oktober publiceras i volymen Otroheten och andra dikter.

Urvalet har gjorts av Paul Tenngart och han har också publicerat den nyskrivna boken Livsvittnet Majken Johansson. Det är ingen regelrätt biografi utan snarare ett lyckosamt försök att närma sig Majken Johansson på hennes egna villkor utifrån såväl hennes litterära skapande som det material hon lämnade efter sig i form av opublicerade dikter, brev, anteckningslappar, fotografier, intervjuer, dagboks- och drömanteckningar. Litteraturdocent Tenngart korsbefruktar det material som Majken Johanssons livskamrat Karin Hartman donerade till Universitetsbiblioteket i Lund med Majken Johanssons litterära produktion och ger röst åt den poet som varit död i nästan ett kvarts sekel. En författare som var uttalat självbiografisk, samtidigt som hon kunde gäcka och var noga med vilka val hon gjorde om vad som skulle berättas och inte berättas. Paul Tenngart är en lyhörd läsare och styv berättare som inte tiger om oklarheter och misstankar om att vissa anteckningar kan ha försvunnit eller förstörts under resans gång.

Han väjer inte ens när han plötsligt sitter med obduktionsprotokollet, även om han känner sig illa till mods. Där beskrivs Majken Johanssons livlösa kropp med yttre och inre skador samt likfläcksmissfärgning samtidigt som det framgår att den döda var gravt alkoholiserad och dog av ”brustet hjärta”( eller en brusten hinna kring hjärtat).

Tenngart framhåller att Majken Johansson inte valde sitt utanförskap utan hela sitt liv hade att kämpa med sviterna från en tuff barndom, depressioner, grav alkoholism och psykisk ohälsa.

Gudstron var viktig för Majken Johansson, men Karin Hartman lyfter i en biografi om sin livskamrat även fram Majken Johanssons kärlek till Solveig Borg. Ett kort, intensivt förhållande som endast varade under ett turbulent år, men som kom att prägla Majken Johansson för resten av hennes liv. Bland annat försökte hon genom spiritistiska seanser få kontakt med den döda väninnan.

Karin Hartmans bok heter Bottenglädjen och titeln är hämtad ur Majken Johanssons strof ur Från Magdala som lyder ”Bottenglädjen räcker för alla bottenlägen”.

Det fanns en och annan som ifrågasatte om Majken Johansson verkligen kunde fortsätta skriva högklassig poesi sedan hon fått en gudstro och gått med i Frälsningsarmén, det kunde hon. Däremot var homosexualitet tabubelagt och trots att Majken Johansson och Karin Hartman bodde, arbetade, reste och levde ihop i decennier skymtade aldrig något kärleksförhållande dem emellan fram. Åtminstone inte i Majken Johanssons dikter, även om Paul Tenngart nämner några kortfattade anteckningar av Karin Hartman.

Karin Hartman är numera död. Jag träffade henne när hon var 92 år gammal. Hon presenterade sig som poet, tidigare chefredaktör för tidningen Stridsropet och överstelöjtnant i Frälsningsarmén och bodde kvar i den lägenhet som hon och Majken Johansson delat. Majken Johanssons rum var i det närmaste orört trots att det förflutit tolv år sedan hon dog.

Karin Hartman framhöll att hennes tro var lite vag, men att hon som kristen hade ett hopp om att Majken och hon skulle återse varandra, mötas igen när tiden var inne.

Kanske en del av den livsvittnesbörd som Paul Tenngart konstaterar Majken Johansson aldrig fångade till en sammanhängande text. Eller valde att inte publicera.

KERSTI BERGOLD

 

Livsvittnet Majken Johansson

Av Paul Tenngart

Ellerströms

 

 

Alla gillar en lirare. Ljubomir Vranjes var en publikfavorit under Bengan Boys-epoken, det svenska handbollslagets storhetstid. När det stod och vägde i matcherna kunde Vranjes energi och heta vilja i man mot man-spelet avgöra.

Det kunde ha gått en helt annan och sämre väg för den hetlevrade Kortedala-ynglingen. Det berättar Ljubomir Vranjes öppenhjärtigt om i den biografi om honom som redan tycks ha blivit en stor försäljningsframgång. I unga år var han en slagskämpe som kunde dyka upp på träningspassen med en blåtira efter någon adrenalinstinn sammandrabbning på stan. Men idrotten vann till slut, tack vare ledare som röt ifrån och fick Vranjes att skärpa sig.

Sedan gick det fort. Som 19-åring tog han SM-guld med Redbergslid och 1996 kom han med i landslaget. Han var med och vann VM och EM och tog OS-silver 2000. Förbundskapten Bengt Johansson hade uppenbarligen tidigt den 166 cm långe Vranjes som en av sina favoriter och respekten tycks ömsesidig. Vranjes bok är en hyllning till ”Bengan” och hans originella och avslappnade ledarstil.

Anekdoterna om Bengan Johansson är många och Vranjes bidrar med ytterligare en. Inför en match valde förbundskaptenen att visa semesterbilder från en resa som han och hans fru gjort, en oändlig rad med meningslösa foton och historier som fick spelarna att sucka och tappa intresset. Den pedagogiska slutklämmen var att imorgon måste ni spelare ha tålamod på planen, större än ni hade nu …

Christian Albinsson och Emil Schälin har skrivit en mycket läsvärd bok om en av våra största handbollsprofiler som man inte behöver vara så väldigt sportintresserad för att kunna uppskatta. Lite pratigt emellanåt, men ändå bra flyt och huvudpersonen har många åsikter och har uppenbarligen varit tacksam att intervjua. Särskilt de avslutande kapitlen om ledarskap är tankeväckande.

Numera är Ljubomir Vranjes succétränare i tyska Flensburg som efter ett par taktiska triumfer vann Champions League 2014. Internationella Handbollsförbundet korade honom efter det till världens bästa coach.

Frågan är när Vranjes tar över ledningen för svenska landslaget? Det tycks inte bli nu så risken är väl att något annat land hinner lägga beslag på honom.

SB

 

Ljubomir Vranjes – Jag vill bara vinna

Av Christian Albinsson & Emil Schälin

Förlag: Roos & Tegnér

Ebba Witt-Brattström har redan själv recenserat sin nya bok. Den är ”en klassiker” och ”världslitteratur” lät hon meddela i en SVT-intervju nyligen. Någon självironi framskymtade inte.

Bokens titel och språkliga form är inspirerad av Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” som väckte rabalder när den kom på 1970-talet. Det var en utlämnande skildring av helvetestillvaron som alkoholisthustru som inte väjde för konkreta beskrivningar av misär och spyor. Men berättelsen rymde också kärlek, hopp och försoning:

”Varje dag

jag levde tillsammans med dej

gjorde jag det

för att jag ville det”

Märta och Henrik Tikkanen fortsatte att leva tillsammans, trots allt.

Hur det gått med Horace Engdahls och Ebba Witt-Brattströms äktenskap vet vi redan allt för väl. Skriverierna har varit många och nu blir de ännu fler.

Ebba Witt-Brattströms prosalyriska text har bara två roller: Han och Hon. Inga medspelare, inga statister och inte heller något egentligt tid och rum. Texten består av parets dialog. Som till största del är som två monologer, för Han och Hon möts aldrig. De mässar sina ståndpunkter och sitt förakt. Relationen är död, men uppenbarligen klarar de ännu inte att bryta upp.

Han ingår i Styrelsen, Hon arbetar på Departementet. De tillhör den intellektuella eliten och har, precis som Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström, varit gifta i flera decennier när förhållandet brister. (Han har till och med ryggbesvär, precis som Engdahl haft). Varför Ebba Witt-Brattström nu i intervjuer håller på och förnekar att detta är en självbiografisk bok kan man fundera över.

Porträttet av Han är en nidbild av en kvinnomisshandlare, en svårartat självupptagen man, en despotisk manipulatör och förtryckare som är ”en mästare på härskartekniker”. Hur det verkligen var hemma hos Horace och Ebba vet vi inget om, men apropå detta med härskartekniker är det lite svårt att låta bli att tänka på Ebba Witt-Brattströms egna föga subtila metoder som hon gärna använt mot sina meningsmotståndare i den offentliga debatten. Det är överhuvudtaget rätt svårt att se henne i rollen som hunsad och manipulerad.

Att fläka ut privatlivet kan framstå som motbjudande men god litteratur behöver inte vara smakfull och angelägna berättelser måste få skrivas. Ett större problem med Århundradets kärlekskrig är att verkligheten så lätt tar grepp på fiktionen. Hur bortse från Ebba och Horace? Det går knappast.

Dialogen är högtravande, nästan parodiskt högintellektuell. Ifall det lät så här hemma hos duon i verkligheten så förstår man att de tröttnade på varandra. Eller vad sägs om meningsutbyten av det här slaget:

Han sa:

Kvinnans uppgift är att vara

solen och värmen i mannens liv

Det plötsliga väderomslaget

i mitt äktenskap är mig en gåta

Vart tog solen vägen?

Hon sa:

Solförmörkelse inträdde

till följd av

atmosfärförgiftning

Det är inte precis vardagligt gnabbande om hushållssysslor som avhandlas. Istället en kamp om vem som kan förolämpa mest dräpande. Någon igång ibland blir det roligt, men oftare pompöst och övertydligt.

Han:

Men i ett trettio år gammalt förhållande

är varje misslyckande gemensamt

Den dag vi tar det

som utgångspunkt

kan vi komma någonvart.

Hon:

Nazisterna hade älskat dig.

Obersturmbannführer

Med högdragen auktoritet

hade du hävdat

att judarna var medskyldiga

kanske mer skyldiga

till kriget mot dem.

Ja, så där håller det på.  Märta Tikkanens kärlekshistoria var för många lätt att relatera till. Att bli berörd av Han & Hons grälande är betydligt svårare.

SB

 

Århundradets kärlekskrig

Författare: Ebba Witt-Brattström

Norstedts

 

Den starke ledaren som styr landet med fast hand. Bredvid en vänfast hustru, lojal och stöttande. Det är bilden av makthavarhustrun – en kvinna som gärna får skänka lite lyster åt makens ämbete men som inte förväntas lägga sig i politiken.  Särskilt i USA spelar presidentens hustru en framträdande roll, Michelle Obama är en av USA:s mest populära kvinnor. Också Kina har numera en ”first lady” som bidrar med lite välbehövlig glamour åt den grå makteliten i Mittens rike. Peng Liyuan, gift med president Xi Jinping är en mycket väkänd sångerska och var så redan innan maken klättrade högst upp i partihierarkin.

Glamourös var däremot knappast ordet för att beskriva Clementine Hozier, som hon hette innan hon gifte sig med Winston Churchill. Deras äktenskap var på en gång stormigt och stabilt. För trots många gräl och temperamentsfulla utbrott (från båda håll) kring stort och smått genom åren så fanns en stark samhörighet mellan Clementine och Winston. Det är så förhållandet beskrivs i en ny biografi.

Clementine var mycket politiskt intresserad och mindre konservativ än sin make som i sin tidiga karriär till exempel motsatte sig kvinnlig rösträtt. Trots en del meningsskiljaktigheter var hon i bakgrunden en ivrig lobbyist för sin make. Ibland brast omdömet, som när Winston fick sparken från regeringen under första världskriget och Clementine författade ett ampert brev till premiärministern Asquith där hon skrev: ”Om du ödslar bort denna värdefulla krigsmateriel kommer du att tillfoga landet skada.” Regeringschefen lär ha blivit höggradigt förvånad över ett sådant påhopp men lät sig inte påverkas.

Redan i unga år kunde den omåttligt egocentriske Winston Churchill reta upp sin omgivning med sin nedlåtande attityd och buffliga framtoning. Grinigheten blev inte mindre med åren. Sonia Purnell menar att Clementine hade en dämpande verkan på sin make. Hon läste till exempel ofta hans tal i förväg och var inte rädd att säga ifrån när hon tyckte att han gick för långt. Men för sin närmaste omgivning tycks de ha varit ungefär lika odrägliga. Tjänstefolket kom och gick i snabb takt, inte många stod ut någon längre tid.

Paret Churchill fick fyra barn som nådde vuxen ålder. Som föräldrar var de allt för distanserade och upptagna av sig själva och politiken för att kunna erbjuda barnen känslomässig trygghet. De tre äldsta barnen fick på olika sätt bekymmer i livet, bara för yngsta dottern Mary (som dog 2014) gick det väl.

Sonia Purnells biografi är ingående och detaljerad, ibland lite väl förnumstig i tonen. Mest spännande är det att läsa om andra världskriget då Clementines popularitet sköt i höjden. På hemmaplan vittnade många om hennes förmåga att höja moralen bland britterna. Hon följde sin make på viktiga resor till Amerika och överläggningar med president Roosevelt.

Under krigets sista veckor befann sig Clementine i Sovjet på inbjudan av Röda Korset. Stalin bemötte henne kyligt men under sin rundresa till sjukhus möttes hon av jublande folksamlingar. Hon charmade ryssarna och poserade framför fotografernas kameror. Hemma i London ska Winston ha blivit mäkta stolt över hennes PR-succé. ”För ögonblicket är du den enda ljuspunkten i de rysk-brittiska relationerna” skrev han i ett meddelande.

Alla trodde att Winston Churchill skulle sopa banan med Labour i valet efter krigsslutet. Istället gjorde han fiasko och tvingades lämna Downing Street 10. Britterna ville se sociala reformer och då var Churchill inte rätt man, hur mycket krigshjälte han än var. Makarna Churchill hade svårt att hantera den nya tillvaron utanför rampljuset. Allra svårast var det för Clementine, enligt Sonia Purnell, för Winston kunde i alla fall då och då sola sig i glansen vid olika hedersutnämningar .

I början av 1950-talet återkom den då åldrige Winston Churchill till premiärministerposten under några år. Clementine ska ha tyckt att han var för gammal och sjuk för uppdraget och hon var inte lika engagerad i politiska diskussioner med maken denna gång. Det var under andra världskriget som både Winston och Clementine Churchill gjorde sina viktiga insatser.

SB

Clementine Churchill

Av Sonia Purnell

Översättning: Claes Göran Green

Förlag: Historiska media