Margot våldtogs, när hon var 17 år gammal, av tvåbarnspappan Erik som var gift med hennes storasyster. Övergreppet skedde kring midsommar i släktens sommarhus, Solgård, vid Trälhavet i Stockholms skärgård.

Ett halvt sekel efter Eriks död, när hon är på väg in i alzheimerland, ställer hennes systerson Per Wästberg, en fråga som snarare är ett påstående ”Det var din initiation. Men du kände dig varken skamsen eller sönderslagen”.

Margot värjer sig. Hon har svårt att minnas känslor sextiosju år tillbaka, men håller fast vid att det började med ett överfall.

Om detta berättar Per Wästberg, tretton år yngre än sin moster, i boken Erik och Margot. Kanske hade titeln Per, Erik och Margot varit mer adekvat eftersom det hela tiden är Wästberg som för ordet och driver handlingen i boken, hans sjuttiofemte.

Han minns juniflyttarna till släktens sommarhus, Margots hågkomster är mer oklara. Men före överfallet var hon oskuld, sedan fortsatte hon att i hemlighet (så att inte familjen och släktens cirklar skulle rubbas) ha ett förhållande med sin svåger och arbeta som hans sekreterare tills hon var 34 år. Då dog han, ännu inte 50 år fyllda, efter ett hårt journalistliv med mycket tobak, alkohol och nattliga diskussioner, mestadels med andra kulturhanar, ledarskribenter och kulturarbetare. Sessioner där Margot ofta deltog, tyst men lyssnande.

Per Wästberg beskriver sin far som en gift man som var ”troget otrogen, lojalt inställd på att inte vålla smärta ” och tecknar en kärlekens höga visa utifrån det hemliga förhållandet mellan fadern och mostern och konstaterar att romaner handlar ”vanligen om destruktiva relationer, särskilt inom familjen. Jag vet inte om jag bevittnade en sådan.”

Däremot känner han sig själv missförstådd och felaktigt avmålad i dottern Johanna Ekströms bok Om man håller sig i solen. Även hon nämner Eriks och Margots förhållande och tecknar en bild av sin egen barndom där det förefaller som om det var ytan som räknades och att faderns kärleksrelationer, hemliga eller högst offentliga, skapade smärta och oro bland övriga familjemedlemmar.

Pappan genmäler: Man lyssnar till olika röster och tolkar dem var och en på sitt sätt. Barn minns vad föräldrarna förbisåg; horisonterna är så olika. Så småningom söker man foga ihop dem till en enda synrand. Alltid förgäves.

Vad hans egen mamma Greta, pappa Erik och moster Margot tycker om den biografi som Per Wästberg presenterar som en kärlekshistoria får vi aldrig veta, ty de är alla döda.

Per Wästberg skriver att han avgudade sin far och det märks. Vad som egentligen hände mellan fadern och de två systrarna är inte hugget i sten. Wästberg framhåller att både Margot och Greta blev framgångsrika yrkeskvinnor sedan hans far dött och att de fortsatte att umgås vänskapligt. Samtidigt som det framgår att Margot inte var välkommen när familjen samlades kring Greta under hennes sista dagar. Författaren förefaller helt säker på att Margot älskade Erik. Inbyggt i berättelsen finns ändå sylvassa komponenter av våld, familjesvek och tystnader och en påfallande omsorg om den yttre fasaden.

Och kanske är den aktuella romanen i första hand inte berättelse om Erik och Margot, utan om Per Wästbergs förundran över att denna triangelhistoria kunde utspela sig mitt framför ögonen på honom under en lång följd av år utan att han märkte något.

Samtidigt som han själv bejakar uppbrott och nya uppslukande kärlekar. En livshållning som den drygt 80-åriga mamma Greta inte delade. När han besökte henne med sin fjärde fru framhöll modern att för mycket närhet kan krossa en och tillade att det vore bättre om sonhustrun höll litet avstånd till sonen, så hon såg honom bättre. ”Han har tappat huvudet förr”.

KB

 

Erik och Margot – en kärlekshistoria

Av Per Wästberg

W&W