Biografier om nu levande personer skrivs, om inte av huvudpersonen själv, ofta i mer eller mindre nära samarbete mellan författaren och den som är omskriven.

Men motsatsen – författaren som sitter på sin kammare och skriver om någon som inte är ett dugg intresserad av att medverka – är för den skulle inte ovanlig. Böcker om kungligheter tillkommer ofta så.

Och på tal om kungligheter, Ingvar Kamprad var sannolikt mindre förtjust när hans tidigare rådgivare Johan Stenebo häromåret skrev en biografi som framför allt gick hårt åt sönerna Kamprad. Den skrevs utan Kamprads medverkan, Däremot ställde han villigt upp när Bertil Torekull längre tillbaka skrev idolskriften Historien om Ikea.

Det behöver inte handla om graden av kritisk framställning. En av de mest gedigna artistbiografier jag läst är britten Bruce Dessaus bok om komikern Rowan Atkinson. Den är full av beundran inför huvudpersonen som – känd för att vilja hålla en låg profil – ändå vägrade att låta sig intervjuas.

 

Ifall man lite lagom förstrött följde vårens kalabalik kring Paul Frigyes bok om Jan Guillou kunde man lätt få intrycket att denna tillkom under Guillous bestämda protester. Så var det inte, inte till en början. Guillou gjorde inga invändningar när han blev kontaktad. Frigyes tackar i förordet Jan Guillou för att han ”professionellt och generöst ställt upp på ett halvt dussin intervjuer och tålmodigt svarat på frågor om sin karriär”.

Men när Frigyes gjorde sig skyldig till ett sakfel högg Guillou skoningslöst. Han hade inte relegerats från internatskolan Solbacka, även om ett par av Frigyes källor trodde det. Han hade nästan sparkats ut ur skolan, men bara nästan. Det var förstås en tabbe att inte kontrollera detta och att inte heller låta Guillou kommentera, vilket Frigyes reservationslöst medgett.

En tid efter att Jan Guillou inför tv-kamerorna halat upp ett skolbetyg som dementerade bokens uppgifter beslöt Norstedts förlag att dra tillbaka utgivningen. En triumf för Jan Guillou, men det lilla Lindelöws bokförlag gav senare ut den rättade versionen av manuset, som också försetts med ett tillägg om turerna kring hur boken stoppades.

För Paul Frigyes måste förstås alltihopa ha varit oerhört smärtsamt. Flera års arbete kom till slut bara att handla om en felaktig sakuppgift på ett tiotal rader.

Biografin är värd ett bättre öde än att bli ihågkommen som biografin som stoppades. Den är en intressant och ambitiös genomgång av Jan Guillous omåttligt framgångsrika karriär som journalist och författare. Någon nidskrift är det absolut inte. Frigyes har en nyanserad berättarstil, utan sådana kategoriska och självsäkra utfall som Guillou är känd för.

Man kan för all del  tycka att Paul Frigyes inte kommer med så mycket nytt. Möjligen också att han ägnar sig lite väl mycket åt eventuella smålögner, eller om det bara är dåligt minne, från Guillous sida. Flera av dessa utläggningar slutar ändå mest i diffus osäkerhet om vad som egentligen är sanning. Men spännande läsning är det likväl, ibland rätt underhållande också.

Ska man bara läsa en bok om Jan Guillou är valet rätt givet: Guillous egna memoarer Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv. Men Paul Frigyes biografi är ett bra komplement och självklart var det rätt att ge ut den.

SB

 

Jan Guillou utifrån

Författare: Paul Frigyes

Lindelöws