Recension: Angela Merkel. Av Stefan Kornelius.

angela-merkelAngela Merkel har valts till förbundskansler för tredje gången och är nu inne på sitt elfte år som Tysklands regeringschef och tongivande aktör i Europa.

Hon levde sina första 35 år i DDR, har redan upplevt en samhällskollaps och är väl medveten om att de politiska förutsättningarna kan förändras rekordsnabbt. Den demokratiska utvecklingen är ingalunda självklar.

Stefan Kornelius framhåller i sin biografi över Angela Merkel att hon poängterar att Tyskland aldrig får agera mot Europeiska unionen, Israel eller USA samtidigt som hon kan vara nog så kritisk. Exempelvis när det gäller kraven på USA att stänga Guantánamo och återgå till rättsliga principer samt vreden över den israeliske premiärministern Netanyahus beslut att tillåta nya bosättningar i östra Jerusalem. Något som ledde till att Tyskland, i likhet med flera andra europeiska stater, lade ner sina röster i FN och i grunden stödde palestiniernas krav på en egen stat. Merkel reagerade dessutom omedelbart när den katolske biskopen Richard Williamson förnekade judeutrotningen i Nazityskland under andra världskriget och uppmanade Vatikanen och den tyskfödde påven Benedictus XVI att agera. Något som resulterade i chockvågor genom det katolska Tyskland. Kunde den protestantiska prästdottern från det forna Östtyskland verkligen kritisera påven öppet och dessutom kräva ett förtydligande?

Medan Vatikanen svarade med det efterfrågade förtydligandet blåste det orkanvindar inom Merkels eget kristdemokratiska parti.

Journalisten Kornelius, som är chef för utrikespolitiska redaktionen på Süddeutsche Zeitung, har i sitt arbete haft nära kontakt med Merkel sedan 1989. Det märks. Stundtals ligger resultatet snubblande nära en auktoriserad självbiografi som vänder sig till en publik väl förtrogen med tysk politik och dess aktörer. Författaren förmedlar de övergripande politiska dragen samtidigt som han ger konturer av människan Angela Merkel och nycklar till det forna DDR. Det sågs exempelvis som ett övertramp när Angela Merkel och hennes kamrater i avgångsklassen samlade in pengar till Frelimo i Moçambique. Befrielserörelsen hade visserligen socialistisk prägel, men kämpade samtidigt mot den portugisiska kolonialismen och därmed mot en ockupation. Något som kunde ses som kritik mot de sovjetiska soldaterna i DDR, och förmodligen också var det.

Själv har Merkel framhållit att hon under DDR-tiden lärde nödvändigheten att tiga och tänka efter innan hon tog till orda. Nyttiga erfarenheter också i nuläget.

Vladimir Putin och Angela Merkel är nästan jämngamla och har båda upplevt murens fall på nära håll. Den ryske presidenten bodde under fem år i Dresden och talar flytande tyska.

Kvantfysikern Angela Merkel talar utmärkt ryska och uppskattar Dostojevskij och Tolstoj. Engelskkunskaperna fördjupade hon bland annat genom att läsa facklitteratur och brittiska kommunistpartiets tidning Morning Star som såldes i DDR.

Medan murens fall för Merkel förebådade friheten, så innebar samma händelse för KGB-överstelöjtnanten Putin ett djupt trauma och Sovjetunionens kollaps ett historiskt nederlag.

Lägg till detta att Putin, åtminstone i början, gärna utnyttjade Merkels rädsla för hundar så är det lätt att inse att mötena mellan dem inte bara förgiftas av aktuell realpolitik.

Stefan Kornelius ser det som en paradox att de ständiga kriser som på sistone kommit slag i slag ökar pressen på förbundskanslern samtidigt som de tjänar som en slags politisk livförsäkring.

Klart är att ingen vet vad som händer med alla människor på flykt och hur utvecklingen påverkar Angela Merkels handlingsutrymme, mandat och vilja att fortsätta streta i den utsatta maktsituation hon befinner sig i.

KB

 

Angela Merkel

Av Stefan Kornelius

Översättning: Linus Kollberg

Historiska Media

 

Annonser

Recension: Mina Tretal. Av Olof Ruin.

mina-tretal-en-annorlunda-memoarTill den politiska journalistikens vardagssysslor hör att ringa till statsvetare och fråga vad de tror om det politiska läget. Alltid finns det något i nyhetsflödet som kan motivera inhämtande av expertkommentarer. Frågorna riktar sig i praktiken till ett begränsat urval av statskunskapsinstitutionernas forskare – alla är inte lika pratglada och pigga på att synas i spalter och tv-soffor.

En de av de flitigaste statsvetartyckarna var under många år Olof Ruin som också författade många egna debattinlägg. Även undertecknad kontaktade honom vid något tillfälle och jag minns att han vänligt och rutinerat levererade några användbara citat.

När Olof Ruin nu i en självbiografi blickar tillbaka på sitt liv är titeln Mina Tretal. Den syftar på att han i sina analyser gärna punktat upp problemställningar i tre delar och att han gillat att dela in sina skrifter i tre delar. Det gäller även denna bok som i första delen avhandlar uppväxt och personlig bakgrund, i den andra beskrivs olika personer i hans omgivning medan det tredje avsnittet lite rapportmässigt rubriceras ”Statskunskap och övrig verksamhet”.

Olof Ruin kände eller var nära bekant med många av maktens män: Herbert Tingsten, Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson. Vi får veta att Göran Persson däremot inte tillhörde favoriterna – trots många år som S-medlem valde Ruin att 2006 lägga sin röst på Fredrik Reinfeldt och Moderaterna.

Mina Tretal ger en god överblick av svensk politik liksom av Olof Ruins statsvetenskapliga forskning. Tonen är vänlig och saklig, tyvärr också rätt distanserad vilket gör att det aldrig blir särskilt engagerande läsning.

SB

 

Mina Tretal

Olof Ruin

Atlantis

Lidström – Captain Fantastic. Av Gunnar Nordström

lidstrom-captain-fantasticBiografier över idrottsstjärnor är en svår litteraturgenre. Det blir lätt lite småtrist att läsa en uppräkning av sportsliga framgångar, om det inte inte finns en spännande berättelse – tänk Zlatan-boken – om människan bakom resultaten.

Nicklas Lidström är en av Sveriges största idrottsstjärnor alla kategorier. Men hans kändisskap har aldrig riktigt nått samma höjder som hans faktiska framgångar, på något sätt har den lågmälde Lidström befunnit sig lite i bakgrunden av mer profilerade hockeyhjältar som Peter Forsberg, Mats Sundin och Börje Salming – de övriga tre svenskar som valts in i NHL-hockeyns Hall of Fame.

Men som Expressen-journalisten Gunnar Nordström framhåller i sin biografi finns ingen svensk hockeyspelare, mer än möjligen Forsberg då, som kan konkurrera med Nicklas Lidströms osannolika meritlista. Han gjorde 20 säsonger i Detroit Red Wings och var inte petad en enda match. Han vann Stanley Cup fyra gånger och utsågs till NHL:s bäste back sju gånger. Med Tre Kronor vann han både VM- och OS-guld, det sistnämnda efter att själv ha stänkt in det avgörande målet.

Legendaren Wayne Gretzky sammanfattar Lidströms storhet så här i boken: ”När du spelade mot Nicklas Lidström insåg att du ingen jobbade hårdare än han på isen, men om du satt på läktaren eller framför tv:n såg han obesvärad ut.”

Just detta att allt på planen verkade så enkelt för Nicklas Lidström, ända ifrån ungdomsåren i Avesta och Västerås till tiden i NHL, går som en röd tråd i kommentarerna.

Boken är en ren hyllning till Nicklas Lidström, med rikhaltigt bildmaterial från hans karriär.

Några intressanta reflektioner kring livet som idrottsstjärna ingår inte. Inte heller sägs något minnesvärt om – den uppenbart sympatiske och genomprofessionelle – människan Nicklas Lidström.

Han förtjänar förstås alla superlativer som uttalas i boken, men som läsning blir det till slut rätt småtrist.

SB

 

Lidström – Captain Fantastic

Av Gunnar Nordström

Sportförlaget

 

Recension: Östen med rösten. Av Christer Borg.

osten-med-rosten-sangare-musikant-och-underhallareÖsten Warnerbring är väl rätt bortglömd idag men för inte så många decennier sedan räknades han allmänt som en av landets hetaste showartister. Han var en riktig entertainer som kunde ta en publik och så kunde han ju både sjunga och vara rolig. Förutom att han var en vass klarinettist, begåvad låtkompositör och snitsig textförfattare.

Kvällspostens mångårige nöjesjournalist Christer Borg, som följde Warnerbrings karriär på nära håll och som recenserade många av hans shower, har nu släppt en ambitiös bok som lyfter fram Östen med röstens mångsidiga begåvning.

Karriären började på jazzscenerna i hemstaden Malmö. Den unge Östen Warnerbring var musikern som då och då också sjöng men efter hand blev han snarare sångaren som ibland också spelade. När han blivit med familj flyttade han till Skanör och lanserades därefter, med en lätt överdrift, som ”Skanörs Sammy Davis”.

Då det publika genombrottet kom i mitten av 1960-talet var Östen Warnerbring redan en garvad artist med massor med konserter i bagaget. När han väl vågade sig upp till Stockholm för att satsa på allvar gick det fort. Hamburger Börs blev hans andra hem och han showade ihop med artister som Cornelis Wreeswijk och Tommy Körberg. Genomslaget blev stort och Warnerbring fick nästan idel beröm av recensenterna, vilket Christer Borg redogör för rikligt. Möjligen tyckte en del att den gänglige skåningen kunde hålla igen en smula med sina flaxiga scenmanér. Å andra sidan, med Eva Rydberg och figurerna Curt & Majken kom hans humoristiska utspel verkligen till sin rätt.

Det var på 1960- och 1970-talen som Warnerbring hade sin storhetstid men han fortsatte att showa ändra fram till sin död 2006, trots att han drabbades av både stroke och allvarliga hjärtattacker.

Christer Borg går grundligt till väga när han ingående betar av krogshower och de många skivorna. Särskilt nära människan Östen Warnerbring kommer vi kanske inte, men det är underhållande läsning om en svunnen nöjesepok.  Christer Borg har uppenbart lagt ned ett stort jobb på sin research – genom intervjuer och läsning av mängder med tidningsklipp – och skriver dessutom lätt och ledigt. Ett extra plus för Jörgen Bergkvists läckra formgivning av boken.

SB

 

Östen med röstensångare, musikant och underhållare

Författare: Christer Borg

Kira förlag

Recension: Tomas Tranströmer – I arbetets utkanter

i-arbetets-utkanterPå omslaget till memoarboken ”Minnena ser mig” skriver Tomas Tranströmer: Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.

På pärmarna till den nyutkomna boken I arbetets utkanter återfinns fotografen Hans Geddas svartvita porträtt av poeten. Tomas Tranströmer, älskad för sina dikter och översatt till 60 språk, avled i mars i år. Dessförinnan hade han under närmare två år, tillsammans med Magnus Halldin, Nina Ulmaja och hustru Monica botaniserat i det mycket speciella skafferi som finns i köket i den Tranströmerska bostaden på Stigbergsgatan på Söder i Stockholm. På hyllor och i plastbackar finns ett litterärt arkiv med böcker, minnesanteckningar, utkast, manuskript, dikter, brev och andra texter av Tomas Tranströmer samt fotografier, intervjuer och högtidstal i samband med olika prisutdelningar.

Ett arbete som resulterade i den nu aktuella boken där vi läsare med gästfri generositet bjuds in till en unik personlig samling genom faksimil av texter, handskrivna och maskinskrivna av Tomas Tranströmer själv, annat tryckt material, kartor och bilder. Exempelvis ett tummat fotografi av den lettiska lyrikern Wizma Belševica tillsammans med make och son.

En annan bild visar 2011 års litteraturpristagare i kretsen av skolelever i Rinkeby under Nobelveckan. Ett ögonblick som mer än alla officiella Nobelprisfoton fångar Tomas Tranströmers närvaro, samspel med sina unga läsare och livsglädje.

Boken är uppbyggd i kronologisk ordning, från födelseåret 1931 och framåt. Men denna systematik tar aldrig över, exempelvis när vi får följa varseblivning och diktskrivande som sträcker sig över decennier.

Här finns också ett utdrag av en diskussion om den kristna dogmen som fördes med Carl Gustaf Boëthius. Skrivet på ark med en logga för Personaladministrativa rådet i Västerås där Tomas Tranströmer under många år arbetade som psykolog.

Till det som fängslar hör även en bild av William Turner som knyter an till dikten En skiss från 1844 samt notblad med ett Adagio för vänster hand som Christopher Whelen skrev för Tomas. En av många tonsättare som komponerade direkt för vännen Tranströmer. Överhuvudtaget framgår det att musiken var ett livsvillkor för Tomas Tranströmer och någonting som han aldrig upphörde med, inte heller efter stroken 1990.

Få eller ingen kan som poeten Tranströmer skapa kristallklara och överraskande bilder som när han konstaterar att Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

Den aktuella boken rör sig i arbetets utkanter, precis som titeln anger, samtidigt som den ger relief åt och åskådliggör skapandets långvariga processer. En fyrbåk i vintermörket.

KB

Tomas Tranströmer – I arbetets utkanter

Redaktör Magnus Halldin, form Nina Ulmaja

Albert Bonniers förlag

 

 

 

 

 

Isaac Grünewald – modernist och människa. Av Per I. Gedin.

isaac-grunewald-modernist-och-manniskaPå måndag, den 23 november, utses årets Augustpristagare. Bland de nominerade finns idéhistorikern Karin Johannisson som i Den sårade divan skrivit om tre banbrytande kvinnliga konstnärer Sigrid Hjertén, Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs.

Också Per I. Gedin nämner Sigrid Hjertén i sin bok om maken Isaac Grünewald – modernist och människa. Även om Grünewald är centralgestalten.

Bokens upplägg känns igen från författarens tidigare volym Jag, Carl Larsson. Gediget, strikt kronologiskt, kunniga samtidsöverblickar, nedslag i huvudpersonens liv, från vaggan till graven, med tonvikten lagd på den yrkesmässiga gärningen.

I den aktuella biografin om Isaac Grünewald spänner bildvalet över vida fält. Från självporträttet som han målade i olja 15 år gammal, som också återfinns på bokens omslag, till det självporträtt i tusch som han gjorde drygt tre decennier senare. Där den eleganta hatten med svepande brätten har ersatts av andra attribut, en cigarr och ett vinglas.

Dessemellan får vi följa med på en vindlande resa i den modernistiska konsten från Henri Matisse och framåt. Det kan förefalla märkligt att en ung pojke från en fattig familj med tretton barn på Söder i Stockholm kan börja som elev hos Henri Matisse i Paris vid 19 års ålder, men Isaac Grünewald visste vad han ville och såg till att genomföra det.

Dessutom var han ihärdig, uthållig och extremt begåvad. Hela hans liv präglades av konflikter, mot överheten men också gentemot vänner och kollegor. Han väckte heta känslor, positiva och negativa och huttlade aldrig med sin judiska bakgrund. Tvärtom så framhöll han den och överdrev det som uppfattades som judiska drag i sina bilder.

Han utsattes också för antisemitiska påhopp, inte minst i samband med bråket med en konduktör på Bohus station i Kungälv som ledde till att han dömdes till en månads fängelse som han fick avtjäna på Långholmen. För övrigt samma år som han blev invald i Konstakademin.

Även i den infekterade striden om väggmålningarna till vigselrummet i Stockholms stadshus utsattes han för rasistiska argument. Lägg till det att han gick i frontlinjen för den nya konsten och inte var den som hukade sig i blåsten utan tog strid, när han ansåg sig ha rätt. Trots att han vann första pris i den andra vigselrumstävlingen 1913 förverkligades aldrig hans förslag.

Per I. Gedin lyfter fram Grünewalds omfattande insatser som scenograf, kostymtecknare och ljussättare. Även i detta sammanhang tog det stundtals hus i helsicke och det hände att rättsliga instanser mobiliserades. Konstnären Grünewald tog plats och det förekom att recensionerna av föreställningar på opera- och teaterscenen dubblerades. En recension som handlade om scenografi och belysning, en som handlade om gestaltning, sång och regi.

Isaac Grünewald omkom i en flygkrasch utanför Oslo 1946 vid 57 års ålder. Hans första hustru, Sigrid Hjertén, avled två år senare vid en misslyckad lobotomi. Hon tillbringade sina sista tolv år på Beckomberga sjukhus.

Att fullt ut beskriva Isaac Grünewalds sammansatta personlighet är naturligtvis omöjligt. Per I. Gedin väljer att ta ett steg bakåt och lyfter fram hans konstnärliga utveckling och insatser. Det är stort nog.

KB

Isaac Grünewald – modernist och människa

Av Per I. Gedin

Albert Bonniers förlag

 

Mästersångaren från Västerås. Av Daniele D. Godor & Marie-Louise Rodén.

mastersangaren-fran-vasteras-set-svanholmUnder Kristallnatten, mellan den nionde och tionde november 1938, befann sig den svenske operasångaren Set Svanholm i Berlin. Otaliga judar dödades och misshandlades under några dagar och 30 000 fördes till koncentrationsläger.

Morgonen efter Kristallnatten, när ordet jude stod klottrat på dörrar, skyltfönster och väggar och 7500 affärer och butiker förstörts infann sig Set Svanholm punktligt till förmiddagens repetitioner på Operan. Den 15 och 18 november medverkade han i de två operorna Lohengrin och Mästersångarna som hade högt symbolvärde för Hitler och den nazistiska ideologin. Uppsättningarna hade dessutom laddats med nationalpolitisk betydelse, helt i enlighet med regimens propagandaminister Goebbels intentioner. Samme man som gett order om att myndigheterna skulle iscensätta Kristallnatten.

Om detta berättar Daniele D. Godor och Marie-Louise Rodén i sin Set Svanholmbiografi Mästersångaren från Västerås.

Operasångaren medverkade även i en sluten propagandaföreställning arrangerad av den nazistiska fritidsorganisationen Kraft durch Freude i Wien och vid den propagandistiska höjdpunkten på nazisternas festföreställning vid rikspartidagen 1939. Vidare vid en galaföreställning som gavs i samband med Adolf Hitlers femtioårsdag och vid en festföreställning med anledning av att det gått nio år sedan nazisterna tog makten i januari 1942.

Set Svanholm lade under andra världskriget grunden till sin förmögenhet och var en av de mest efterfrågade artisterna i Nazityskland. Familjen donerade efter operasångarens död 1964 ett omfattande arkivmaterial till Stadsarkivet i födelseorten Västerås. Åren från 1938 till 1943 är däremot påfallande knapphändiga. Om uppgifterna medvetet rensats ut eller försvunnit på annat sätt är okänt. Däremot har samlingen kompletterats med noter, klaverutdrag och musikhistorisk litteratur.

I biografin skildras hur Svanholm inledde sitt yrkesliv som folkskollärare, klockare och organist och som Sveriges yngste kantor anställdes vid Jakobs kyrka i Stockholm. 1938 fick han sitt internationella genombrott 1938 som Wagnertenor.

En förutsättning för att kunna arbeta i Nazityskland var ett så kallat Ariernachweis där Svanholm intygade att han inte härstammade från judiska föräldrar eller mor- eller farföräldrar. Inte heller föräldrarnas mor- eller farföräldrar hade judisk börd.

I ett program som sändes i Sveriges Radio 1957 framhåller Set Svanholm att ”man har rättighet att glömma det som är obehagligt och komma ihåg det som är angenämt och trevligt”.

Ändå är det gåtfullt att Set Svanholm, till skillnad från andra artister som haft betydligt färre kontakter med Nazityskland, lyckades undgå ifrågasättanden och bannlysningar, efter krigsslutet.

Danielle D. Godor och Marie-Louise Rodéns biografi kartlägger Set Svanholms samröre med Nazityskland och hans övriga yrkesverksamhet, bland annat som chef för Kungliga operan i Stockholm. Dessutom innehåller den noter och omfattande förteckningar över diskografi, repertoar och konserter.

KB

Mästersångaren från Västerås – Set Svanholm

Daniele D. Godor & Marie-Louise Rodén

Atlantis

 

 

 

Jan Lööf – 75 år av dumheter.

jan-loof-75-ar-av-dumheterSerietecknaren Jan Lööf har fyllt 75 år. Det tycks inte bekomma honom. Efter att under en lång period mest ha spelat jazz har han under de senaste åren tagit nya tag och varit en mer produktiv serieskapare än någonsin. Och han räknar med att ge ut ytterligare böcker kommande år, berättar han i en nyutkommen biografi.

Jan Lööfs alldeles speciella serieuniversun har fascinerat flera generationer av läsare. De knasiga historierna där allt tycks kunna hända liknar inget annat. Men framför allt är det hans teckningar, så fulla av mackapärer och roliga detaljer. Det finns ett djup i bilderna som man också kunde finna hos den mästerlige Kalla Anka-tecknaren Carl Barks.

Privat är Jan Lööf lite av en särling. Han bor i långa perioder ensam på en grekisk ö där han sitter och plitar på sina serier. Intervjuer ger han nästan inga och det har uppenbarligen krävs åtskilligt av övertalning från förlaget Kartago för att han nu skulle låta sig hyllas i en bok.

För det är en hyllningsbok. Vänner och kollegor från Konstfack-tiden och framåt bidrar med sina minnesbilder. Carl Johan de Geer noterar att det gott om lyckliga eremiter i Lööfs böcker och uppfattar det som tolkningar av ensamma stunder i barndomen. Och Felix Herngren berättar att valet var givet när han som ung pojke ville byta namn – han ville heta som Jan Lööfs första återkommande seriefigur.

Huvuddelen av boken är dock en fråga-svarintervju med Jan Lööf. Man kan väl inte direkt säga att han öppnar några dörrar till sitt inre – Lööf är ganska lakonisk i sina kommentarer och inte så intresserad av att analysera sina böcker. Men svarar i alla fall snällt och ofta underhållande när journalisten Ika Johannesson envist manar på honom.

Själv tycker han inte att han är så vass på att teckna människor. Framför allt inte kvinnor som oftast lyst med sin frånvaro. Hans styrka ligger i att rita saker – prylar, mekanik, fordon och andra tekniska attiraljer. Men samtidigt är ett av hans kännetecken att kända personer dyker upp i berättelserna. Ibland har det blivit rubriker, som när Olof Palme ilsknade till och sa upp tidningen Vi där Palme och kungen förekom i en Jan Lööf-serie.

Utan tvivel har Jan Lööf varit en förebild för många yngre svenska serietecknare. Och läsare finns uppenbarligen både hos dagens unga och hos dem som var unga på Felix-tiden på 1970-talet.

SB

 

Jan Lööf – 75 år av dumheter

I samtal med Ika Johannesson

Kartago

 

D´Annunzio – dekadent diktare, krigare och diktator. Av Göran Hägg

dannunzio-dekadent-diktare-krigare-och-diktatorBoken om den osannolike Gabriele D´Annunzio blev Göran Häggs sista insats för att sprida kunskap om det Italien han älskade så mycket. I Sverige är väl namnet obekant för de flesta men Italien är det annorlunda, för D´Annunzio var en framträdande politiker vid tiden före Mussolinis genombrott.

Han gjorde sig ett namn som författare av erotisk litteratur som gjorde skandalsuccé. Privat levde han ett utsvävande liv, både sexuellt och ekonomiskt, och när borgenärerna blev för påträngande tvingades han ett tag fly hemlandet. Han återvände för att under första världskriget visa prov på en oräddhet som gjorde att han snabbt steg i de militära graderna. Där lades grunden för hans politiska karriär som kulminerade i hans smått bisarra regim i staden Fiume i nutida Kroatien.

Där agerade han som en uppenbarligen rätt populär despot i ett politiskt experiment som pågick i ett och ett halvt år. Han tågade in i staden med 2500 soldater och lät sig utropas till guvernör. Den regim som upprättades beskriver Göran Hägg som extrem vad gäller religiös och etnisk tolerans (invånarna var både italienare, kroater och från andra länder). Kvinnor gavs rösträtt, homosexualitet accepterades, kokain nyttjades allmänt och livet ska ha levts ”orgiastiskt” enligt Hägg.

Utöver den politiska rösträtten fick medborgarna också rätt att rösta inom så kallade korporationer, en blandning av fackföreningar och icke-geografiska kommuner. Den skrivna konstitutionen låg på litterära nivåer som aldrig tidigare skådats, eller vad sägs om denna ”religiösa trossats”:

”Livet är vackert, det är värt att levas allvarligt och storslaget av den människa som helt har förvandlats av friheten.”

Till sist tog det roliga slut. I början av 1921 drevs D´Annunzio och hans lojala ut ur staden. Hemma i Italien funderade han på att försöka sig på en statskupp men skadade sig svårt i ett fall ut genom ett fönster. Göran Hägg tycks övertygad om att det inte var en olycka utan att rivalen Mussolini låg bakom. Återstoden av sitt äventyrliga liv tillbringade han i hemmets vrå med skrivande och erotiska möten med villiga damer.

Som läsare kommer man aldrig särskilt nära D´Annunzio. Göran Hägg refererar mest det yttre händelseförloppet i hans liv – men detta är å andra sidan så egenartat att det ändå blir fascinerande läsning.

SB

 

D`Annunzio – dekadent diktare, krigare och diktator

Av Göran Hägg

Norstedts

Den alltid engagerade Henning Mankell

kvicksand

HENNIN~1Författaren Henning Mankell har avlidit i sviterna av cancer. Här publicerar vi åter vår anmälan av hans bok Kvicksand, som gavs ut i fjol. Texten skrevs i oktober 2014.

I januari i år fick Henning Mankell reda på att det han trodde var nackspärr i själva verket var allvarlig cancer. Modertumören fanns i vänster lunga, dessutom hade cancern spritt sig till nacke, lymfa och binjurar.

En livskatastrof. Plötsligt var det som om livet smalnade av, krympte. Det kändes som om ett ödsligt landskap bredde ut sig i inne i huvudet, framtiden blev osäker minerad mark, istället återvände Mankell gång på gång till barndomen.

Han mindes en berättelse om en resenär som råkade trampa i kvicksand och obevekligt sögs neråt, mot sin egen kvalfyllda död, kvävdes av sanden och sedan för alltid försvann i det bottenlösa hålet.

Senare visade det sig att denna berättelse som Mankell levt med i nästan hela sitt 66-åriga liv var ett påhitt, en faktoid. Vilket inte hindrar att myten om kvicksand som drar ner människor i bottenlösa hål och sedan förgör dem fortfarande är en högst påtaglig bild i vår föreställningsvärld.

Kvicksand är också namnet på den bok som Mankell idag publicerar.

Även om Mankell tagit sig upp ur det förlamande mentala helveteshålet konstaterar han att döden alltid kommer som en objuden gäst och att ingen vill dö, vare sig ung eller gammal. Att dö är alltid svårt. Dessutom ensamt.

Nu låter det som om Mankells bok uteslutande handlar om döden, men det gör den inte alls. I själva verket är det centrala livet och det ansvar vi har, eller borde ha. För oss själva, men också för vår omgivning och mänsklighetens framtid. Inte minst när det gäller de atomsopor vi lämnar efter oss som inte kommer att brytas ner under överskådlig framtid parat med tillfälligheter, infångade ögonblick och till synes ovidkommande intryck som visar sig nog så viktiga.

Därför blir jag inte speciellt förvånad när jag, framför mig på Avenyn i Göteborg, får syn på den världsberömde teatermannen och författaren som sålt över 40 miljoner böcker i 120 olika länder och översatts till mellan 40 och 50 språk. Han är klädd i en nött kamelfärgad läderjacka och den vita hårmanen förefaller sig lik. Han går med raska steg mot Götaplatsen. Vid stadsbiblioteket stannar han till och lägger, nästan omärkligt någonting i en tiggares pappersmugg, innan han svänger till vänster. Kanske på väg mot årets bokmässa.

I boken skildrar Mankell hur en läkare informerar honom om att han fått andrum. Cancern är inte borta, men de inledande cellgiftbehandlingarna har gett resultat. I det andrummet lever han idag. Han vet att det inte finns några garantier när det gäller cancern, men fortsätter ändå att leva i väntan på nya benådade ögonblick där ingen berövar honom glädjen att själv skapa eller se vad andra har gjort.

Mankell rör sig inte bara över kontinenterna från Salamanca, Buenos Aires, skyttegravarna i Flandern, svenska skärgårdsöar, landsvägsbron i Sveg till tyska motorvägar. Han gör också utblickar framåt och bakåt i tiden. Vi får exempelvis möta bagaren Terentius Neo och hans hustru på en frescomålning i deras hus i Pompeji där de dog 79. Begravda av aska och glödande lava. Han tar oss även till en amfiteater på ön Thasos i norra Grekland där pjäser av Aristofanes och Euripides spelades för över 2000 år sedan. Alltså samma författare som Mankell själv satt upp på den egna teatern vid Teatro Avenida i Maputo.

Kasten är stundtals tvära och rapsodiska, men här finns hela tiden ett starkt engagemang. För livet, människorna, konsten och skyldigheten att ta ansvar och en stor generositet att dela med sig av korta magiska ögonblick. På scenen och utanför.

KB

 

Kvicksand

Av Henning Mankell

Leopard förlag

Recension: Historiens tyranner. Av Daniel Rydén.

historiens-tyrannerBöcker om ledarskap är inget nutida påhitt. Den kanske mest berömda skriften av dem alla kom 1532: Fursten. Där slog den florentinske diplomaten Machiavelli fast hur en ledare bäst styr och ställer. Bland annat konstaterade han att furstar som lurar folk har en benägenhet att uträtta storverk: ”Till slut har de triumferat över dem som förlitat sig på sin hederlighet.”

Ingen gångbar ledarskapsmodell idag, kan tyckas. Fast det beror förstås på vem man frågar, vad säger Putin?

Machiavellis idéer är utgångspunkt och sammanhållande länk när journalisten Daniel Rydén – en av många bokskrivare på Sydsvenskans redaktion – skriver om diktatorer förr och nu. Det femton avvsnitten rymmer en hel del våldsskildringar men det är ändå inte enbart en studie i ondska. Som Daniel Rydén kan visa kan den envåldshärskare som spelar sina kort väl bli nog så populär hos sina undersåtar.

Boken sträcker sig från de gamla grekerna och romarriket fram till våra dagar.  Hitler och Stalin finns med men också en del mindre mindre kända tyranner. Bland svenska kungar faller valet intressant nog på Karl XI som med hårda nypor och organisatorisk begåvning visade adeln vem det var som bestämde.

De komprimerade berättelserna är välskrivna och lättillgängliga. Bäst tycker jag Daniel Rydén är när han avgränsar bestämt och håller sig till en tråd. Den sluge Mussolinis maktövertagande är till exempel spännande att läsa om. Likaså Stalins sista och möjligen knäppaste konspirationsteori, som gick ut på att Sovjets ledande läkare försökte ta livet av partitopparna. Stalin fick själv sota för det när han blev sjuk och dog – då fanns de bästa läkarna inte att tillgå eftersom de satts i fängelse.

SB

 

Historiens tyranner – en berättelse om diktatorer, despoter och auktoritära härskare

Av Daniel Rydén

Historiska media

Städerna som minns Joe Hill. Av Göran Greider

staderna-som-minns-joe-hill-en-svensk-amerikansk-historiaSöker man efter ”Joe Hill” på Youtube hittar man åtskilligt. Joan Baez, Bruce Springsteen och Fred Åkerström är några av de artister som sjungit låtar av eller om den mytomspunne svenskamerikanen. Det musikaliska arvet lever fortfarande när det nu är 100 år sedan han dog framför en exekutionspatrull. Men vem var egentligen Joel Hägglund/Joe Hill?

Samhällsdebattören och chefredaktören Göran Greider gör ett ambitiöst försök att svara på den frågan i en nyutkommen biografi som följer Joe Hill i spåren – från uppväxten i Gävle till den kringflackande tillvaron i USA där han bland annat bodde i New York, Chicago, San Pedro och Salt Lake City.

Joel Hägglund växte upp i en religiös och konservativ familj. Under unga år visade han inget intresse för politik, enligt vad en syster berättade i en intervju på 1950-talet. Däremot var musiken viktig, på Arbetareföreningen i staden övade han upp färdigheten i att spela fiol tillsammans med likasinnade kamrater. Under några år arbetade han i hamnen i Gävle och kanske var det när den unge Joel såg fartyg gå iväg mot avlägsna destinationer som tankarna om att emigrera till Amerika föddes. Tillsammans med en bror lämnade han Sverige 1902.

Vad gjorde han då under det dryga decennium han levde i USA? Göran Greider tvingas gång på gång konstatera att det vet man inte särskilt mycket om. Det har skrivits ett flertal böcker om Hill förut, främst i USA, men för långa perioder i Hillls liv finns det ingen tillförlitlig information. Men mellan andra tillfälliga påhugg jobbade han troligen som musiker på barer och nöjesinrättningar.

Bristen på biografiska fakta kunde ha resulterat i en rätt torftig bok men Göran Greider har ett vidare syfte än att enbart skildra ett personöde. Resultatet är en mycket välskriven skildring av hur den fackliga rörelsen verkade i USA för hundra år sedan, en tid full av hårda bataljer med arbetsgivare och ibland också med ordningsmakten.

Greider är väl påläst, men det som framför allt ger skildringen liv är att han följer i Joe Hills spår i de kvarter där denne bodde och jobbade. Han söker upp fackliga aktivister och väver ihop porträttet av Joe Hill med en bredare samhällsskildring, självfallet sedd med Greiders politiska glasögon.

Det mesta talar för att Joe Hills politiska engagemang kom rätt sent och det var också under de sista åren som hans låtskrivande tog verklig fart. Men känd blev han inte då, ryktbarheten uppstod först efter att han dömts till döden och satt och väntade på avrättning. Den väntan blev lång, bland annat eftersom självaste presidenten Woodrow Wilson engagerade sig för Joe Hills sak.

Var Joe Hill skyldig till det dubbelmord han anklagades för? Bevisen var svaga.  Men om han var oskyldig, varför skottskadades han vid samma tidpunkt som mordet? Själv påstod han att han kommit i bråk om en kvinna med en annan man men han vägrade konsekvent att namnge dessa.

Teorierna har varit många och i ikoniseringen av Joe Hill har ingått påståenden om att han avrättades på grund av sitt radikala engagemang. Greider tror inte på konspirationsteorierna men skriver ändå lätt demagogiskt att han dömdes av det amerikanska klassamhället.

Greiders eget bidrag till teoribildningen är att Joe Hill var homosexuell och att den mystiska skottskadan uppstod i något sorts bråk med den svenske man som han skulle ha haft ett förhållande med. Greider medger att detta bara är gissningar men återkommer ändå flera gånger till saken. Varför han lägger så mycket krut på dessa lösa spekulationer i en annars så väl underbyggd bok är faktiskt svårt att förstå.

SB

 

Städerna som minns Joe Hill – en svensk-amerikansk historia

Av Göran Greider

Albert Bonniers förlag

 

Jag blev Stockholmssyndromet. Av Kristin Enmark/Gunnar Wesslén.

valvet-foraktet-och-mitt-karleksforhallande-med-clark-olofssonNorrmalmstorgsdramat 1973 är en av de mest omskrivna händelserna i svensk kriminalhistoria. I sex dagar hölls fyra bankanställda som gisslan av rånaren Janne Olsson som förmådde polisen att föra dit fången Clark Olofsson. Efter rånet lanserades begreppet Norrmalmstorgssyndromet/Stockholmssyndromet som en beskrivning av hur gisslan ställer sig på brottslingarnas sida gentemot polisen.

Men gjorde de det? Eller handlade det bara om en rimlig rädsla för att polisen skulle storma banken och skada gisslan?

En av de bankanställda som hölls fångna, Kristin Enmark, har nu tillsammans med journalisten Gunnar Wesslén skrivit sin version av händelseförloppet. Det är en motsägelsefull berättelse. Å ena sidan känner hon sig kränkt och förminskad av begreppet Stockholmssyndromet och berättar att ”insinuationerna” om en romans mellan henne och Clark Olofsson kändes ”väldigt jobbiga”. Å andra sidan avslöjar hon nu att hon och Clark Olofsson under flera års tid efteråt hade en till och från-relation. De försökte till och med få barn tillsammans, med överenskommelsen att Clark Olofsson inte behövde ta ansvar för barnet.

Vi får också veta att hon skyddade Clark Olofsson vid rättegången genom att förtiga att han tidvis höll i Janne Olssons vapen.

Kristin Enmark var bara 23 år vid Norrmalmstorgsdramat. Uppenbarligen har händelsen satt en stark prägel på hennes liv. Det har förstås varit pressande och kanske orättvist att behöva stå till svars för vad hon mitt under gisslandramat sa i en radiointervju och i ett långt och rörigt samtal med statsminister Olof Palme (som återges i boken).

Varför hon väljer att ge ut en bok nu efter så lång tid förblir rätt oklart, men visst är den bitvis spännande att läsa. Tyvärr är den också väldigt pratig, därtill illa korrekturläst.

SB

 

Jag blev Stockholmssyndromet – Valvet, föraktet och mitt kärleksförhållande med Clark Olofsson

Av Kristin Enmark och Gunnar Wesslén

Ordupplaget

 

Mysteriet Claes Malmberg. Av Claes Malmberg/Petter Karlsson

mysteriet-claes-malmbergClaes Malmberg är en av de hårdast arbetande komikerna i Sverige. En musikal där, en ståuppshow där, en komedi på det, och så vidare. Han drar folk, på Gunnebo slott utanför Göteborg har han på några år flerdubblat publiksiffrorna vid den årliga sommarteatern.

Man ska se Claes Malmberg live, i närkontakt med publiken. Det framhåller även han själv i sin nyutgivna självbiografi. Improvisation är hans allra bästa gren och i ståuppföreställningar kan det ibland dra iväg på ett alldeles underbart sätt. Det innebär för den skull inte att han är dålig i tv-rutan, till exempel i Lotta på Bråkmakargatan eller som den odräglige polisen Evert Bäckström (”helt enkelt glänsande, lysande, sagolik” enligt Dagens Nyheters inte alltid så lättflörtade tv-krönikör Johan Croneman).

Ett proffs på scen alltså, men i privatlivet har Claes Malmberg varit en nonchalant slarver, därom berättar han villigt i boken. Fruarna har kommit och gått och de barn som blev till lade Malmberg inte överdrivet mycket möda på. Liksom som bästisen Tommy Körberg tycks han i alla fall ha kommit på lite mer ansvarsfulla tankar i mogen ålder.

I slutet av 1980-talet var Claes Malmberg en fullfjädrad kokainknarkare. Han lyckades ta sig ur missbruket och kanske spelade minnet av pappan, operasångaren och alkoholisten Gösta Malmberg som söp ihjäl sig, en roll i detta.

Boken är skriven av Petter Karlsson som även stod för Magnus Härenstams självbiografi i våras. Den är rappt skriven men kanske lite väl anekdotiskt uppbyggd. Inte blir vi så mycket klokare på ”Mysteriet Claes Malmberg” – han som gärna erkänner sina synder men som inte är så mycket för att analysera dem – men vi blir åtminstone rejält underhållna.

Mitt favoritavsnitt i boken är sidorna 150-153. Där återges ordagrant en av figuren Ronny Jönssons förvirrade recensioner av en film han tror sig ha sett, en av många hysteriska radioimprovisationer av den unge Claes Malmberg. Egentligen räcker det kapitlet som gott skäl för att köpa boken.

SB

 

Mysteriet Claes Malmberg

Av Claes Malmberg/Petter Karlsson

Ekerlids förlag

Vasadrottningen. Av Karin Tegenborg Falkdalen

vasadrottningen-en-biografi-over-katarina-stenbock-1535-1621Katarina Stenbock, som redan var hemligt förlovad, sprang och gömde sig när den nästan fyrtio år äldre friaren gjorde entré. Naturligtvis hittades hon och 17 år gammal blev hon Gustav Vasas tredje hustru.

På ett porträtt som målades flera decennier senare bär hon fortfarande ett stort förgyllt G krönt av en krona och ädla stenar runt halsen. Gustav Vasas drottning och änkedrottning förblev hon i nästan sju decennier tills hon dog 1621, 86 år gammal. Några egna biologiska barn fick hon aldrig, däremot nio bonusbarn, varav en del var jämnåriga och den blivande kungen Erik till och med var äldre. Han skulle sedan, som Erik XIV, låta döda flera av hennes släktingar, däribland brodern Abraham.

Katarina Stenbock levde i en turbulent tid under inte mindre än sex olika Vasa-kungar, Gustav Vasa, Erik XIV, Johan III, Sigismund, Karl IX och Gustav II Adolf. Ändå lyckades hon skapa nära relationer med flera av kungabarnen och fick även tjäna som medlare i konflikter mellan kungamakten och de egna släktingarna inom högadeln. Hon bistod även kvinnliga släktingar i samband med förlossningar och annat. Exempelvis att de ställdes på bar backe när de råkade i kunglig onåd och deras män dömts till döden.

Samtidigt som hon själv kunde jagas av kreditorer och giriga kungasläktingar samt vara involverad i olika rättsprocesser.

Det fanns inte mycket av sagans skimmer över Katarina Stenbocks tid som drottning och änkedrottning konstaterar idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen i sin biografi över Vasadrottningen. De dräkter, dekorerade med juveler, tusentals pärlor och invecklade broderier som Katarina Stenbock bar var visserligen praktfulla, men också obekväma med sina stela, konformade liv och böljade våder av tunga tyger. Slottsgemaken var ståtliga, men kalla. Det var ingen tillfällighet att drottningen, och andra som hade möjlighet, bar pälsfodrade klänningar. Slotten kunde dessutom vara livsfarliga platser, där våldet var en del av vardagen, inte minst Vasa-kungarna gick stundtals handgripligt till väga.

När Katarina Stenbock dog dröjde det nära fem månader innan hon kunde begravas. Kostbara tyger till kläder och andra anordningar i samband med begravningen skulle beställas och sys. Femton skräddare jobbade i månader med att klä båren och annat, det behövdes sex skomakare för att tillverka alla skor och stövlar till deltagarna i begravningsprocessionen och sex kokerskor arbetade i veckor med att ordna maten. Oxar, får, kalvar, gäss, höns, ägg, lax, sill och färsk fisk som skulle sköljas ned med många tunnor öl.

Till en början vakade hennes underlydande över drottningens lik. De avlöstes av sex bondhustrur, men när förberedelserna inför begravningen drog ut på tiden lät man till slut bomma igen dörrarna till Strömsholms slott och fyra bönder fick i utbyte mot fri kost vaka utanför slottet.

Till dem som framhöll att Katarina Stenbock ingalunda levt något ”lugnt och sorglöst” liv som änkedrottning hörde hennes själasörjare, biskop Johannes Rudbeckius.

Karin Tegenborg Falkdalen lyfter fram det kvinnliga perspektivet och klargör att äktenskapen arrangerades utifrån olika styrkeförhållanden och maktspel och hade föga med kärlek att göra. Hon ställer frågor om Katarina Stenbock och är en kunnig ciceron i Vasatidens tidevarv. Porträttet av Katarina Stenbock blir också en skildring av rikets aristokrati. Det är ingen ”enkel” kvinna av folket som utgör berättelsens nav.

KB

 

Vasadrottningen – en biografi över Katarina Stenbock

Av Karin Tegenborg Falkdalen

Historiska media