I nacken på kvinnan i halvprofil med sänkt blick prunkar en röd ros. Detta är förmodligen det första porträtt som Anders Zorn målade av sin blivande hustru Emma, men vem var modellen och hur blev hennes liv?

Den frågan vill Birgitta Sandström besvara i en diger volym på drygt 700 sidor. Dessvärre upptas en alltför stor del av boken av de brev som utbyttes mellan paret under deras hemliga förlovning som varade i fyra år. Brev som stundtals blir tämligen sega och tradiga. Speciellt med tanke på att konstvetaren Sandström mer översiktligt berör flera intressanta aspekter som vunnit på fördjupning. Inte minst Emmas villkor som kvinna och konstnärshustru från 1885 och framåt.

Sandström var tidigare chef för Zornmuseet och Emma Zorn var dessutom moster till författarens morfar och uppfattades av släkten som ”en god fe” som omgavs av ett romantiskt skimmer.

Min morbror, som växte upp ett stenkast från Zorngården i Mora, mindes däremot Emma Zorn som en åldrad kvinna i lång svart klänning som argsint hytte med en krokig träkäpp åt pojkarna som pallade äpplen på väg till skolan.

Inte heller den legendariske fotografen Karl Lärka hyste några varmare känslor för fru Zorn sedan hon nekat honom ekonomiskt stöd därför att hon ansåg att det yrke han valt var alltför osäkert för en bondson.

Däremot satsade Emma helt och fullt på Anders Zorn, en annan ung man från Mora med konstnärsdrömmar under drygt 60 år, från det att de träffades 1881 till dess att hon dog 1942.  Hon fortsatte oförtrutet även efter det att maken gått bort, genom att se till att hans konst kunde visas offentligt samtidigt som hon kompletterade samlingen.

Emmas inflytelserika kontakter, även utanför Sveriges gränser, var betydelsefulla för att lansera Zorns konst. Anders mamma Grudd Anna Andersdotter var inte närvarande när Emma och Anders gifte sig. Det unga parets bakgrunder var diametralt olika. Emma Lamm behärskade redan som ung flera språk och tillhörde en förmögen Stockholmsfamilj. Hennes make däremot växte upp i Mora med en ensamstående mamma med knappa ekonomiska villkor som i perioder tvingades lämna sonen hos sina föräldrar för ”herrarbete” söderöver.

Emma föddes i en tid då ogifta kvinnor var omyndiga och personer med judiska rötter inte hade rätt att gifta sig med svenskar som inte var judar.

När Anders Zorn i brev titulerar henne ”Min lilla judinna” och sig själv ”lilla judinnas lilla Mas” läxar hon upp honom och påpekar ”att jag är judinna är ej mitt mest framträdande drag… En trosbekännelse är inte en titel. Der fick du, herr agrée och protestant, dalmas och lårkje (Moramål för pojken min)”.

Birgitta Sandström tecknar en ljus bild av Emmas första tid som fru Zorn. Makarna följdes åt på resor över hela världen och skapade ett gemensamt hem i Mora till stor del möblerat med nytillverkade allmogemöbler och borgerligt arvegods från Emmas familj. ”Pensionat Zorngården” blev ett begrepp, hit kom under kortare och längre perioder bland annat målarprinsen Eugen, skalden Erik Axel Karlfeldt och konstnärsparet Carl och Karin Larsson.

Selma Lagerlöf besökte bara Zorngården en gång och klagade efteråt på att det var så få fruntimmer där. Till skillnad från Lagerlöf var Emma Zorn föga intresserad av rösträttsfrågan. Trots att hon som kvinna inte kunde rösta i allmänna riksdagsval förrän 1921, året efter det att maken dött. Däremot var hon socialt engagerad när det gällde folkhögskola, hemslöjd och barnhem.

Med tiden ökade Anders Zorns alkoholintag och hans hälsa försämrades. 1887 fick han syfilis och ordinerades kvicksilver. Hans lynnighet, ångest och nedstämdhet tilltog samtidigt som han plågades av svår huvudvärk och trötthet. Året därpå bjuder han in Emily Bartlett, som han inlett ett förhållande med, till Zorngården. Emma biter ihop, men många år senare konstaterar hon att ”Anders var ett geni, och ett sådant är svårt att leva med”.

I ett brev framhåller hon att maken ” försöker ibland att vara snäll, men han har verkligen så liten uthållningsförmåga”.

Det ovanliga brev som skrevs av en besviken och bedragen kvinna vars illusioner har minimerats till intet, kommenterar Birgitta Sandström med tillägget att detta brev skänktes till Zornmuseets arkiv först på 2000-talet, efter Emmas död, och att vi inte vet vad som står i alla de brev som försvunnit eller gallrats ur. Kanske var de lika uppriktiga och direkta?

Den bild jag får av Emma Zorn är att hon under arbetet med att skapa ett äreminne över sin man (och därmed också sig själv) suddade ut de egna konturerna. Kanske var detta priset hon fick betala för den livsuppgift hon gjort till sin. Något som bidrar till att hon fortfarande skyms av sin make, också i den omfångsrika tegelsten som Birgitta Sandström skrivit.

KB

 

Emma Zorn

Av Birgitta Sandström

Norstedts