Det var något särskilt med Per Oscarsson. Blicken, intensiteten, närvaron.

Trots en lång teaterbana och dito filmkatalog är han evigt förknippad med de sekunder då han lättade på klädseln hos Lennart Hyland.

Den konstnärliga glöden var het och så enkelt var det ibland inte, varken för omgivningen eller honom själv. I sin lyriska dagbok skrev han 1960: ”Teatern hatar mig och jag hatar teatern. Så går vi skilda vägar.”

Nu kommer boken Fantasten Per Oscarsson där han porträtteras av Klas Gustafson.

Jag har med stort nöje läst samtliga artistbiografier som Klas Gustafson gett ut. Han började 2003 med Beppe Wolgers, mångsidig författare och tv-favorit. Fortsatte med  Cornelis Vreeswijk, låtsnickrargeni och riksdrummel som försåg kvällspressen med många löpsedlar.

Sedan följde böcker om Tage Danielsson, Monica Zetterlund och nu senast Gösta Ekman. I den sistnämnda skrev Gustafson för första gången om en levande person och, så vitt jag förstår, också i nära samarbete med denne.

Klas Gustafson har en vänlig och uppskattande ton i sina böcker men väjer för den skull inte för mörka stråk hos huvudpersonen (ifall sådana går att finna). Som levnadsbeskrivningar står de på en gedigen grund av ambitiös research.

Fantasten Per Oscarsson ges ut på Leopard förlag.

SB