Upptäcktsresande är ett yrke som sällan efterfrågas i platsannonserna nuförtiden. Det mesta på jordklotet är sedan länge upptäckt och utforskat.
Annat var det för några hundra år sedan. De modiga män som gav sig ut på haven för att finna okända länder och sjövägar blev hyllade celebriteter. För sina härskare – sugna på nya inkomster och större livsrum – var dessa sjöfarare ovärderliga.
Mest mytomspunnen av dem alla är Christofer Columbus, mannen som hittade en ny kontinent när han sökte en ny sjöväg till Kina. Nu var ju Columbus inte den förste västerlänningen som nådde Amerika men han var först med att exploatera det som en upptäckt.
Som Laurence Bergreen framhåller i en ambitiös biografi som nu kommit ut på svenska var Columbus synnerligen ivrig att bygga upp en myt kring sin egen person. Under sina resor skrev han mångordiga och detaljfyllda dagböcker som var uppenbart tillrättalagda för att för eftervärlden framstå som en rättrådig, hjältemodig och därtill överjordiskt navigeringsskicklig sjöfarare. Ingetdera var särskilt sant.
Alldeles uppenbart var han däremot viljestark och envis. Trots många motgångar korsade han Atlanten fyra gånger i allt mer strapatsrika resor.
Den första historiska landstigningen skedde i oktober 1492 på någon av Bahamasöarna och därifrån gick färden vidare till Kuba och Hispaniola (idag Haiti och Dominikanska republiken). När Columbus återvände till Spanien några månader senare med sina två fartyg (det tredje, Santa Maria, hade strandat och förstörts) lämnades 39 män på Hispaniola som en första europeisk bosättning. Det slutade i katastrof – de dödades alla av fientliga indianer.
Men detta visste man inget om när Columbus återkom till Spanien och hyllades som en hjälte. Han började snart planera för en andra expedition och medan han den första gången haft svårt att hitta villigt manskap så köade folk nu för att få åka med. Över tusen personer bordade de sjutton skepp som Columbus fick till sitt förfogande. Av kungaparet Ferdinand och Isabella förärades han den pråliga titeln ”vicekung och amiral av Oceanhavet och Indien”.
Columbus ledde framgångsrikt sina fartyg över Atlanten men någon lätt tillvaro blev det inte efter ankomsten. Matbrist, sjukdomar och interna stridigheter var bara några av problemen.
När det gällde urbefolkningen prisade Columbus ofta dem i sina dagböcker. Spanjorerna fick generösa gåvor av mat och färskvatten, i utbyte gav de indianerna lite glänsande krimskrams. Columbus drog sig inte för att tillfångata indianer när han tyckte sig behöva någon vägvisare. Andra fick följa med tillbaka till Spanien för att visas upp, ifall de nu överlevde båtfärden.
Bergreen lyfter fram de förödande konsekvenserna av Columbus fixering vid att hitta guld. Indianer på Hispaniola tvingades in i ett avgiftssystem där de måste leverera guld i en omfattning som var omöjlig att klara. I förtvivlan kastade de sig ut för klippor, åt giftiga rötter eller svalt sig själva till döds. Femtiotusen människor ska ha dött i detta massjälvmord.
Columbus ville gärna förslava indianer i stor skala och skeppa över dem till Europa, men satsningen stoppades av hans uppdragsgivare. På plats i ”Indien” fortsatte dock de allt brutalare övergreppen. Många indianer dödades i strider, ännu fler av de sjukdomar som besökarna förde med sig.
Till stor del är det en kritisk bild som Laurence Bergreen förmedlar. Inte minst belyser han den grandiosa självbild som Columbus tycks ha haft.
Samtidigt är den detaljerade genomgången av vad som skedde under fyra resorna mäktiga äventyrsberättelser. Att Columbus var en verklig överlevare blir tydligt – han klarade sig igenom indianstrider, myterier, sjukdomar och fartygsförlisningar. Den sista tiden levde han i stillhet i ett spartanskt hem i Valladolid i Spanien. Han dog 1506, omedveten om att det var en ny kontinent han upptäckt.
SB
Av Laurence Bergreen
Översättning: Camilla Jacobsson, Emeli André
Biografier.nu 