Recension: Stig Lindberg – människan, formgivaren

StigLindberg-180x217Stig Lindberg var ingen blyg viol. Dessutom skapade han klassiska bokillustrationer som Krakel Spektakel och Daniel Doppsko, serviser som Spisa Ribb, grönbladiga Berså, svartvita Dominovaser, lustfyllt myllrande tygmönster, sparbössor, färgsprakande emaljer och blåprickiga pappersmuggar som i dag används på McDonalds.

Anna Larsdotter ger sig i kast med såväl människan som yrkesmannen Stig Lindberg och guidar oss samtidigt genom folkhemmets designhistoria och Lindbergs makalöst idoga, ibland snudd på maniska, arbete med att formge i lera, porslin, emalj och textil.

Stekpannan Terma tillverkades i det nya materialet novarlit. Spjutspetsteknologi som tagits fram för raketuppskjutningar skulle förenkla arbetet i svenska kök och pannan kunde tas direkt från spis till matbord. Inför lanseringen döpte upphovsmannen pannans mörkbruna färg till ”dödskalleblodröd”. Han visste att sticka ut, i alla sammanhang.

Lindberg föddes i Umeå 1916 och förflyttade sig under hela sitt liv söderut, via Värmdö och skånska Domsten till det italienska kustsamhället San Felice Circeo där han dog vid 66 års ålder.

En bidragande orsak till att Stig sökte sig till Gustavsberg var mötet med konstnären Helmer Osslund i barndomsstaden. Den västerbottniske målaren hade jobbat vid den anrika porslinsfabriken som dekoratör på 1890-talet. Lindberg anställdes på samma ställe som tjugoåring och fortsatte arbeta där som formgivare och konstnärlig ledare i mer än fyra decennier. Hyllad och älskad, men också ifrågasatt.

Lindberg framhöll att ”rita en bra grej kan många, men att matcha den mot ledning, ingenjörer, försäljare och reklamfolk – det är den verkligt stora konsten”. Lindberg slet och var skicklig både på att rita och förankra, men hade ibland problem med att kombinera ställningen som konstnärlig ledare med det egna skapandet. När Krister Karlmark ritade mönstret till Berså upplevde han det aldrig som ett problem att servisen producerades i Stig Lindbergs namn. Han fick uppdraget som Stigs assistent och gjorde något som var i dennes anda.

Karin Björquist, som efterträdde Lindberg som konstnärlig ledare på Gustavsberg, har berättat att hon ritade ett mönster till en av Stigs koppar, grunden till den hyllade serien Spisa Ribb. Stig hävdade då att mönstret var identiskt med en dekor som han själv skapat. Kanske var så, enligt Larsdotter, att när Lindberg såg något snyggt och nyskapande intalade han sig att han redan gjort samma sak. Upphovsrätt är emellertid knepigt och tidsandan kan bidra till att snarlika lösningar sjösätts ungefär samtidigt. Och när är verket färdigt, när det skissats eller när det faktiskt satts i produktion?

Anna Larsdotter visar även att det finns uppenbara likheter mellan Stig Lindbergs fajansserie Karneval och dansken Björn Wiinblads mönster.

Navet i Larsdotters bok är tveklöst Lindberg yrkesroll som formgivare. Själv framhöll han 1950-talet som ”skördetiden” då Sverige var bäst i världen på formgivning och allt stämde ”teori, praktik, ekonomi”. Redan nästa decennium oroades han över ” tristess och likriktning” på svenska varuhus, där man sålde dåliga varor till låga priser.

KB

 

Stig Lindberg – människan, formgivaren

Anna Larsdotter

Historiska Media

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s