Krig skördar liv. I första världskriget dog nio miljoner soldater. Till dem som stupade hörde den svenska konstnären Ivan Lönnberg.

Han dödades av en tysk kula i trakten av Hangard en Santerre i departementet Somme cirka 15 mil norr om Paris, i april 1918. Samma år som kriget slutade. Då hade han, som frivillig, stridit i Främlingslegionen i tre år och åtta månader.

Ivan Lönnberg fick sin sista vila på en krigskyrkogård med gravar i räta rader och av det vita stenkorset framgår att han befordrades till korpral.

Konstudierna inledde han på Caleb Althins målarskola i Stockholm där han bland annat träffade Siri Derkert, Anna Petrus och Ninnan Santesson. Sedan fortsatte han hos Carl Wilhelmson och 22 år gammal återsåg han flera av sin studiekamrater i Paris där han sökte sig till Académie Colarossi.

På omslaget till Sören Björklunds biografi över konstnären finns ett självporträtt av Lönnberg. Detta och andra målningar och teckningar visar att han var begåvad och dessutom populär bland sina kamrater som gärna porträtterade honom. Dessvärre hann han inte utveckla sitt konstnärskap fullt ut eftersom han dog redan innan han hunnit fylla 27 år.

Sören Björklund är en samvetsgrann biograf som sökt fakta i museiarkiv, bibliotek, brev, anteckningar, dagböcker, publicerat material samt fotografier och är noga med framhålla att ”ingenting är påhittat”.

Det är en faktaspäckad bok där bilder och illustrationer utgör viktiga beståndsdelar. Intresseväckande läsning som understryker tragiken i det faktum att en ung, älskad människa som väntade sitt första barn och brann för sin konst dödades på slagfältet.

KB

Ivan Lönnberg – konstnären som stupade i första världskriget

Av Sören Björklund

Carlssons

Den blivande prosten Clas Bjerkander levde ett bortskymt liv. Så sades det på 1700-talet om en människa som hade en tillvaro bortom ryktbarheten. Det berättar Kerstin Ekman i sin biografi över bondsonen från Västergötland som via Skara katedralskola kom till Uppsala på Carl von Linnés tid.

Brist på pengar gjorde att han inte kunde stanna i Uppsala mer än några terminer, men han fortsatte hela sitt liv att hylla Linnés devis att trädgårdar var levande bibliotek vars växter måste kategoriseras, ordnas efter familj, släkte och art.

Ett arbete som Bjerkander påbörjade redan som gymnasist och sedan oförtrutet fullföljde, vid sidan av sitt yrke som präst och sina åtaganden som fritidsbonde med fyra hästar, tjugo kor med tjur, två gamla baggar, tjugotre tackor med lamm, sju svin, två gamla gäss med gässlingar och höns.

Enligt bouppteckningen efterlämnade han även en förnämlig boksamling som värderades till femtio daler silvermynt och således var värd lika mycket som fem kor.

Själv framhöll Bjerkander, som 1778 valdes in i Kungliga Vetenskapsakademien, att ”Jag är mer än lycklig, som lefvat i Tessins och Linneaus tid, då var allt lefvande och lustigt”. Och nog förefaller han mer hemma i frihetstidens hyllande av naturvetenskap och gudstro än i den gustavianska tiden med sina ifrågasättande ”upplysningsideal”.

Vi kan följa Bjerkanders liv och årstidernas gång med hjälp av tjugoen dagböcker där han gör iakttagelser och redovisar sitt liv som präst samtidigt som han berättar om markegångstaxor, böndagar, händelser i stiftet och socknen, utdrag ur tidningar och artiklar om biologi.

Kerstin Ekman har tidigare visat att hon är en formidabel författare när det gäller skönlitteratur, deckare och inträngande naturbeskrivningar. Detta är första gången hon publicerar en biografi och resultatet är glimrande. Hon lägger pussel och förmedlar en bild av Clas Bjerkander och hans strävsamma liv samtidigt som hon berättar om Linnés Svartbäckslatin, farsoten i Uppsala som förefaller ha varit malaria, tidens värderingar, skolväsende, skillnaden mellan större städer och landsbygd, rika och fattiga. Dessutom är hon obrottsligt lojal mot huvudpersonen och avhåller sig från påhittade händelser och tilldiktade känslor. Samtidigt som hon konstaterar att Bjerkander, som fick en märkvärdig levnad, förefaller vara det goda svaret på den ångestfyllda frågan: Vad gör vi med våra liv, vi människor?

Och visst är det livsbejakande med en man som för 250 år sedan vandrade omkring på Kinnekulle och förtecknade alla växter han såg, undersökte iskristaller, nyttiga och skadliga småkryp och dessutom såg till att bli publicerad.

När han rekommenderade att honungsskörden skulle ökas genom att bina fick hjälp att döda drönarna (så de inte äter av honungen när de fullföljt sin uppgift att befrukta drottningen) skred han själv till verket och dödade 6120 drönare i juli 1772.

Inte heller hans hustru Elisabeth förefaller ha varit direkt mjäkig utan accepterade att maken la fluglarver i tekoppar och glas med grädde och att huset belamrades med syltburkar där det krälade. Forskningen hade sitt pris, men så uppkallades också en fjäril och en svamp efter Clas Bjerkander, nämligen krisslegnidmalen (Tebenna bjerkandrella) respektive svedticka (Bjerkandera adusta).

Själv hade jag aldrig hört talas om varken denna fjäril eller denna svamp när jag började läsa Kerstin Ekmans biografi, men det spelade ingen som helst roll. När jag väl börjat läsa var jag fast, ända till sista sidan, inte minst när det gäller alla spännande utvikningar och anknytningar till dagens verklighet. I det överraskande slutet visar författaren dessutom att fantasins vingar på intet sätt tar loven av en faktaspäckad skildring. Tvärtom.

Missa inte tillfället att möta bondsonen, prästen och forskaren Clas Bjerkander i Kerstin Ekmans välskrivna biografi!

KB

Då var allt levande och lustigt – om Clas Bjerkander

Linnélärjunge, präst och naturforskare i Västergötland

Av Kerstin Ekman

Albert Bonniers förlag

Mördaren Peter Mangs satte skräck i en hel stad. Han cyklade runt i Malmö och sköt ur bakhåll på människor med utländsk bakgrund. Dödade minst två, skadade ett stort antal.

I sju år attackerade han slumpmässigt utvalda personer med den enda gemensamma nämnaren att de var mörkhåriga.  Men det var först mot slutet av Mangs terror som polis och allmänhet fick klart för sig att en serieskytt härjade på Malmös gator. Länge blandades beskjutningarna ihop med de pågående gängkrigen i Malmö.

Sydsvenskans kriminalreporter Joakim Palmkvist har nu skrivit en bok om den livstidsdömde Peter Mangs som bland annat bygger på långa intervjuer med honom. Under ett av samtalen i fängelset erkände Mangs plötsligt ett av de mord och mordförsök som han dömdes för men som han då nekade till.

Det är förstås en vansklig uppgift att skriva om en så motbjudande person som Mangs. En del tycker säkert det är fel att ge honom den uppmärksamheten. Men Palmkvist har gjort ett grundligt jobb och skriver balanserat och med den nödvändiga kritiska distansen till huvudpersonen.

När lasermannen, John Ausonius, dömdes gjordes en del försök att koppla dennes gärningar med tidsandan, mer specifikt med invandringskritiska Ny demokratis framgångar i tidigt 1990-tal. Joakim Palmkvist avstår från sådana resonemang och den sakliga tonen är välgörande – men läsningen blir inte mindre obehaglig för det.

Mangs är dömd för två mord och mordförsök på åtta personer, men som Palmkvists metodiska genomgång visar är brottslistan med största sannolikhet är längre än så. Bland annat medger Mangs att han var på platsen när en pojke sköts i huvudet, ett mordförsök han inte dömts för.

Peter Mangs tankevärld var och är ett sammelsurium av konspirationsteorier och hat mot samhället och invandrare. Som konstaterades i domen har han inte visat någon som helst medkänsla för sina offer. Inte heller nu i efterhand visar han någon ånger.

Joakim Palmkvist gör sitt bästa för att blicka in i Mangs självcentrerade världsbild – där denne ser sig som hämnaren och revolutionären som inte tänker vara en del av samhället, Svenssonland. Palmkvist kommer en bit på vägen. Men förstå Peter Mangs, nej det gör man inte.

SB

Äventyr i Svenssonland – seriemördaren Peter Mangs

Av Joakim Palmkvist

Albert Bonniers förlag

För de flesta, även för många i tidningsbranschen, är nog Tony Kaplan ett okänt namn. Men tidningsläsare i Skåne vet vem han var – en nöjesjournalist som med aldrig sinande energi skrev med både bett och humor om vad som hände i teater- och nöjeslivet.

I Malmö och Lund var och är Sydsvenskan den stora dagstidningen, men så länge konkurrenten Arbetet existerade var det ingen tvekan om att det främst var i den tidningen man hittade avslöjandena från nöjesvärlden. Och den som stod för dessa var nästan alltid Tony Kaplan, nöjeschef från 1966 fram till konkursen 2000. Sedan gick han direkt vidare till Kvällsposten där han var en profilerad skribent i ytterligare tio år. Sista krönikan publicerades några veckor innan han dog i cancer.

Nu skildras Kaplans gärning i en nyutkommen bok av Michael Nystås som har en bakgrund som journalist, bland annat har han skrivit om dansband i Aftonbladet. Även om han aldrig träffade Tony Kaplan fascinerades han av honom så mycket att han lagt ett stort arbete på att intervjua kollegor och vänner.

Redan i bokens första mening slås fast Tony Kaplan var en legendarisk nöjesjournalist. Och som ofta med framgångsrika murvlar så fanns det många med åsikter om honom. Kaplan irriterade en del i branschen med sina ständiga avslöjanden om vem som skulle göra huvudrollen i stora produktioner. Även som recensent kunde han bita ifrån (en annan legendar, Malmö stadsteaters tidigare chef Claes Sylwander, kallade Kaplan ”min opålitlige vän”).

Många bekräftar i boken hur Tony Kaplan outtröttligt ringde runt i sitt enorma kontaktnät när han var en nöjesnyhet på spåren. Motsträviga artister och skådespelare maldes till slut ned av Kaplans envishet och professionella charm. Ifall inget annat fungerade överrumplade han gärna sina intervjuoffer med ett ”Grattis”, varpå han i bästa fall fick en bekräftelse på den nyhet han jagade.

Musikaler och operetter var hans verkliga expertområden. I boken berättas hur Kaplan drev på Nils Poppe för att få reda på vad som skulle spelas på Fredrikdalsteatern i Helsingborg kommande sommar. Poppe brukade replikera: Ja, vad tycker du? Kaplan föreslog några tänkbara lustspel och någon tid senare ringde Poppe tillbaka och berättade att han nu bestämt sig. Och så var en nyhet i hamn för Arbetet.

Tony Kaplans kontaktnät sträckte även sig utanför landets gränser, han var till exempel kompis med Roger Moore och Victor Borge. Samtidigt skrev han gärna och engagerat om lokalrevyer, även under de sista åren på Kvällsposten flängde han runt och recenserade små revysällskap och det gjorde han utan silkesvantar. Att det var amatörer på scen spelade ingen roll – föll revyn inte i smaken så fick läsarna veta det.

Många intervjuade är berömmande men det framgår att Tony Kaplan knappast var någon lysande chef. Mångåriga kollegan och vännen Nenne Wåhlander menar att han hade ”ett för omgivningen plågsamt kontrollbehov”. Det var som nyhetsjägare han hade sin stora styrka.

Michael Nystås har gjort ett ambitiöst jobb när han dammsugit pressarkiv och bloggar för att hitta stoff om Tony Kaplan (undertecknad hittar till sin förvåning några egna bloggcitat återgivna i boken). Men det blir för mycket upprepningar i denna citatspäckade bok, resultatet hade blivit bättre med en redaktör som sållat (boken är utgiven med egna/insamlade medel). En anekdot blir till exempel inte roligare för att den i snarlika versioner berättas tre gånger efter varandra.

Kanske kände Nystås ett behov att balansera alla superlativer med lite mer kritiska synpunkter, men det motiverar knappast att humoristen Kalle Lind och nöjesprofilen Billy Butt får ett absurt stort utrymme att älta gamla upplevda oförrätter.

Men ändå, för alla med ett intresse av journalistik är detta medryckande läsning om en man vars like knappast längre finns på dagens nöjesredaktioner.

SB

Tony Kaplan – ett journalistliv

Av: Michael Nystås

Duon Magnus och Brasse slog igenom i kölvattnet av Hasse och Tage och jämförelserna som gjordes var många. Uppskattade man humor med en samhällskritisk botten var det ingen tvekan om vem som var vassast, men Härenstam och Brännström kvicka och vitsiga stil gav dem många fans. De slog igenom direkt i tv, till skillnad från tidigare generationer av komiker. Allt var kanske inte så lysande – det kan man konstatera i SVT:s öppna arkiv på nätet – men energin och ivern att sprida glädje räckte långt. Och på revyscenen levererade de många klassiker.

Det hade varit roligt att läsa en välmatad biografi om Magnus & Brasse medan de ännu kunde berätta själva. Så blev det inte riktigt, men ändå nästan. I den självbiografi som Magnus Härenstam nu släppt har även Brasse en stor roll.  Innan han oväntat dog 2014 lät han sig intervjuas av sin gamle partner. Enligt boken var detta första gången som de verkligen tog sig tid att prata ut om sina privata liv. När nöjeskarusellen snurrade som fortast under 70- och 80-talen handlade allt om nästa framträdande, nästa sketch, nästa projekt.

Hade inte Magnus Härenstam så framgångsrikt halkat sig fram på olika bananskal kanske han hade fortsatt som reseledare, ett yrke han provade på i unga år. Men i Stockholms studentvärld – han pluggade i nio år utan att ta examen – sprang Magnus ihop med Lasse Hallström och Brasse. Tillsammans fick de in en fot i tv-världen med snabbproducerad humor med skämt om aktualiteter.

Härenstam beskriver ”Fem myror är fler än fyra elefanter” som det viktigaste han gjort, men vi får veta att Magnus & Brasse egentligen var en andrahandslösning. Det var meningen att duon Lasse Åberg och Andy Strüwer skulle lära barnen att läsa men de underkändes när tv testade dem.

Senare blev Magnus och Brasse, i sällskap med Lill Lindfors, framgångsrika teaterdirektörer på Maximteatern i Stockholm. Efter det gick de skilda vägar och under många år var den ständiga frågan från journalisterna om det skulle bli någon återförening. När det till slut blev av gick det inte så bra. Härenstam kallar lite överdrivet föreställningen Muntergökarna på Chinateatern (2005) för ett fiasko. Jag minns den som en bra uppsättning, särskilt Brasse imponerade, men publiken svek.

Men även utan Brasse hade det gått bra. Många har nog glömt det, men med sin succéshow Föredraget i slutet av 1980-talet banade Magnus Härenstam väg för ståuppkomiken i Sverige.

Allt detta och mycket annat berättar Härenstam om med sitt karaktäristiska goda humör, men även en del allvar finns med. Och så kommer han ut som pillerknaprare och knarksmugglare i unga år.

Spökskrivaren Petter Karlsson har gjort ett proffsigt jobb. Berättelsen håller högt tempo och är serverad i väl strukturerade portioner, ofta med en liten avslutande punchline i varje kapitel. Framför allt har han skrivit så att det verkligen låter som att det är Magnus Härenstams själv som berättar.

SB

Morsning & goodbye

Magnus Härenstam och Petter Karlsson

Forum förlag

George Prochnik karaktäriserar Stefan Zweigs självbiografi som ”en flaskpost till framtiden”. Ett dokument som kunde användas för att bygga ett nytt samhälle ur ruinerna av det gamla. En slags manual för vad som skulle kunna göras och inte kan göras.

Det handlar om en förtvivlad vädjan till en generation som ännu inte ärvt jorden. Zweig har kritiserats för att sentimentalisera det intellektuella samhälle han bidrog till att skapa, men Prochnik framhåller att Världen av igår likväl kan tolkas som återsken av den tidens anda och exempel på felvalda vägar.

Till dem som bemötte självbiografin med skoningslös kritik hörde filosofen Hannah Arendt. I den tyskjudiska tidskriften Aufbau (som grundats i New York) skrev hon att de förgyllda skyddsmurarna runt Zweigs gods i Salzburg var mycket tjocka och berövade dem som bodde där all överblick och alla insikter som kunde störa deras glädje. Exempelvis nämns överhuvudtaget inte ”den mest olycksbådande manifestationen under åren efter första världskriget som drabbade hans hemland Österrike med större våldsamhet än något annat land: arbetslösheten”.

Stefan Zweig föddes i Wien 1881 och begick självmord i Brasilien drygt 60 år senare.

Zweigs böcker brändes på bål 1932 och även om han framhöll att det mer var ” en ära än en nesa att få dela detta öde, den fullständiga förstörelsen av en litterär existens i Tyskland, med sådana lysande samtida som Thomas Mann, Heinrich Mann, Franz Werfel…och många andra vilkas verk jag håller för ojämförligt viktigare än mina egna” så slogs hans värld i spillror och under de många åren i påtvingad exil beskrev han sig själv som ”tidigare författare, nu expert på visum”.

George Prochnik har ägnat mer än fem år åt arbetet med den nu aktuella biografin om Stefan Zweig. Parallellt löper skildringen av hur Prochniks egen farfar, farmor och pappa tvingades lämna Österrike i samband med det nazistiska övertagandet, följderna av dessa upplevelser och det pris som skapandet av en helt ny tillvaro i exil betingade.

Nu översätts Zweigs verk på nytt och Wes Andersons film Grand Budapest Hotel (som inspirerats av den österrikiske författarens litteratur) har höjts till skyarna. Själv tycker jag att George Prochniks biografi är betydligt intressantare. Fascinerande och vindlande läsning, fylld av konkreta detaljer och spännande möten, inblickar och utblickar utifrån Zweigs litterära verk, liv och tidens absurditeter. Ett fängslande storverk som sätter ljuset på en uppburen författare vars verk såldes i mastodontupplagor över stora delar av världen för att sedan hamna i så gott som fullständig glömska.

KB

Stefan Zweig vid världens ände

Av George Prochnik

Översatt av Margareta Eklöf

Atlantis

Kjell Bergqvist är en fantastisk skådespelare. En av våra allra bästa menar en del, och kanske det. Meritlistan är lång och imponerande. Han kan vara både rolig och tragisk, gärna samtidigt, som i tv-serien Mäklarna.

Hur bär han sig åt när han går in i en rollfigur? Vad är hans redskap? Hur mycket är intuition? På sådana undringar får man i stort sett inga svar alls när han nu ger ut en självbiografi i samarbete med Hans Christiansen.

Boken består istället av en lång rad anekdoter, berättade i raskt tempo med ofta halsbrytande och svårbegripliga övergångar. Det är en uppenbar invändning mot Kjelle Berka från Högdalen – lite mer substans hade inte skadat – men visst är boken underhållande.

Kjell Bergqvists heta humör är välkänt och inget han själv tonar ned. Tvärtom berättar han villigt och ingående om hur han genom åren verbalt eller fysiskt angripit personer han ogillar, ibland på sätt som skulle kunna beskrivas med brottsrubriceringar av varierande slag.

Kjell Bergqvist gör sig inte till och ifall folk inte gillar honom så är det, enligt en återkommande formulering i boken, ”skit samma”.

Enligt en citerad teaterchef är Kjell Bergqvist den enda skådespelare som inte är skådis på heltid. Andra spelar en roll även på fritiden, sådant har aldrig intresserat Bergqvist. Kanske är det just därför han är så populär.

SB

Kjelle Berka från Högdalen

Kjell Bergqvist berättar för Hans Christiansen

Norstedts förlag

Tiden går fort. Faktum är att det har förflutit mer än ett och ett halvt decennium sedan författaren och filmaren Lars Molin dog. Ändå känns hans skröna om Potatishandlaren för att inte tala om Den tatuerade änkan förvånansvärt tidlösa.

Lars Molin visste vad det innebar att berätta en god historia. ”Jag behöver inte vara underhållande. Jag behöver inte vara rolig. Jag kan tilI och med vara tragisk. Men – jag får inte vara tråkig”.

Citatet är hämtat från dramaturgen Gunilla Jensens biografi över Molin som utkommer idag. Ändå påverkades Molin naturligtvis inte enbart av de egna erfarenheterna utan även av den tid han levde i och sin egen berättarglädje. Produktionsvillkoren för filmare och tv-regissörer har förändrats markant. Påfallande är hur produktiv Molin var samtidigt som han uppenbarligen hade god kontakt med sina medarbetare. Det finns otaliga exempel på skådespelare, klippare, kompositörer, ansvariga för kostymer och scenografer som återkommande samarbetade med Molin.

Lyhördheten fanns där och vänskaperna, trots att han hade rykte om sig att prata oavbrutet. Han tänkte medan orden skvalade.

Gunilla Jensen går grundligt till väga och listar böcker, scendramatik/teaterproduktioner och långfilmer. Och kanske är det här som boken har sitt största värde. Fakta om när Molin gjorde vad och med vilka, samtidigt som det framgår vilket hårt arbetstempo han höll.

Arbetskamraterna ger personliga hågkomster om titelpersonen, men det förefaller, också i den aktuella boken, som om det inte var alldeles lätt att komma Molin inpå livet. Lars Molin, som var en skicklig reklammakare, valde istället att kommunicera genom sina böcker, filmer och tv-serier. Åtskilligt finns tillgängligt på SVT:s Öppna arkiv. Exempelvis Potatishandlaren, Den tatuerade änkan och Kejsaren av Portugallien. Och måhända är det här, i hans konstnärliga produktion som vi hittar de mest väsentliga delarna om personen Lars Molin.

KB

Lars Molin – mitt i berättelsen

Författare: Gunilla Jensen

Piratförlaget

Ronald Reagan vred den amerikanska politiken åt höger. Men i jämförelse med dagens moralkonservativa flank i Republikanerna var han inte alls särskilt långt åt höger. Det konstaterar Svenska Dagbladets mångåriga USA-korrespondent Karin Henriksson i den första svenska biografin som skrivits om USA:s president 1981-89.

I unga år röstade Reagan i flera val på Demokraterna, så sent som 1948 deltog han aktivt i Harry Trumans valkampanj. Men under 1950-talet fjärmade han sig mer och mer från The New Deal och dess idé om en stark stat som motor i den ekonomiska utvecklingen. Istället blev han allt mer kritisk mot skattetryck och kontrollerande myndigheter. Efter att ha stött Eisenhower och Nixon i deras kampanjer tog han slutligen steget in i Republikanerna 1962. Då var Reagan en känd profil – från sina många B-filmer men framför allt som värd för tv-showen General Electric Theater som sändes på söndagar under en rad år.

Både under tiden som guvernör i Kalifornien och under åren i Vita huset beskrevs Reagan ofta som en renlärig ideolog. Men Karin Henriksson framhåller, med stöd av flera av Reagans medarbetare, att Reagan i hög grad var en pragmatiker som ville se praktiska lösningar. Han var också känd för sitt vänliga och charmerande sätt, alltid beredd att lätta upp stämningen med anekdoter och roliga historier.

En av hans män karaktäriserade Reagan som ”inte en republikan och inte konservativ… för att förstå honom måste man inse att han är populist”. Hans genialitet, enligt samme medarbetare, bestod i förmågan att kanalisera frustration över byråkrater och öststatsintellektuellt etablissemang. Som han sa i sitt första installationstal: ”Government is not the solution to our problems, government is the problem”.

Sina bästa presidentår hade Reagan i början av 1980-talet. Under sin andra period blev motgångarna fler och populariteten sjönk, därtill visade den åldrande Reagan allt fler tecken på trötthet.

Karin Henriksson skriver sakligt, rätt så försiktigt och balanserar Reagans starka sidor med hans mindre goda. Boken, som i huvudsak bygger på andra biografier, fungerar bra som en översikt över Reagans liv och gärning men det hettar sällan till, trots att Reagan ju var en av 1900-talets mest stridbara USA-presidenter.

SB

Reagan – en kontroversiell ikon

Av Karin Henriksson

Leopard förlag

Det fanns en annan och lite mer oskuldsfull tid när schlagers kunde handla om i stort sett vad som helst. Kanske om en skrikande bebis (Miss Decibel) eller om pizzor och pasta (Canneloni Macaroni). Lasse Holm var upphovsman till dessa låtar – och massor av andra. Fem gånger vann han svenska Melodifestivalen, bland annat med Carolas Främling 1983.

Hans nyutkomna självbiografi berättar med gott humör historien bakom några av hans många hits. Om Canneloni Macaroni får vi veta att han åkte ned till den lokala pizzerian i Vallentuna, bad om en meny och sedan radade upp några maträtterna i en sångtext.

Textförfattaren Ingela ”Pling” Forsman beskriver sin mångårige samarbetspartner Lasse Holm som genommusikalisk och ”den mest entusiastiska person jag någonsin träffat”. Lotta Engberg karaktäriserar honom som ett ”överaktivt kärnkraftverk”. Ja, de allra flesta i branschen tycks gilla den glade liraren Lasse Holm, även Bert Karlsson, fastän de haft många duster genom åren.

Tyvärr ägnas alltför mycket av bokens utrymme åt anekdoter om bus och gags bakom kulisserna. Jag hade gärna avstått från dessa till förmån för en matigare berättelse om det musikaliska skapandet. Men visst är detta skojig läsning om mannen som, för att använda Kikki Danielssons ord, gett tonartshöjningarna ett ansikte.

SB

Lasse Holm – En hel massa Lasse

Av: Lasse Holm/Claes-Allan Lundin

Bokfabriken

Två svenska journalister, varav en skottskadad, som under svåra umbäranden hålls fångna i krigshärjat land – låter inte historien bekant? Jo, när man läser journalisterna Magnus Falkeheds och Niclas Hammarströms berättelsen om när de hölls gisslan i Syrien är det omöjligt att inte påminnas om ”438 dagar” som Martin Schibbyes och Johan Perssons gav ut häromåret. Böckerna har dessutom en likartad berättarform, där författarna turas om att minnas, dag för dag.

Den viktigaste likheten är kanske engagemanget för journalistiken och sanningen. Båda dessa team ville skildra krigets grymma konsekvenser för människor och det var inte omedvetna om riskerna i uppdraget. De fick betala ett högt pris.

DN:s Paris-korrespondent Magnus Falkehed och frilansfotografen Niclas Hammarström hade haft flera frustrerande motgångar och var lättade när de till slut rott i land intervjuer och bilder från krigets Syrien. Nu skulle de bara ta sig hem. Men på återresan kidnappades de av en grupp beväpnade män. Det blev början på en nästan två månader lång mardrömslik fångenskap.

En stor del av tiden satt de inlåsta i mörker. Det var kallt, primitivt och bristen på mat gjorde att de tappade åtskilliga kilon. Efter ett misslyckat rymningsförsök sköts Niclas Hammarström i benet och Magnus Falkehed utsattes för tortyrliknande misshandel. Kanske var ändå känslan av ovisshet och maktlöshet värst, tillsammans med saknaden efter familjerna.

Några fångvaktare med lägre rang kunde uppträda hyggligt men gruppens ledare beskrivs som en psykopat som njöt av att förnedra och håna sina fångar. Med underdånigt smicker kunde han mjukna i korta ögonblick men det gick snabbt över. I maktutövningen ingick återkommande falska löften.

Falkehed och Hammarström tror inte att de hade blivit långlivade ifall de inte gått försvarets utbildning i hur man bör uppträda i gisslansituationer. Dagliga rutiner blev viktiga för att få timmarna att gå. Tålmodigt och envetet försökte de också komma sina plågare närmare genom att vänligt och intresserat fråga om deras familjer.

Boken är rapp, välskriven och otroligt spännande att läsa. In i det sista, på väg mot Libanon och friheten, dyker nya hot upp. Parallellt med kidnappningshistorien finns en fin skildring av den starka vänskapen dem emellan och om kärleken till deras familjer.

Vem var det då som kidnappade dem och varför blev de till slut släppta? Ingetdera får något svar i boken, men det framgår att det i största hemlighet genomfördes en jättelik operation av svensk polis, UD och ambassaden i Libanon för att få dem fria. Tyst diplomati har ofta kritiserats men får här en hyllning.

SB

Idag ska vi inte dö – fångar i krigets Syrien

Av Magnus Falkehed & Noclas Hammarström

Norstedts förlag