Recension: Mina chefredaktörer. Av Clas Barkman

mina-chefredaktorer-dn-1968-2014Fan ska vara chefredaktör för Dagens Nyheter. Skulle man kunna säga med en travestering på August Blanches berömda replik ”Fan ska vara teaterdirektör”.

DN-journalisten Clas Barkman har i en ny bok porträtterat de elva chefredaktörer han har avverkat sedan 1970-talets början. Är det något de har gemensamt så är det att de sällan tycks ha haft särskilt kul på jobbet.

Inte bara för att de på senare år fått ägna sig åt att administrera nedskärningar. Framför allt har de fått stångas med många redaktionspromadonnor, av båda könen, som inte var intresserade av några påbud uppifrån. Vittnesmålen är många om att DN varit en redaktion med ständiga maktkamper mellan medarbetare och överordnade. På sin andra arbetsdag som chefredaktör blev Christina Jutterström till exenpel tillrättavisad av en medarbetare: ”Cheferna på DN brukar inte lägga sig i reportrarnas texter”.

Journalistfacket på DN hade länge som vana att välkomna nya chefredaktörer med en förtroendeomröstning. En annan DN-tradition har varit stormöten där chefredaktören, uppflugen på ett bord, fick vara beredd på högljudd och aggressiv kritik.

Under vänstervågen fylldes journalistkåren på med många radikala medarbetare med bestämda åsikter om arbetsplatsdemokrati. Det gick så långt att DN:s styrelse 1973 pressades att gå med på att nästa chefredaktör skulle utses i en omröstning på redaktionen. Facket lanserade de tre kandidaterna!

Vänstervågen märktes också i tidningens innehåll. Detta var innan det blev populärt att säga att man ska skilja på ”news och views”. Inte så konstigt att konkurrenten Svenska Dagbladet värvade över många prenumeranter som tröttnat på DN-reportrarnas tyckande.

Clas Barkman beskriver också trögheten i DN:s interna organisation. Länge påminde redaktionen om ett regeringskansli där olika departement, avdelningar, skötte sig själva och hade ett givet utrymme i tidningen.

Beskrivningen av de elva cheferna är rätt hovsam, även om det inte är så svårt att utläsa hur misslyckade flera har varit i chefsrollen. Ovan nämnda Christina Jutterström medger till exempel att hon inte ”orkade” lyssna på de anställda, däremot kunde hon på stormöten inför alla kollegor döma ut enskilda skribenters artiklar. Inte så konstigt då att hennes chefstid präglades av många konflikter.

Dagens Nyheter är fortfarande Sveriges största prenumererade morgontidning men dess betydelse för den allmänna debatten är betydligt mindre än för några decennier sedan. Idag är det bara en tredjedel av hushållen i Stockholm som har DN och ute i landet bara någon ynka procent. Berättelsen om denna förvandling blir den röda tråden i de elva porträtt som Clas Barkman gjort. Chef på DN 1974 och chef på DN 2014 är som två vitt skilda yrken.

 

Mina chefredaktörer

Av Clas Barkman

Atlantis förlag

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s