Högst upp, på en öppen plats, bland höghusen på Gärdets höjder i Stockholm står två smäckra bronsstolar. Originalen, med sitsar i rotting och ryggar i bambu visades på Parisutställningen 1925.
Sittmöbler som formgavs av arkitekten Josef Frank. En modernistisk och funktionalistisk banbrytare som bland annat ritade bostadsområden för arbetare, radhus och flerfamiljshus hemma i Österrike, men ansåg att stålrörsmöbler var ett hot mot mänskligheten.
En lägenhet på Rindögatan 52, alldeles invid den plats där bronsstolarna står, kom att bli Josef Franks bostad under decennier. Drygt 50 år gammal lämnade Frank, som hade judiska rötter, hemstaden Wien där de nazistiska strömningarna växte sig allt starkare och bosatte sig i Sverige tillsammans med sin svenska hustru Anna. Här fortsatte han med sin formgivning av möbler och textilier. De tyska framgångarna i början av andra världskriget gjorde att Frank och hans hustru 1941 gick i förnyad landsflykt. Denna gång till USA där han erbjudits en professur i New York.
Det har skrivits en hel del om Josef Frank såväl på tyska, engelska och svenska, men hitintills har det saknats ett rejält verk på vårt språk om hans omfattande möbelformgivning. Kristina Wängberg-Erikssons och Jan Christer Erikssons bildrika praktverk Josef Frank-möbelformgivaren fyller med råge denna lucka.
Här lyfts bland annat Franks långvariga och produktiva samarbete med Estrid Ericson och Svenskt Tenn fram. I firmans arkiv finns över 2000 möbelskisser och 160 textila mönster signerade av Josef Frank.
En av Franks grundidéer var att våra hem ska spegla oss som bor där.
Möbler och inredning ska inte heller ta över arkitekturens roll. Stolarna ska vara lätta att flytta, helst kunna lyftas med en hand, ja till och med ett finger. Rummets strukturer ska vara tydliga. Stolar ska ha genombrutna ryggar, hyllor och skåp stå på ben så att rummets proportioner inte skyms. Frank hyllade vita väggar. Måste man använda färg är det bättre att färglägga golv och tak, än väggarna. Om enfärgade miljöer tyckte han inte:
”Den enfärgade ytan verkar orolig, den mönstrade lugnande, ty betraktaren påverkas ofrivilligt av det långsamma, lugna förhållningssättet. Ornamentets rikedom kan man inte så snabbt utgrunda, den enfärgade ytan däremot är man genast på det klara med, och därmed erbjuder den inget ytterligare av intresse”.
Kristina Wängberg-Eriksson och Jan Christer Eriksson belyser en skapande formgivare som kom att påverka begreppet ”Swedish Modern”, men som ändå förblev en outsider i sitt nya hemland. Trots att Svenskt Tenn-miljöer ibland lyfts fram som symboler för hög status och solid ekonomi. Helt på tvärs mot Franks livslånga kamp för kvalitet, tidlös formgivning och spännande interiörer sammansatta från många olika håll. Tankar som han också förverkligade genom sitt mångåriga samarbete med Estrid Ericson och Svenskt Tenn.
KB
Av Kristina Wängberg-Eriksson och Jan Christer Eriksson
Biografier.nu 