Recensioner

Recension: Östen med rösten. Av Christer Borg.

osten-med-rosten-sangare-musikant-och-underhallareÖsten Warnerbring är väl rätt bortglömd idag men för inte så många decennier sedan räknades han allmänt som en av landets hetaste showartister. Han var en riktig entertainer som kunde ta en publik och så kunde han ju både sjunga och vara rolig. Förutom att han var en vass klarinettist, begåvad låtkompositör och snitsig textförfattare.

Kvällspostens mångårige nöjesjournalist Christer Borg, som följde Warnerbrings karriär på nära håll och som recenserade många av hans shower, har nu släppt en ambitiös bok som lyfter fram Östen med röstens mångsidiga begåvning.

Karriären började på jazzscenerna i hemstaden Malmö. Den unge Östen Warnerbring var musikern som då och då också sjöng men efter hand blev han snarare sångaren som ibland också spelade. När han blivit med familj flyttade han till Skanör och lanserades därefter, med en lätt överdrift, som ”Skanörs Sammy Davis”.

Då det publika genombrottet kom i mitten av 1960-talet var Östen Warnerbring redan en garvad artist med massor med konserter i bagaget. När han väl vågade sig upp till Stockholm för att satsa på allvar gick det fort. Hamburger Börs blev hans andra hem och han showade ihop med artister som Cornelis Wreeswijk och Tommy Körberg. Genomslaget blev stort och Warnerbring fick nästan idel beröm av recensenterna, vilket Christer Borg redogör för rikligt. Möjligen tyckte en del att den gänglige skåningen kunde hålla igen en smula med sina flaxiga scenmanér. Å andra sidan, med Eva Rydberg och figurerna Curt & Majken kom hans humoristiska utspel verkligen till sin rätt.

Det var på 1960- och 1970-talen som Warnerbring hade sin storhetstid men han fortsatte att showa ändra fram till sin död 2006, trots att han drabbades av både stroke och allvarliga hjärtattacker.

Christer Borg går grundligt till väga när han ingående betar av krogshower och de många skivorna. Särskilt nära människan Östen Warnerbring kommer vi kanske inte, men det är underhållande läsning om en svunnen nöjesepok.  Christer Borg har uppenbart lagt ned ett stort jobb på sin research – genom intervjuer och läsning av mängder med tidningsklipp – och skriver dessutom lätt och ledigt. Ett extra plus för Jörgen Bergkvists läckra formgivning av boken.

SB

 

Östen med röstensångare, musikant och underhållare

Författare: Christer Borg

Kira förlag

Annonser

Recension: Tomas Tranströmer – I arbetets utkanter

i-arbetets-utkanterPå omslaget till memoarboken ”Minnena ser mig” skriver Tomas Tranströmer: Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.

På pärmarna till den nyutkomna boken I arbetets utkanter återfinns fotografen Hans Geddas svartvita porträtt av poeten. Tomas Tranströmer, älskad för sina dikter och översatt till 60 språk, avled i mars i år. Dessförinnan hade han under närmare två år, tillsammans med Magnus Halldin, Nina Ulmaja och hustru Monica botaniserat i det mycket speciella skafferi som finns i köket i den Tranströmerska bostaden på Stigbergsgatan på Söder i Stockholm. På hyllor och i plastbackar finns ett litterärt arkiv med böcker, minnesanteckningar, utkast, manuskript, dikter, brev och andra texter av Tomas Tranströmer samt fotografier, intervjuer och högtidstal i samband med olika prisutdelningar.

Ett arbete som resulterade i den nu aktuella boken där vi läsare med gästfri generositet bjuds in till en unik personlig samling genom faksimil av texter, handskrivna och maskinskrivna av Tomas Tranströmer själv, annat tryckt material, kartor och bilder. Exempelvis ett tummat fotografi av den lettiska lyrikern Wizma Belševica tillsammans med make och son.

En annan bild visar 2011 års litteraturpristagare i kretsen av skolelever i Rinkeby under Nobelveckan. Ett ögonblick som mer än alla officiella Nobelprisfoton fångar Tomas Tranströmers närvaro, samspel med sina unga läsare och livsglädje.

Boken är uppbyggd i kronologisk ordning, från födelseåret 1931 och framåt. Men denna systematik tar aldrig över, exempelvis när vi får följa varseblivning och diktskrivande som sträcker sig över decennier.

Här finns också ett utdrag av en diskussion om den kristna dogmen som fördes med Carl Gustaf Boëthius. Skrivet på ark med en logga för Personaladministrativa rådet i Västerås där Tomas Tranströmer under många år arbetade som psykolog.

Till det som fängslar hör även en bild av William Turner som knyter an till dikten En skiss från 1844 samt notblad med ett Adagio för vänster hand som Christopher Whelen skrev för Tomas. En av många tonsättare som komponerade direkt för vännen Tranströmer. Överhuvudtaget framgår det att musiken var ett livsvillkor för Tomas Tranströmer och någonting som han aldrig upphörde med, inte heller efter stroken 1990.

Få eller ingen kan som poeten Tranströmer skapa kristallklara och överraskande bilder som när han konstaterar att Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

Den aktuella boken rör sig i arbetets utkanter, precis som titeln anger, samtidigt som den ger relief åt och åskådliggör skapandets långvariga processer. En fyrbåk i vintermörket.

KB

Tomas Tranströmer – I arbetets utkanter

Redaktör Magnus Halldin, form Nina Ulmaja

Albert Bonniers förlag

 

 

 

 

 

Isaac Grünewald – modernist och människa. Av Per I. Gedin.

isaac-grunewald-modernist-och-manniskaPå måndag, den 23 november, utses årets Augustpristagare. Bland de nominerade finns idéhistorikern Karin Johannisson som i Den sårade divan skrivit om tre banbrytande kvinnliga konstnärer Sigrid Hjertén, Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs.

Också Per I. Gedin nämner Sigrid Hjertén i sin bok om maken Isaac Grünewald – modernist och människa. Även om Grünewald är centralgestalten.

Bokens upplägg känns igen från författarens tidigare volym Jag, Carl Larsson. Gediget, strikt kronologiskt, kunniga samtidsöverblickar, nedslag i huvudpersonens liv, från vaggan till graven, med tonvikten lagd på den yrkesmässiga gärningen.

I den aktuella biografin om Isaac Grünewald spänner bildvalet över vida fält. Från självporträttet som han målade i olja 15 år gammal, som också återfinns på bokens omslag, till det självporträtt i tusch som han gjorde drygt tre decennier senare. Där den eleganta hatten med svepande brätten har ersatts av andra attribut, en cigarr och ett vinglas.

Dessemellan får vi följa med på en vindlande resa i den modernistiska konsten från Henri Matisse och framåt. Det kan förefalla märkligt att en ung pojke från en fattig familj med tretton barn på Söder i Stockholm kan börja som elev hos Henri Matisse i Paris vid 19 års ålder, men Isaac Grünewald visste vad han ville och såg till att genomföra det.

Dessutom var han ihärdig, uthållig och extremt begåvad. Hela hans liv präglades av konflikter, mot överheten men också gentemot vänner och kollegor. Han väckte heta känslor, positiva och negativa och huttlade aldrig med sin judiska bakgrund. Tvärtom så framhöll han den och överdrev det som uppfattades som judiska drag i sina bilder.

Han utsattes också för antisemitiska påhopp, inte minst i samband med bråket med en konduktör på Bohus station i Kungälv som ledde till att han dömdes till en månads fängelse som han fick avtjäna på Långholmen. För övrigt samma år som han blev invald i Konstakademin.

Även i den infekterade striden om väggmålningarna till vigselrummet i Stockholms stadshus utsattes han för rasistiska argument. Lägg till det att han gick i frontlinjen för den nya konsten och inte var den som hukade sig i blåsten utan tog strid, när han ansåg sig ha rätt. Trots att han vann första pris i den andra vigselrumstävlingen 1913 förverkligades aldrig hans förslag.

Per I. Gedin lyfter fram Grünewalds omfattande insatser som scenograf, kostymtecknare och ljussättare. Även i detta sammanhang tog det stundtals hus i helsicke och det hände att rättsliga instanser mobiliserades. Konstnären Grünewald tog plats och det förekom att recensionerna av föreställningar på opera- och teaterscenen dubblerades. En recension som handlade om scenografi och belysning, en som handlade om gestaltning, sång och regi.

Isaac Grünewald omkom i en flygkrasch utanför Oslo 1946 vid 57 års ålder. Hans första hustru, Sigrid Hjertén, avled två år senare vid en misslyckad lobotomi. Hon tillbringade sina sista tolv år på Beckomberga sjukhus.

Att fullt ut beskriva Isaac Grünewalds sammansatta personlighet är naturligtvis omöjligt. Per I. Gedin väljer att ta ett steg bakåt och lyfter fram hans konstnärliga utveckling och insatser. Det är stort nog.

KB

Isaac Grünewald – modernist och människa

Av Per I. Gedin

Albert Bonniers förlag

 

Mästersångaren från Västerås. Av Daniele D. Godor & Marie-Louise Rodén.

mastersangaren-fran-vasteras-set-svanholmUnder Kristallnatten, mellan den nionde och tionde november 1938, befann sig den svenske operasångaren Set Svanholm i Berlin. Otaliga judar dödades och misshandlades under några dagar och 30 000 fördes till koncentrationsläger.

Morgonen efter Kristallnatten, när ordet jude stod klottrat på dörrar, skyltfönster och väggar och 7500 affärer och butiker förstörts infann sig Set Svanholm punktligt till förmiddagens repetitioner på Operan. Den 15 och 18 november medverkade han i de två operorna Lohengrin och Mästersångarna som hade högt symbolvärde för Hitler och den nazistiska ideologin. Uppsättningarna hade dessutom laddats med nationalpolitisk betydelse, helt i enlighet med regimens propagandaminister Goebbels intentioner. Samme man som gett order om att myndigheterna skulle iscensätta Kristallnatten.

Om detta berättar Daniele D. Godor och Marie-Louise Rodén i sin Set Svanholmbiografi Mästersångaren från Västerås.

Operasångaren medverkade även i en sluten propagandaföreställning arrangerad av den nazistiska fritidsorganisationen Kraft durch Freude i Wien och vid den propagandistiska höjdpunkten på nazisternas festföreställning vid rikspartidagen 1939. Vidare vid en galaföreställning som gavs i samband med Adolf Hitlers femtioårsdag och vid en festföreställning med anledning av att det gått nio år sedan nazisterna tog makten i januari 1942.

Set Svanholm lade under andra världskriget grunden till sin förmögenhet och var en av de mest efterfrågade artisterna i Nazityskland. Familjen donerade efter operasångarens död 1964 ett omfattande arkivmaterial till Stadsarkivet i födelseorten Västerås. Åren från 1938 till 1943 är däremot påfallande knapphändiga. Om uppgifterna medvetet rensats ut eller försvunnit på annat sätt är okänt. Däremot har samlingen kompletterats med noter, klaverutdrag och musikhistorisk litteratur.

I biografin skildras hur Svanholm inledde sitt yrkesliv som folkskollärare, klockare och organist och som Sveriges yngste kantor anställdes vid Jakobs kyrka i Stockholm. 1938 fick han sitt internationella genombrott 1938 som Wagnertenor.

En förutsättning för att kunna arbeta i Nazityskland var ett så kallat Ariernachweis där Svanholm intygade att han inte härstammade från judiska föräldrar eller mor- eller farföräldrar. Inte heller föräldrarnas mor- eller farföräldrar hade judisk börd.

I ett program som sändes i Sveriges Radio 1957 framhåller Set Svanholm att ”man har rättighet att glömma det som är obehagligt och komma ihåg det som är angenämt och trevligt”.

Ändå är det gåtfullt att Set Svanholm, till skillnad från andra artister som haft betydligt färre kontakter med Nazityskland, lyckades undgå ifrågasättanden och bannlysningar, efter krigsslutet.

Danielle D. Godor och Marie-Louise Rodéns biografi kartlägger Set Svanholms samröre med Nazityskland och hans övriga yrkesverksamhet, bland annat som chef för Kungliga operan i Stockholm. Dessutom innehåller den noter och omfattande förteckningar över diskografi, repertoar och konserter.

KB

Mästersångaren från Västerås – Set Svanholm

Daniele D. Godor & Marie-Louise Rodén

Atlantis

 

 

 

Jan Lööf – 75 år av dumheter.

jan-loof-75-ar-av-dumheterSerietecknaren Jan Lööf har fyllt 75 år. Det tycks inte bekomma honom. Efter att under en lång period mest ha spelat jazz har han under de senaste åren tagit nya tag och varit en mer produktiv serieskapare än någonsin. Och han räknar med att ge ut ytterligare böcker kommande år, berättar han i en nyutkommen biografi.

Jan Lööfs alldeles speciella serieuniversun har fascinerat flera generationer av läsare. De knasiga historierna där allt tycks kunna hända liknar inget annat. Men framför allt är det hans teckningar, så fulla av mackapärer och roliga detaljer. Det finns ett djup i bilderna som man också kunde finna hos den mästerlige Kalla Anka-tecknaren Carl Barks.

Privat är Jan Lööf lite av en särling. Han bor i långa perioder ensam på en grekisk ö där han sitter och plitar på sina serier. Intervjuer ger han nästan inga och det har uppenbarligen krävs åtskilligt av övertalning från förlaget Kartago för att han nu skulle låta sig hyllas i en bok.

För det är en hyllningsbok. Vänner och kollegor från Konstfack-tiden och framåt bidrar med sina minnesbilder. Carl Johan de Geer noterar att det gott om lyckliga eremiter i Lööfs böcker och uppfattar det som tolkningar av ensamma stunder i barndomen. Och Felix Herngren berättar att valet var givet när han som ung pojke ville byta namn – han ville heta som Jan Lööfs första återkommande seriefigur.

Huvuddelen av boken är dock en fråga-svarintervju med Jan Lööf. Man kan väl inte direkt säga att han öppnar några dörrar till sitt inre – Lööf är ganska lakonisk i sina kommentarer och inte så intresserad av att analysera sina böcker. Men svarar i alla fall snällt och ofta underhållande när journalisten Ika Johannesson envist manar på honom.

Själv tycker han inte att han är så vass på att teckna människor. Framför allt inte kvinnor som oftast lyst med sin frånvaro. Hans styrka ligger i att rita saker – prylar, mekanik, fordon och andra tekniska attiraljer. Men samtidigt är ett av hans kännetecken att kända personer dyker upp i berättelserna. Ibland har det blivit rubriker, som när Olof Palme ilsknade till och sa upp tidningen Vi där Palme och kungen förekom i en Jan Lööf-serie.

Utan tvivel har Jan Lööf varit en förebild för många yngre svenska serietecknare. Och läsare finns uppenbarligen både hos dagens unga och hos dem som var unga på Felix-tiden på 1970-talet.

SB

 

Jan Lööf – 75 år av dumheter

I samtal med Ika Johannesson

Kartago

 

Den alltid engagerade Henning Mankell

kvicksand

HENNIN~1Författaren Henning Mankell har avlidit i sviterna av cancer. Här publicerar vi åter vår anmälan av hans bok Kvicksand, som gavs ut i fjol. Texten skrevs i oktober 2014.

I januari i år fick Henning Mankell reda på att det han trodde var nackspärr i själva verket var allvarlig cancer. Modertumören fanns i vänster lunga, dessutom hade cancern spritt sig till nacke, lymfa och binjurar.

En livskatastrof. Plötsligt var det som om livet smalnade av, krympte. Det kändes som om ett ödsligt landskap bredde ut sig i inne i huvudet, framtiden blev osäker minerad mark, istället återvände Mankell gång på gång till barndomen.

Han mindes en berättelse om en resenär som råkade trampa i kvicksand och obevekligt sögs neråt, mot sin egen kvalfyllda död, kvävdes av sanden och sedan för alltid försvann i det bottenlösa hålet.

Senare visade det sig att denna berättelse som Mankell levt med i nästan hela sitt 66-åriga liv var ett påhitt, en faktoid. Vilket inte hindrar att myten om kvicksand som drar ner människor i bottenlösa hål och sedan förgör dem fortfarande är en högst påtaglig bild i vår föreställningsvärld.

Kvicksand är också namnet på den bok som Mankell idag publicerar.

Även om Mankell tagit sig upp ur det förlamande mentala helveteshålet konstaterar han att döden alltid kommer som en objuden gäst och att ingen vill dö, vare sig ung eller gammal. Att dö är alltid svårt. Dessutom ensamt.

Nu låter det som om Mankells bok uteslutande handlar om döden, men det gör den inte alls. I själva verket är det centrala livet och det ansvar vi har, eller borde ha. För oss själva, men också för vår omgivning och mänsklighetens framtid. Inte minst när det gäller de atomsopor vi lämnar efter oss som inte kommer att brytas ner under överskådlig framtid parat med tillfälligheter, infångade ögonblick och till synes ovidkommande intryck som visar sig nog så viktiga.

Därför blir jag inte speciellt förvånad när jag, framför mig på Avenyn i Göteborg, får syn på den världsberömde teatermannen och författaren som sålt över 40 miljoner böcker i 120 olika länder och översatts till mellan 40 och 50 språk. Han är klädd i en nött kamelfärgad läderjacka och den vita hårmanen förefaller sig lik. Han går med raska steg mot Götaplatsen. Vid stadsbiblioteket stannar han till och lägger, nästan omärkligt någonting i en tiggares pappersmugg, innan han svänger till vänster. Kanske på väg mot årets bokmässa.

I boken skildrar Mankell hur en läkare informerar honom om att han fått andrum. Cancern är inte borta, men de inledande cellgiftbehandlingarna har gett resultat. I det andrummet lever han idag. Han vet att det inte finns några garantier när det gäller cancern, men fortsätter ändå att leva i väntan på nya benådade ögonblick där ingen berövar honom glädjen att själv skapa eller se vad andra har gjort.

Mankell rör sig inte bara över kontinenterna från Salamanca, Buenos Aires, skyttegravarna i Flandern, svenska skärgårdsöar, landsvägsbron i Sveg till tyska motorvägar. Han gör också utblickar framåt och bakåt i tiden. Vi får exempelvis möta bagaren Terentius Neo och hans hustru på en frescomålning i deras hus i Pompeji där de dog 79. Begravda av aska och glödande lava. Han tar oss även till en amfiteater på ön Thasos i norra Grekland där pjäser av Aristofanes och Euripides spelades för över 2000 år sedan. Alltså samma författare som Mankell själv satt upp på den egna teatern vid Teatro Avenida i Maputo.

Kasten är stundtals tvära och rapsodiska, men här finns hela tiden ett starkt engagemang. För livet, människorna, konsten och skyldigheten att ta ansvar och en stor generositet att dela med sig av korta magiska ögonblick. På scenen och utanför.

KB

 

Kvicksand

Av Henning Mankell

Leopard förlag

Recension: Historiens tyranner. Av Daniel Rydén.

historiens-tyrannerBöcker om ledarskap är inget nutida påhitt. Den kanske mest berömda skriften av dem alla kom 1532: Fursten. Där slog den florentinske diplomaten Machiavelli fast hur en ledare bäst styr och ställer. Bland annat konstaterade han att furstar som lurar folk har en benägenhet att uträtta storverk: ”Till slut har de triumferat över dem som förlitat sig på sin hederlighet.”

Ingen gångbar ledarskapsmodell idag, kan tyckas. Fast det beror förstås på vem man frågar, vad säger Putin?

Machiavellis idéer är utgångspunkt och sammanhållande länk när journalisten Daniel Rydén – en av många bokskrivare på Sydsvenskans redaktion – skriver om diktatorer förr och nu. Det femton avvsnitten rymmer en hel del våldsskildringar men det är ändå inte enbart en studie i ondska. Som Daniel Rydén kan visa kan den envåldshärskare som spelar sina kort väl bli nog så populär hos sina undersåtar.

Boken sträcker sig från de gamla grekerna och romarriket fram till våra dagar.  Hitler och Stalin finns med men också en del mindre mindre kända tyranner. Bland svenska kungar faller valet intressant nog på Karl XI som med hårda nypor och organisatorisk begåvning visade adeln vem det var som bestämde.

De komprimerade berättelserna är välskrivna och lättillgängliga. Bäst tycker jag Daniel Rydén är när han avgränsar bestämt och håller sig till en tråd. Den sluge Mussolinis maktövertagande är till exempel spännande att läsa om. Likaså Stalins sista och möjligen knäppaste konspirationsteori, som gick ut på att Sovjets ledande läkare försökte ta livet av partitopparna. Stalin fick själv sota för det när han blev sjuk och dog – då fanns de bästa läkarna inte att tillgå eftersom de satts i fängelse.

SB

 

Historiens tyranner – en berättelse om diktatorer, despoter och auktoritära härskare

Av Daniel Rydén

Historiska media

Städerna som minns Joe Hill. Av Göran Greider

staderna-som-minns-joe-hill-en-svensk-amerikansk-historiaSöker man efter ”Joe Hill” på Youtube hittar man åtskilligt. Joan Baez, Bruce Springsteen och Fred Åkerström är några av de artister som sjungit låtar av eller om den mytomspunne svenskamerikanen. Det musikaliska arvet lever fortfarande när det nu är 100 år sedan han dog framför en exekutionspatrull. Men vem var egentligen Joel Hägglund/Joe Hill?

Samhällsdebattören och chefredaktören Göran Greider gör ett ambitiöst försök att svara på den frågan i en nyutkommen biografi som följer Joe Hill i spåren – från uppväxten i Gävle till den kringflackande tillvaron i USA där han bland annat bodde i New York, Chicago, San Pedro och Salt Lake City.

Joel Hägglund växte upp i en religiös och konservativ familj. Under unga år visade han inget intresse för politik, enligt vad en syster berättade i en intervju på 1950-talet. Däremot var musiken viktig, på Arbetareföreningen i staden övade han upp färdigheten i att spela fiol tillsammans med likasinnade kamrater. Under några år arbetade han i hamnen i Gävle och kanske var det när den unge Joel såg fartyg gå iväg mot avlägsna destinationer som tankarna om att emigrera till Amerika föddes. Tillsammans med en bror lämnade han Sverige 1902.

Vad gjorde han då under det dryga decennium han levde i USA? Göran Greider tvingas gång på gång konstatera att det vet man inte särskilt mycket om. Det har skrivits ett flertal böcker om Hill förut, främst i USA, men för långa perioder i Hillls liv finns det ingen tillförlitlig information. Men mellan andra tillfälliga påhugg jobbade han troligen som musiker på barer och nöjesinrättningar.

Bristen på biografiska fakta kunde ha resulterat i en rätt torftig bok men Göran Greider har ett vidare syfte än att enbart skildra ett personöde. Resultatet är en mycket välskriven skildring av hur den fackliga rörelsen verkade i USA för hundra år sedan, en tid full av hårda bataljer med arbetsgivare och ibland också med ordningsmakten.

Greider är väl påläst, men det som framför allt ger skildringen liv är att han följer i Joe Hills spår i de kvarter där denne bodde och jobbade. Han söker upp fackliga aktivister och väver ihop porträttet av Joe Hill med en bredare samhällsskildring, självfallet sedd med Greiders politiska glasögon.

Det mesta talar för att Joe Hills politiska engagemang kom rätt sent och det var också under de sista åren som hans låtskrivande tog verklig fart. Men känd blev han inte då, ryktbarheten uppstod först efter att han dömts till döden och satt och väntade på avrättning. Den väntan blev lång, bland annat eftersom självaste presidenten Woodrow Wilson engagerade sig för Joe Hills sak.

Var Joe Hill skyldig till det dubbelmord han anklagades för? Bevisen var svaga.  Men om han var oskyldig, varför skottskadades han vid samma tidpunkt som mordet? Själv påstod han att han kommit i bråk om en kvinna med en annan man men han vägrade konsekvent att namnge dessa.

Teorierna har varit många och i ikoniseringen av Joe Hill har ingått påståenden om att han avrättades på grund av sitt radikala engagemang. Greider tror inte på konspirationsteorierna men skriver ändå lätt demagogiskt att han dömdes av det amerikanska klassamhället.

Greiders eget bidrag till teoribildningen är att Joe Hill var homosexuell och att den mystiska skottskadan uppstod i något sorts bråk med den svenske man som han skulle ha haft ett förhållande med. Greider medger att detta bara är gissningar men återkommer ändå flera gånger till saken. Varför han lägger så mycket krut på dessa lösa spekulationer i en annars så väl underbyggd bok är faktiskt svårt att förstå.

SB

 

Städerna som minns Joe Hill – en svensk-amerikansk historia

Av Göran Greider

Albert Bonniers förlag

 

Vasadrottningen. Av Karin Tegenborg Falkdalen

vasadrottningen-en-biografi-over-katarina-stenbock-1535-1621Katarina Stenbock, som redan var hemligt förlovad, sprang och gömde sig när den nästan fyrtio år äldre friaren gjorde entré. Naturligtvis hittades hon och 17 år gammal blev hon Gustav Vasas tredje hustru.

På ett porträtt som målades flera decennier senare bär hon fortfarande ett stort förgyllt G krönt av en krona och ädla stenar runt halsen. Gustav Vasas drottning och änkedrottning förblev hon i nästan sju decennier tills hon dog 1621, 86 år gammal. Några egna biologiska barn fick hon aldrig, däremot nio bonusbarn, varav en del var jämnåriga och den blivande kungen Erik till och med var äldre. Han skulle sedan, som Erik XIV, låta döda flera av hennes släktingar, däribland brodern Abraham.

Katarina Stenbock levde i en turbulent tid under inte mindre än sex olika Vasa-kungar, Gustav Vasa, Erik XIV, Johan III, Sigismund, Karl IX och Gustav II Adolf. Ändå lyckades hon skapa nära relationer med flera av kungabarnen och fick även tjäna som medlare i konflikter mellan kungamakten och de egna släktingarna inom högadeln. Hon bistod även kvinnliga släktingar i samband med förlossningar och annat. Exempelvis att de ställdes på bar backe när de råkade i kunglig onåd och deras män dömts till döden.

Samtidigt som hon själv kunde jagas av kreditorer och giriga kungasläktingar samt vara involverad i olika rättsprocesser.

Det fanns inte mycket av sagans skimmer över Katarina Stenbocks tid som drottning och änkedrottning konstaterar idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen i sin biografi över Vasadrottningen. De dräkter, dekorerade med juveler, tusentals pärlor och invecklade broderier som Katarina Stenbock bar var visserligen praktfulla, men också obekväma med sina stela, konformade liv och böljade våder av tunga tyger. Slottsgemaken var ståtliga, men kalla. Det var ingen tillfällighet att drottningen, och andra som hade möjlighet, bar pälsfodrade klänningar. Slotten kunde dessutom vara livsfarliga platser, där våldet var en del av vardagen, inte minst Vasa-kungarna gick stundtals handgripligt till väga.

När Katarina Stenbock dog dröjde det nära fem månader innan hon kunde begravas. Kostbara tyger till kläder och andra anordningar i samband med begravningen skulle beställas och sys. Femton skräddare jobbade i månader med att klä båren och annat, det behövdes sex skomakare för att tillverka alla skor och stövlar till deltagarna i begravningsprocessionen och sex kokerskor arbetade i veckor med att ordna maten. Oxar, får, kalvar, gäss, höns, ägg, lax, sill och färsk fisk som skulle sköljas ned med många tunnor öl.

Till en början vakade hennes underlydande över drottningens lik. De avlöstes av sex bondhustrur, men när förberedelserna inför begravningen drog ut på tiden lät man till slut bomma igen dörrarna till Strömsholms slott och fyra bönder fick i utbyte mot fri kost vaka utanför slottet.

Till dem som framhöll att Katarina Stenbock ingalunda levt något ”lugnt och sorglöst” liv som änkedrottning hörde hennes själasörjare, biskop Johannes Rudbeckius.

Karin Tegenborg Falkdalen lyfter fram det kvinnliga perspektivet och klargör att äktenskapen arrangerades utifrån olika styrkeförhållanden och maktspel och hade föga med kärlek att göra. Hon ställer frågor om Katarina Stenbock och är en kunnig ciceron i Vasatidens tidevarv. Porträttet av Katarina Stenbock blir också en skildring av rikets aristokrati. Det är ingen ”enkel” kvinna av folket som utgör berättelsens nav.

KB

 

Vasadrottningen – en biografi över Katarina Stenbock

Av Karin Tegenborg Falkdalen

Historiska media

 

 

Ivan Lönnberg. Av Sören Björklund

ivan-lonnberg-konstnaren-som-stupade-i-forsta-varldskrigetKrig skördar liv. I första världskriget dog nio miljoner soldater. Till dem som stupade hörde den svenska konstnären Ivan Lönnberg.

Han dödades av en tysk kula i trakten av Hangard en Santerre i departementet Somme cirka 15 mil norr om Paris, i april 1918. Samma år som kriget slutade. Då hade han, som frivillig, stridit i Främlingslegionen i tre år och åtta månader.

Ivan Lönnberg fick sin sista vila på en krigskyrkogård med gravar i räta rader och av det vita stenkorset framgår att han befordrades till korpral.

Konstudierna inledde han på Caleb Althins målarskola i Stockholm där han bland annat träffade Siri Derkert, Anna Petrus och Ninnan Santesson. Sedan fortsatte han hos Carl Wilhelmson och 22 år gammal återsåg han flera av sin studiekamrater i Paris där han sökte sig till Académie Colarossi.

På omslaget till Sören Björklunds biografi över konstnären finns ett självporträtt av Lönnberg. Detta och andra målningar och teckningar visar att han var begåvad och dessutom populär bland sina kamrater som gärna porträtterade honom. Dessvärre hann han inte utveckla sitt konstnärskap fullt ut eftersom han dog redan innan han hunnit fylla 27 år.

Sören Björklund är en samvetsgrann biograf som sökt fakta i museiarkiv, bibliotek, brev, anteckningar, dagböcker, publicerat material samt fotografier och är noga med framhålla att ”ingenting är påhittat”.

Det är en faktaspäckad bok där bilder och illustrationer utgör viktiga beståndsdelar. Intresseväckande läsning som understryker tragiken i det faktum att en ung, älskad människa som väntade sitt första barn och brann för sin konst dödades på slagfältet.

KB

 

Ivan Lönnberg – konstnären som stupade i första världskriget

Av Sören Björklund

Carlssons

 

 

 

Recension: Då var allt levande och lustigt… Av Kerstin Ekman.

da-var-allt-levande-och-lustigt-om-clas-bjerkander-linnelarjunge-prast-och-naturforskare-i-vastergotlandDen blivande prosten Clas Bjerkander levde ett bortskymt liv. Så sades det på 1700-talet om en människa som hade en tillvaro bortom ryktbarheten. Det berättar Kerstin Ekman i sin biografi över bondsonen från Västergötland som via Skara katedralskola kom till Uppsala på Carl von Linnés tid.

Brist på pengar gjorde att han inte kunde stanna i Uppsala mer än några terminer, men han fortsatte hela sitt liv att hylla Linnés devis att trädgårdar var levande bibliotek vars växter måste kategoriseras, ordnas efter familj, släkte och art.

Ett arbete som Bjerkander påbörjade redan som gymnasist och sedan oförtrutet fullföljde, vid sidan av sitt yrke som präst och sina åtaganden som fritidsbonde med fyra hästar, tjugo kor med tjur, två gamla baggar, tjugotre tackor med lamm, sju svin, två gamla gäss med gässlingar och höns.

Enligt bouppteckningen efterlämnade han även en förnämlig boksamling som värderades till femtio daler silvermynt och således var värd lika mycket som fem kor.

Själv framhöll Bjerkander, som 1778 valdes in i Kungliga Vetenskapsakademien, att ”Jag är mer än lycklig, som lefvat i Tessins och Linneaus tid, då var allt lefvande och lustigt”. Och nog förefaller han mer hemma i frihetstidens hyllande av naturvetenskap och gudstro än i den gustavianska tiden med sina ifrågasättande ”upplysningsideal”.

Vi kan följa Bjerkanders liv och årstidernas gång med hjälp av tjugoen dagböcker där han gör iakttagelser och redovisar sitt liv som präst samtidigt som han berättar om markegångstaxor, böndagar, händelser i stiftet och socknen, utdrag ur tidningar och artiklar om biologi.

Kerstin Ekman har tidigare visat att hon är en formidabel författare när det gäller skönlitteratur, deckare och inträngande naturbeskrivningar. Detta är första gången hon publicerar en biografi och resultatet är glimrande. Hon lägger pussel och förmedlar en bild av Clas Bjerkander och hans strävsamma liv samtidigt som hon berättar om Linnés Svartbäckslatin, farsoten i Uppsala som förefaller ha varit malaria, tidens värderingar, skolväsende, skillnaden mellan större städer och landsbygd, rika och fattiga. Dessutom är hon obrottsligt lojal mot huvudpersonen och avhåller sig från påhittade händelser och tilldiktade känslor. Samtidigt som hon konstaterar att Bjerkander, som fick en märkvärdig levnad, förefaller vara det goda svaret på den ångestfyllda frågan: Vad gör vi med våra liv, vi människor?

Och visst är det livsbejakande med en man som för 250 år sedan vandrade omkring på Kinnekulle och förtecknade alla växter han såg, undersökte iskristaller, nyttiga och skadliga småkryp och dessutom såg till att bli publicerad.

När han rekommenderade att honungsskörden skulle ökas genom att bina fick hjälp att döda drönarna (så de inte äter av honungen när de fullföljt sin uppgift att befrukta drottningen) skred han själv till verket och dödade 6120 drönare i juli 1772.

Inte heller hans hustru Elisabeth förefaller ha varit direkt mjäkig utan accepterade att maken la fluglarver i tekoppar och glas med grädde och att huset belamrades med syltburkar där det krälade. Forskningen hade sitt pris, men så uppkallades också en fjäril och en svamp efter Clas Bjerkander, nämligen krisslegnidmalen (Tebenna bjerkandrella) respektive svedticka (Bjerkandera adusta).

Själv hade jag aldrig hört talas om varken denna fjäril eller denna svamp när jag började läsa Kerstin Ekmans biografi, men det spelade ingen som helst roll. När jag väl börjat läsa var jag fast, ända till sista sidan, inte minst när det gäller alla spännande utvikningar och anknytningar till dagens verklighet. I det överraskande slutet visar författaren dessutom att fantasins vingar på intet sätt tar loven av en faktaspäckad skildring. Tvärtom.

Missa inte tillfället att möta bondsonen, prästen och forskaren Clas Bjerkander i Kerstin Ekmans välskrivna biografi!

KB

 

Då var allt levande och lustigt – om Clas Bjerkander

Linnélärjunge, präst och naturforskare i Västergötland

Av Kerstin Ekman

Albert Bonniers förlag

 

 

 

 

 

Äventyr i Svenssonland. Av Joakim Palmkvist

9789100145682Mördaren Peter Mangs satte skräck i en hel stad. Han cyklade runt i Malmö och sköt ur bakhåll på människor med utländsk bakgrund. Dödade minst två, skadade ett stort antal.

I sju år attackerade han slumpmässigt utvalda personer med den enda gemensamma nämnaren att de var mörkhåriga.  Men det var först mot slutet av Mangs terror som polis och allmänhet fick klart för sig att en serieskytt härjade på Malmös gator. Länge blandades beskjutningarna ihop med de pågående gängkrigen i Malmö.

Sydsvenskans kriminalreporter Joakim Palmkvist har nu skrivit en bok om den livstidsdömde Peter Mangs som bland annat bygger på långa intervjuer med honom. Under ett av samtalen i fängelset erkände Mangs plötsligt ett av de mord och mordförsök som han dömdes för men som han då nekade till.

Det är förstås en vansklig uppgift att skriva om en så motbjudande person som Mangs. En del tycker säkert det är fel att ge honom den uppmärksamheten. Men Palmkvist har gjort ett grundligt jobb och skriver balanserat och med den nödvändiga kritiska distansen till huvudpersonen.

När lasermannen, John Ausonius, dömdes gjordes en del försök att koppla dennes gärningar med tidsandan, mer specifikt med invandringskritiska Ny demokratis framgångar i tidigt 1990-tal. Joakim Palmkvist avstår från sådana resonemang och den sakliga tonen är välgörande – men läsningen blir inte mindre obehaglig för det.

Mangs är dömd för två mord och mordförsök på åtta personer, men som Palmkvists metodiska genomgång visar är brottslistan med största sannolikhet är längre än så. Bland annat medger Mangs att han var på platsen när en pojke sköts i huvudet, ett mordförsök han inte dömts för.

Peter Mangs tankevärld var och är ett sammelsurium av konspirationsteorier och hat mot samhället och invandrare. Som konstaterades i domen har han inte visat någon som helst medkänsla för sina offer. Inte heller nu i efterhand visar han någon ånger.

Joakim Palmkvist gör sitt bästa för att blicka in i Mangs självcentrerade världsbild – där denne ser sig som hämnaren och revolutionären som inte tänker vara en del av samhället, Svenssonland. Palmkvist kommer en bit på vägen. Men förstå Peter Mangs, nej det gör man inte.

SB

 

Äventyr i Svenssonlandseriemördaren Peter Mangs

Av Joakim Palmkvist

Albert Bonniers förlag

 

Recension: Tony Kaplan – ett journalistliv. Av Michael Nystås.

tony-kaplan-ett-journalistlivFör de flesta, även för många i tidningsbranschen, är nog Tony Kaplan ett okänt namn. Men tidningsläsare i Skåne vet vem han var – en nöjesjournalist som med aldrig sinande energi skrev med både bett och humor om vad som hände i teater- och nöjeslivet.

I Malmö och Lund var och är Sydsvenskan den stora dagstidningen, men så länge konkurrenten Arbetet existerade var det ingen tvekan om att det främst var i den tidningen man hittade avslöjandena från nöjesvärlden. Och den som stod för dessa var nästan alltid Tony Kaplan, nöjeschef från 1966 fram till konkursen 2000. Sedan gick han direkt vidare till Kvällsposten där han var en profilerad skribent i ytterligare tio år. Sista krönikan publicerades några veckor innan han dog i cancer.

Nu skildras Kaplans gärning i en nyutkommen bok av Michael Nystås som har en bakgrund som journalist, bland annat har han skrivit om dansband i Aftonbladet. Även om han aldrig träffade Tony Kaplan fascinerades han av honom så mycket att han lagt ett stort arbete på att intervjua kollegor och vänner.

Redan i bokens första mening slås fast Tony Kaplan var en legendarisk nöjesjournalist. Och som ofta med framgångsrika murvlar så fanns det många med åsikter om honom. Kaplan irriterade en del i branschen med sina ständiga avslöjanden om vem som skulle göra huvudrollen i stora produktioner. Även som recensent kunde han bita ifrån (en annan legendar, Malmö stadsteaters tidigare chef Claes Sylwander, kallade Kaplan ”min opålitlige vän”).

Många bekräftar i boken hur Tony Kaplan outtröttligt ringde runt i sitt enorma kontaktnät när han var en nöjesnyhet på spåren. Motsträviga artister och skådespelare maldes till slut ned av Kaplans envishet och professionella charm. Ifall inget annat fungerade överrumplade han gärna sina intervjuoffer med ett ”Grattis”, varpå han i bästa fall fick en bekräftelse på den nyhet han jagade.

Musikaler och operetter var hans verkliga expertområden. I boken berättas hur Kaplan drev på Nils Poppe för att få reda på vad som skulle spelas på Fredrikdalsteatern i Helsingborg kommande sommar. Poppe brukade replikera: Ja, vad tycker du? Kaplan föreslog några tänkbara lustspel och någon tid senare ringde Poppe tillbaka och berättade att han nu bestämt sig. Och så var en nyhet i hamn för Arbetet.

Tony Kaplans kontaktnät sträckte även sig utanför landets gränser, han var till exempel kompis med Roger Moore och Victor Borge. Samtidigt skrev han gärna och engagerat om lokalrevyer, även under de sista åren på Kvällsposten flängde han runt och recenserade små revysällskap och det gjorde han utan silkesvantar. Att det var amatörer på scen spelade ingen roll – föll revyn inte i smaken så fick läsarna veta det.

Många intervjuade är berömmande men det framgår att Tony Kaplan knappast var någon lysande chef. Mångåriga kollegan och vännen Nenne Wåhlander menar att han hade ”ett för omgivningen plågsamt kontrollbehov”. Det var som nyhetsjägare han hade sin stora styrka.

Michael Nystås har gjort ett ambitiöst jobb när han dammsugit pressarkiv och bloggar för att hitta stoff om Tony Kaplan (undertecknad hittar till sin förvåning några egna bloggcitat återgivna i boken). Men det blir för mycket upprepningar i denna citatspäckade bok, resultatet hade blivit bättre med en redaktör som sållat (boken är utgiven med egna/insamlade medel). En anekdot blir till exempel inte roligare för att den i snarlika versioner berättas tre gånger efter varandra.

Kanske kände Nystås ett behov att balansera alla superlativer med lite mer kritiska synpunkter, men det motiverar knappast att humoristen Kalle Lind och nöjesprofilen Billy Butt får ett absurt stort utrymme att älta gamla upplevda oförrätter.

Men ändå, för alla med ett intresse av journalistik är detta medryckande läsning om en man vars like knappast längre finns på dagens nöjesredaktioner.

SB

 

Tony Kaplan – ett journalistliv

Av: Michael Nystås

 

Recension: Morsning & goodbye. Av Magnus Härenstam/Petter Karlsson

morsning-och-goodbyeDuon Magnus och Brasse slog igenom i kölvattnet av Hasse och Tage och jämförelserna som gjordes var många. Uppskattade man humor med en samhällskritisk botten var det ingen tvekan om vem som var vassast, men Härenstam och Brännström kvicka och vitsiga stil gav dem många fans. De slog igenom direkt i tv, till skillnad från tidigare generationer av komiker. Allt var kanske inte så lysande – det kan man konstatera i SVT:s öppna arkiv på nätet – men energin och ivern att sprida glädje räckte långt. Och på revyscenen levererade de många klassiker.

Det hade varit roligt att läsa en välmatad biografi om Magnus & Brasse medan de ännu kunde berätta själva. Så blev det inte riktigt, men ändå nästan. I den självbiografi som Magnus Härenstam nu släppt har även Brasse en stor roll.  Innan han oväntat dog 2014 lät han sig intervjuas av sin gamle partner. Enligt boken var detta första gången som de verkligen tog sig tid att prata ut om sina privata liv. När nöjeskarusellen snurrade som fortast under 70- och 80-talen handlade allt om nästa framträdande, nästa sketch, nästa projekt.

Hade inte Magnus Härenstam så framgångsrikt halkat sig fram på olika bananskal kanske han hade fortsatt som reseledare, ett yrke han provade på i unga år. Men i Stockholms studentvärld – han pluggade i nio år utan att ta examen – sprang Magnus ihop med Lasse Hallström och Brasse. Tillsammans fick de in en fot i tv-världen med snabbproducerad humor med skämt om aktualiteter.

Härenstam beskriver ”Fem myror är fler än fyra elefanter” som det viktigaste han gjort, men vi får veta att Magnus & Brasse egentligen var en andrahandslösning. Det var meningen att duon Lasse Åberg och Andy Strüwer skulle lära barnen att läsa men de underkändes när tv testade dem.

Senare blev Magnus och Brasse, i sällskap med Lill Lindfors, framgångsrika teaterdirektörer på Maximteatern i Stockholm. Efter det gick de skilda vägar och under många år var den ständiga frågan från journalisterna om det skulle bli någon återförening. När det till slut blev av gick det inte så bra. Härenstam kallar lite överdrivet föreställningen Muntergökarna på Chinateatern (2005) för ett fiasko. Jag minns den som en bra uppsättning, särskilt Brasse imponerade, men publiken svek.

Men även utan Brasse hade det gått bra. Många har nog glömt det, men med sin succéshow Föredraget i slutet av 1980-talet banade Magnus Härenstam väg för ståuppkomiken i Sverige.

Allt detta och mycket annat berättar Härenstam om med sitt karaktäristiska goda humör, men även en del allvar finns med. Och så kommer han ut som pillerknaprare och knarksmugglare i unga år.

Spökskrivaren Petter Karlsson har gjort ett proffsigt jobb. Berättelsen håller högt tempo och är serverad i väl strukturerade portioner, ofta med en liten avslutande punchline i varje kapitel. Framför allt har han skrivit så att det verkligen låter som att det är Magnus Härenstams själv som berättar.

SB

 

Morsning & goodbye

Magnus Härenstam och Petter Karlsson

Forum förlag

Recension: Stefan Zweig vid världens ände. Av George Prochnik

stefan-zweig-vid-varldens-andeGeorge Prochnik karaktäriserar Stefan Zweigs självbiografi som ”en flaskpost till framtiden”. Ett dokument som kunde användas för att bygga ett nytt samhälle ur ruinerna av det gamla. En slags manual för vad som skulle kunna göras och inte kan göras.

Det handlar om en förtvivlad vädjan till en generation som ännu inte ärvt jorden. Zweig har kritiserats för att sentimentalisera det intellektuella samhälle han bidrog till att skapa, men Prochnik framhåller att Världen av igår likväl kan tolkas som återsken av den tidens anda och exempel på felvalda vägar.

Till dem som bemötte självbiografin med skoningslös kritik hörde filosofen Hannah Arendt. I den tyskjudiska tidskriften Aufbau (som grundats i New York) skrev hon att de förgyllda skyddsmurarna runt Zweigs gods i Salzburg var mycket tjocka och berövade dem som bodde där all överblick och alla insikter som kunde störa deras glädje. Exempelvis nämns överhuvudtaget inte ”den mest olycksbådande manifestationen under åren efter första världskriget som drabbade hans hemland Österrike med större våldsamhet än något annat land: arbetslösheten”.

Stefan Zweig föddes i Wien 1881 och begick självmord i Brasilien drygt 60 år senare.

Zweigs böcker brändes på bål 1932 och även om han framhöll att det mer var ” en ära än en nesa att få dela detta öde, den fullständiga förstörelsen av en litterär existens i Tyskland, med sådana lysande samtida som Thomas Mann, Heinrich Mann, Franz Werfel…och många andra vilkas verk jag håller för ojämförligt viktigare än mina egna” så slogs hans värld i spillror och under de många åren i påtvingad exil beskrev han sig själv som ”tidigare författare, nu expert på visum”.

George Prochnik har ägnat mer än fem år åt arbetet med den nu aktuella biografin om Stefan Zweig. Parallellt löper skildringen av hur Prochniks egen farfar, farmor och pappa tvingades lämna Österrike i samband med det nazistiska övertagandet, följderna av dessa upplevelser och det pris som skapandet av en helt ny tillvaro i exil betingade.

Nu översätts Zweigs verk på nytt och Wes Andersons film Grand Budapest Hotel (som inspirerats av den österrikiske författarens litteratur) har höjts till skyarna. Själv tycker jag att George Prochniks biografi är betydligt intressantare. Fascinerande och vindlande läsning, fylld av konkreta detaljer och spännande möten, inblickar och utblickar utifrån Zweigs litterära verk, liv och tidens absurditeter. Ett fängslande storverk som sätter ljuset på en uppburen författare vars verk såldes i mastodontupplagor över stora delar av världen för att sedan hamna i så gott som fullständig glömska.

KB

 

Stefan Zweig vid världens ände

Av George Prochnik

Översatt av Margareta Eklöf

Atlantis