Ett halvår efter Klas Ingessons död kommer hans självbiografi, en bok om fotboll men mest en berättelse om att vilja leva. Ingesson förlorade till slut emot cancern, men hans engagemang för fotbollen var starkt in i det sista.

Under matcherna en fighter och viljespelare, utanför plan en lantisgrabb som såg älgjakten som årets höjdpunkt . Bilden av Ingesson som rak och rättfram bekräftas, men boken lyfter också fram honom som en mer grubblande och självkritisk idrottsman än vad han kanske uppfattats som. Sällan riktigt nöjd med sig själv, trots en lång proffskarriär och att han var bofast i svenska landslaget i ett decennium.

Ödeshögs store målspruta kom till sin rätt när han tog ett kliv ner till mittfältet. Efter ungdomsåren i IFK Göteborg avverkade han klubbar i Belgien, Holland, England, Frankrike och Italien – och det var i Serie A, i Bari och Bologna, som det gick bäst.

I landslaget var det trångt på mittfältet på 1990-talet – i samma spelargeneration fanns Thern, Schwarz, Limpar och den under fotbolls-VM -94 nye mittfältaren Brolin – så Ingesson fick mest hålla till på kanten. Icke desto mindre var han en viktig kugge i det lagbygge som nådde semifinal i EM 1992 och som tog VM-brons 1994.

Karriären beskrivs med kärv humor och distans och utan särskilt mycket grottande i fotbollsdetaljer. Det gör att boken är lätt att ta till sig även för den mer måttligt sportintresserade. Det som fastnar hos läsaren är ändå främst skildringen av sjukdomstillvaron efter cancerdiagnosen 2009. Det är en sorglig berättelse om hur hoppet om att bli frisk gång på gång släcks och Ingesson berättar öppenhjärtigt om hur kropp och psyke bryts ned. Gentemot medierna håller han skenet uppe och framstår som den fighter han var på planen, men i boken är han uppriktig med hur svag han känner sig: ”Sanningen var att jag inte kände mig ett uns starkare än om någon Greta, 85, hade drabbats av samma sak.”

På omslaget anges Klas Ingesson som ensam författare. Man får läsa det finstilta inne i bokinformationen för att få upplysningen att spökskrivaren heter Henrik Ekblom Ystén (eller ”medförfattare” som han kallas för). Det är förstås en kraftig nedtoning av hans roll.

SB

Det är bara lite cancer

Av Klas Ingesson/Henrik Ekblom Ystén

Förlag: Offside Press

Robin Williams tog livet av sig i augusti i fjol. Redan nu föreligger en till svenska översatt biografi om den älskade skådespelaren och komikern.

Författaren Emily Herbert ger en översikt av filmkarriären som rymde toppar som Good Morning, Vietnam och Döda poeters sällskap men också en hel del bottennapp. Filmernas handling sammanfattas, liksom recensenternas omdömen. Vi får också läsa om ståuppkomikern Robin Williams – i USA var han en av de främsta i den branschen, med ständigt utsålda hus när han var ute på turné.

Säkert finns ett stort intresse hos alla hans fans för att läsa en välmatad berättelse om Robin Williams men de lär bli besvikna på denna snabbproducerade och illa ihopkomna bok. Inget tyder på att Emily Herbert någonsin träffat huvudpersonen, inte tycks hon ha intervjuat en enda person i hans omgivning heller. Istället bygger hela boken på information hon hittat i pressklipp.

Utifrån tidningsartiklar formulerar Herbert styltiga och förnumstiga beskrivningar av typen: ”En av Williams mest tilldragande egenskaper var hans uppriktighet. Han var aldrig rädd för att medge att han blivit sårad, vilket är ovanligt för någon som blivit mobbad som barn.”

Nej, undvik denna bok. En annan och förhoppningsvis mycket bättre Williams-biografi håller för övrigt på att skrivas av New York Times kulturjournalist Dave Itzkoff.

SB

Robin Williams – När skratten har tystnat

Av Emily Herbert

Översättning: Jimmy Hofsö

Förlag: Bookmark

Det finns böcker som inte släpper taget, utan kräver omläsning på direkten. Förnyade möten som resulterar i nya insikter och ifrågasättanden.

Dit hör Yvonne Hirdmans senaste bok Medan jag var ung – Ego-historia från 1900-talet. Den framstående genusprofessorn börjar sin biografi när hon just kommit hem från BB och, drygt en vecka gammal, hänger över mammas axel. Året är 1943 och vi befinner oss på Lilla Essingen i Stockholm. Sedan ångar det på och slutar med att författaren, som vid det här laget hunnit bli 70 plus, går till motattack mot sitt yngre arga jag som tycker att hon övergett henne och fnyser åt författarens försök att lägga livet tillrätta. ”Förminskat. Feg! Och pryd!” Men den äldre författaren ger svar på tal:

-Lägg av, säger hon, du har ju överlevt. Det är jag som ska dö. Sedan sätter hon punkt. Åtminstone för den här gången.

Till saken hör att Yvonne Hirdman är påfallande tuff och skoningslös mot sitt unga jag. Kämpaglädjen lyser med sin frånvaro. En ung och osäker mamma (hon blev med barn före p-pillren och den fria abortens tid, endast 21 år gammal) med dåligt självförtroende och usla betyg kämpar på. Längtar efter kärlek och sex och försöker ge sina barn ett drägligt liv. Samtidigt som grå sorg skymmer sikten när hon, som nyskild mamma på 1970-talet, inte kan ge barnen mer än dammiga sommardagar i plaskdammen vid Bergshamra centrum.

När Ingvar Carlsson frågar om den stridbara forskaren vill medverka i maktutredningen tänker hon ”Jag? Lilla jag? Fegisen? Den okunniga? Har de valt mig?”.

Arbetssättet känns igen från Den röda grevinnan, den Augustvinnande boken om hennes egen mamma. Författaren går tillbaka i tiden, funderar, letar i anteckningar och minneslappar, söker olika fakta, redovisar minnesluckor. När hon hittar dagboksanteckningar om olyckliga kärlekar funderar hon så det knakar. Vem var egentligen den där J.?

Hon lyfter också fram den tidning som gavs ut av Svenska Kvinnors Vänsterförbund och som på 1970-talet utgjorde en brygga mellan den äldre generationens ”kvinnosakskvinnor” och ”de nya, arga” i Grupp 8. Helt riktigt. Tilläggas kan att tidskriften faktiskt hette Vi mänskor (efter att tidigare ha hetat Vi Kvinnor) och inte Vi människor.

Yvonne Hirdman använder sitt eget liv som språngbräda för att beskriva det genuskontrakt som hon introducerade för att synliggöra och förstå möjligheten till förändring när det till synes självklara förminskandet och skillnadsgörandet mellan vad en man respektive en kvinna får och kan göra rubbas. Hennes Ego-historia från 1900-talet är knivskarp, rolig och kunskapsrik.

KB

Medan jag var ung – Ego-historia från 1900-talet

Av Yvonne Hirdman

Ordfront

Philip Roth nämns varje år i spekulationerna kring vem som ska tilldelas Nobelpriset i litteratur. Men nej, det blir nog inget pris för den 82-årige New York-författaren. Förmodligen är han lite för rolig för Svenska Akademiens smak. Roth får trösta sig med att han fått i stort sett alla andra tänkbara litteraturpriser.

Det finns en karaktäristisk energi i Philip Roths språk som präglar hans romaner, en spänstig berättelseteknik och ett framåtdriv. Det samma kan faktiskt sägas om en ny biografi om Roth, ännu inte utgiven på svenska, som skrivits av New Yorker-medarbetaren Claudia Roth Pierpont (ingen släktskap med PR).

Hennes ambitiösa genomgång växlar mellan att vara en lättillgänglig litteraturanalys och ett personporträtt. För läsaren blir det uppenbart i vilken hög grad Roths böcker har sin utgångspunkt i  hans privatliv. Det gäller särskilt i böckerna om hans alter ego Nathan Zuckerman, låt vara att denne är några snäpp mer cynisk och opolerad än författaren själv. Flera karaktärer är också inspirerade av Roths vänner eller före detta flickvänner.

Vi får veta att Philip Roth var en långsam författare (numera har han pensionerat sig) som nöjde sig med att skriva en-två sidor om dagen. Första utkastet var oftast bara en grov skiss. ”The book really comes to life in the rewriting”, säger han.

Philip Roths blev en författarkändis med den sexuellt frispråkiga Portnoy´s complaint (1969) men som Claudia Roth Pierpont framhåller fick de följande böckerna inte alls samma genomslag. Det var främst framåt slutet av 1980-talet och på 1990-talet som de verkligt intressanta titlarna kom, till exempel American Pastoral.

Oftast har Philip Roths senare produktion hyllats av amerikanska litteraturrecensenter men kritiska röster har inte saknats. Hans kvinnosyn har ifrågasatts och en del menar att hans kvinnoporträtt är tämligen endimensionella. Claudia Roth Pierpont har också invändningar men försvarar ändå mestadels Philip Roth, uppenbart charmerad av både hans person och hans formuleringskonst.

SB

Roth unbound – a writer and his books

Av Claudia Roth Pierpont

Vintage

Prins Eugen föddes rakt in i den politiska hetluften. På hans 40- årsdag, 1905, var läget spänt eftersom Norge nyligen sagt upp unionen med Sverige. Samma år som han fyllde 56 fick kvinnorna rösträtt och endast några månader efter andra världskrigets slut firade han sin 80-årsdag.

Om prins Eugen, som var son till Oscar II och drottning Sophia, handlar ett praktverk som ges ut i samband med att det i år är 150 år sedan han föddes.

Eugen räknas som en av våra främsta landskapsmålare, inte minst i slutet på 1800-talet, och hans molnformationer och naturmotiv genomströmmas ofta av sinsemellan disparata känslor. Oro och mörker bryts mot ljus sinnlighet.

Prinsen var en trägen konstsamlare. Han köpte exempelvis in Ernst Josephsons Strömkarlen och erbjöd Nationalmuseum verket, ett av de mest betydelsefulla i svensk konsthistoria. När museet refuserade erbjudet blev han rasande, satte upp målningen i hemmet på Waldemarsudde i Stockholm och gjorde klart att den endast fick tas därifrån om huset måste evakueras. Prinsen såg också till att bostaden, med omgivande trädgård, efter hans död förvandlades till ett museum dit allmänheten har tillträde. Därför kan vi fortfarande besöka bostaden och bese den stora jubileumsutställningen om och med prins Eugens verk som pågår till den 24 maj.

Hans konstsamling domineras av manliga konstutövare, endast fyra procent av verken är gjorda av kvinnliga konstnärer. Men bland de inköpta verken finns Vera Nilsson fina målning från 1923, som visar dotterns Gingas första steg. Ett nydanande motiv där barnet sätts i centrum på egna villkor.

Det var ingalunda självklart att kungaparets yngste son skulle bege sig till Paris och studera konst, men han lyckades driva igenom sin vilja. Hans gode vän Karl Gerhard framhöll att prinsens ”lojalitet var av ett säreget slag, han var lojal både inåt och utåt. Lojal mot sina åsikter och lojal mot den höga familj han tillhörde”.

En balansakt på slak lina. Prinsens självkänsla vacklade och han framhöll att han kände sig ”så fattig och omöjlig. Jag kan ingenting och duger ingenting till… Visst vet jag att jag verkligen har konstnärlig begåfvning, men vad jag gör nu är i alla fall underhaltigt”.

Från Karl Nordström fick han ett ilsket brev där konstnärsvännen krävde att Eugen måste välja mellan att vara ”konstnär och mänska ” eller prins när det nybildade Konstnärsförbundet tog strid för en ” fullständig demokratisering” av den ”gammaldags hofinstitution” som Konstakademien var.

Prins Eugen föddes som prins av Sverige och Norge. Samma kväll som unionen upplösts, stortinget tagit makten och Oscar II avsatts som regent tillfrågades prinsen om han ville överta den norska tronen. Fadern sade absolut nej. Prins Eugen saknade inte kungatiteln, men hade tagit jobbet om så krävts. Samtidigt som han konstaterade att ”De som egentligen ville ha ett kungadöme i Norge, de ville nog inte så gärna ha mig, o. de som ville ha mig ville egentligen helst ha republik”.

Prinsen tog aktivt avstånd från nazismen. Redan 1933 deklarerade han sin avsky för Hitlerregimen och framhöll att ”en sak har i alla fall Göring lärt mig. Jag är inte längre objektiv och jag är tacksam för det. Jag vill inte längre söka ursäkter och bortförklaringar för våldsdåd och rättskränkningar”.

Karin Sidén, som tillsammans med Anna Meister, är redaktör för det aktuella praktverket framhåller att det är omöjligt att enkelt sammanfatta en annan människas liv. Därför har det aktuella praktverket, späckat med bilder, där skribenter från olika vinklar skildrar prins Eugen, fått titeln Fasetter ur ett liv. Tyngdpunkten ligger på prinsens offentliga verksamhet som konstnär, engagerad samhällsmedborgare, antinazist, konstsamlare och trädgårdsentusiast. Hur han egentligen fick ihop alla motstridiga krav och förväntningar kan vi bara spekulera i, men i bokhyllan hade han August Strindbergs samlade verk som pappa kungen avskydde. Sonen svarade med att placera Carl Eldhs byst av Strindberg mitt emot Gustav Vigelands byst av Oscar II. Två titaner som konfronterades med varandra och ett sätt för prins Eugen att hantera den verklighet han levde i.

KB

Prins Eugen – Fasetter ur ett liv

Redaktörer: Anna Meister och Karin Sidén

Utgiven av Prins Eugens Waldemarsudde och Atlantis förlag

Upptäcktsresande är ett yrke som sällan efterfrågas i platsannonserna nuförtiden. Det mesta på jordklotet är sedan länge upptäckt och utforskat.

Annat var det för några hundra år sedan. De modiga män som gav sig ut på haven för att finna okända länder och sjövägar blev hyllade celebriteter. För sina härskare – sugna på nya inkomster och större livsrum – var dessa sjöfarare ovärderliga.

Mest mytomspunnen av dem alla är Christofer Columbus, mannen som hittade en ny kontinent när han sökte en ny sjöväg till Kina. Nu var ju Columbus inte den förste västerlänningen som nådde Amerika men han var först med att exploatera det som en upptäckt.

Som Laurence Bergreen framhåller i en ambitiös biografi som nu kommit ut på svenska var Columbus synnerligen ivrig att bygga upp en myt kring sin egen person. Under sina resor skrev han mångordiga och detaljfyllda dagböcker som var uppenbart tillrättalagda för att för eftervärlden framstå som en rättrådig, hjältemodig och därtill överjordiskt navigeringsskicklig sjöfarare. Ingetdera var särskilt sant.

Alldeles uppenbart var han däremot viljestark och envis. Trots många motgångar korsade han Atlanten fyra gånger i allt mer strapatsrika resor.

Den första historiska landstigningen skedde i oktober 1492 på någon av Bahamasöarna och därifrån gick färden vidare till Kuba och Hispaniola (idag Haiti och Dominikanska republiken). När Columbus återvände till Spanien några månader senare med sina två fartyg (det tredje, Santa Maria, hade strandat och förstörts) lämnades 39 män på Hispaniola som en första europeisk bosättning. Det slutade i katastrof – de dödades alla av fientliga indianer.

Men detta visste man inget om när Columbus återkom till Spanien och hyllades som en hjälte. Han började snart planera för en andra expedition och medan han den första gången haft svårt att hitta villigt manskap så köade folk nu för att få åka med. Över tusen personer bordade de sjutton skepp som Columbus fick till sitt förfogande. Av kungaparet Ferdinand och Isabella förärades han den pråliga titeln ”vicekung och amiral av Oceanhavet och Indien”.

Columbus ledde framgångsrikt sina fartyg över Atlanten men någon lätt tillvaro blev det inte efter ankomsten. Matbrist, sjukdomar och interna stridigheter var bara några av problemen.

När det gällde urbefolkningen prisade Columbus ofta dem i sina dagböcker. Spanjorerna fick generösa gåvor av mat och färskvatten, i utbyte gav de indianerna lite glänsande krimskrams. Columbus drog sig inte för att tillfångata indianer när han tyckte sig behöva någon vägvisare. Andra fick följa med tillbaka till Spanien för att visas upp, ifall de nu överlevde båtfärden.

Bergreen lyfter fram de förödande konsekvenserna av Columbus fixering vid att hitta guld. Indianer på Hispaniola tvingades in i ett avgiftssystem där de måste leverera guld i en omfattning som var omöjlig att klara. I förtvivlan kastade de sig ut för klippor, åt giftiga rötter eller svalt sig själva till döds. Femtiotusen människor ska ha dött i detta massjälvmord.

Columbus ville gärna förslava indianer i stor skala och skeppa över dem till Europa, men satsningen stoppades av hans uppdragsgivare. På plats i ”Indien” fortsatte dock de allt brutalare övergreppen. Många indianer dödades i strider, ännu fler av de sjukdomar som besökarna förde med sig.

Till stor del är det en kritisk bild som Laurence Bergreen förmedlar. Inte minst belyser han den grandiosa självbild som Columbus tycks ha haft.

Samtidigt är den detaljerade genomgången av vad som skedde under fyra resorna mäktiga äventyrsberättelser. Att Columbus var en verklig överlevare blir tydligt – han klarade sig igenom indianstrider, myterier, sjukdomar och fartygsförlisningar. Den sista tiden levde han i stillhet i ett spartanskt hem i Valladolid i Spanien. Han dog 1506, omedveten om att det var en ny kontinent han upptäckt.

SB

Columbus – de fyra resorna

Av Laurence Bergreen

Översättning: Camilla Jacobsson, Emeli André

Leopard förlag

För en tid sedan spreds nyheten att alla Nordkoreas män måste anlägga samma frisyr som landets diktator Kim Jong-un. Förmodligen var det en tidningsanka, ingen har så vitt jag vet ännu kunnat presentera något bevis på detta påstådda påbud. Ändå framstod nyheten då den kom som inte helt osannolik. Den passade in bra i övriga världens bild av det bisarra nordkoreanska styret.

Egentligen vet vi oerhört lite om denna världens mest slutna stat. Men i en bok som nu getts ut på svenska av en avhoppad propagandatjänsteman, Jang Jin-sung, ges en inträngande bild. Han lever sedan flera år i Sydkorea, ständigt bevakad av livvakter som ska förhindra en nordkoreansk hämnd. För i Sydkorea kan man inte se på grannlandet i norr med samma roade distans som västvärldens medier ibland gör. Man vet att det allvarligaste en nordkorean kan göra sig skyldig till är förräderi och att ett sådant brott aldrig preskriberas.

Jang Jin-sungs bok inleds med en berättelse om hur han väcks av ett telefonsamtal mitt i natten. En hög partifunktionär framför en ”särskild inkallelseorder” och beordrar honom att iförd kostym omedelbart inställa sig på arbetet. Darrande av upphetsning inser han kanske kommer att få möta Kim Jong-il, ”Den käre ledaren”.  Mycket riktigt, tillsammans med några av landets högsta dignitärer blir han inföst i en bil för vidare transport till ett residens där den gudomlige Kim Jong-il tar emot.

Det visar sig att diktatorn uppskattat en dikt som Jang Jin-Sung skrivit till hans ära och därför vill träffa honom. Men för den unge och hängivne poeten blir mötet med Den käre ledaren inte vad han väntat sig. I propagandan har Kim Jong-il framställts som en vis man som ständigt uttalar insiktsfulla sanningar om fosterlandet och som alltid vinnlägger sig om ett perfekt och vårdat språk. I själva verket pratar han med grov slang och uppträder allmänt burdust. För Jang Jin-sung blev mötet början på ett uppvaknande.

På sin tjänst som upphöjd statlig poet och propagandamakare vid Departementet för enad front har han fri tillgång till annars strikt förbjudna sydkoreanska böcker och tidningar. Sakta växer insikten om att han lever i en lögn.

Han lånar ut en förbjuden bok till en god vän som glömmer den i en väska på tunnelbanan. Det är ett misstag som gör att de på ett ögonblick är i livsfara. De flyr i panik och under svåra umbäranden norrut, in i Kina. Den dramatiska flykten har så många dramatiska vändningar att den nästan ter sig osannolik. Möjligen får den också ett oproportionellt stort utrymme i boken. För vännen slutar det med självmord – han kastar sig ut för ett stup sedan han gripits av kinesisk polis. Men Jang Jin-sung lyckas ta sig till Peking och Sydkoreas ambassad.

Under flera år har han sedan i det fördolda verkat för Sydkoreas underrättelseverksamhet. Men numera har han lämnat spionyrket och övergått till att skriva poesi, riktig poesi, och därför också känt sig fri att skriva denna avslöjande och nagelbitarspännande bok. En sak förbigår Jang Jin-sung med märklig tystnad: vad som hänt hans anhöriga i hemlandet. Som han själv framhåller har Nordkorea för vana att inte bara brutalt straffa misstänkta förrädare och brottslingar utan också deras närmaste släkt.

SB

Käre ledare – min flykt från Nordkorea

Av Jang Jin-sung

Översättning (från engelska): Ylva Mörk

Norstedts förlag

Astrid Lindgren var inte lättintervjuad. Hon hade stor integritet och kunde vara synnerligen bestämd, samtidigt som hon var överraskande tillmötesgående. Första gången jag ringde på hos henne på Dalagatan 46 i Stockholm öppnades dörren omedelbart av en leende författare som bad mig slå sig ner samtidigt som hon överräckte tre maskinskrivna stenciler med orden:

-Här har du allt du behöver veta, nu pratar vi om annat.

Så blev det nu inte, därpå följde istället en generös intervju som ändade med att hon skickade med två stora papperskassar med friexemplar av egenskrivna, översatta barnböcker på en mängd olika språk till barnbiblioteket hemma i Västerås.

De tre program om Astrid Lindgren som nyligen sändes i SVT innehöll mycket tidsfärg och speglingar av människan och nationalmonumentet Lindgren, medan hennes yrkesgärning som författare hamnade i skymundan.

Den danske författaren Jens Andersen väjer däremot inte för hennes skrivande i sin biografi Denna dagen, ett liv. Tvärtom, samtidigt som han naglar hennes liv och bryter det mot den tid hon levde och de villkor och värderingar som dåtidens människor hade att tampas med. Inte minst de som i likhet med Astrid Lindgren var unga ensamma mammor utan yrkesutbildning.

Lite onödigt är det att boken på omslagets baksidestext presenteras som ”den första nordiska Astrid Lindgren-biografin på fyrtio år”. I synnerhet som författaren själv inte sticker under stol med att han både läst och tagit till sig Margareta Strömstedts biografi om Lindgren från 1977 (omarbetad och utökad upplaga 1999).

Den danske litteraturvetaren och journalisten (som tidigare bland annat porträtterat Tove Ditlevsen) har gjort ett gediget arbete som inbjuder till läsning och dessutom ger förnyade perspektiv på Lindgrens egna böcker.

Till det som berör och manar till eftertanke hör skildringen av hur den gravida Astrid i Stockholm fick kontakt med advokaten Eva Andén och läkaren Ada Nilsson (tidiga kämpar för kvinnor och barns rättigheter i Fogelstadkretsen och tidningen Tidevarvet) och hur hon födde sonen Lasse i Köpenhamn, där han placerades i fosterhem under sina första år.

Bokens titel Denna dagen, ett liv är naturligtvis hämtad från Thomas Thorilds sentens som återfanns på Ellen Keys Strand dit Astrid tillsammans med några fotvandrande väninnor anlände 1925. Precis som så många senare sökte Astrid Lindgren, var den unga journalisten Lindgrens mål att få kontakt med den dåtida författar- och opinionsgiganten Ellen Key. Denna var egentligen ganska trött på alla oanmälda besök, men naturligtvis lyckades Astrid Lindgren få till ett möte som hon sedan skildrade i Vimmerby tidning och därefter återkommit till i olika sammanhang.

Astrid Lindgren sade på sin ålders höst att hon visste vad som inte är livets mening och framhöll att rädslan för ensamhet och tystnad kan göra att man aldrig i lugn och ro hinner tänka efter vad man gör med sin korta stund på jorden.

Jens Andersens biografi över Astrid Lindgren ger relief åt en författargigant som är värd att läsas, om och om igen. Och också är oerhört läst. Enbart hennes berättelser om Pippi, som först refuserades av Bonniers, har sålts i 56 miljoner exemplar och översatts till 65 språk.

Jens Andersen visar med råge vilken skicklig och nytänkande författare Astrid Lindgren var. Inte enbart när det gällde att skriva utan också när det gällde att lyfta fram viktiga frågor, barnens villkor och barnböckernas betydelse. Inte minst genom att använda flera kanaler samtidigt som böcker, film, tv, teater, sång, musik, dans. Lägg till detta effektiv marknadsföring.

KB

Denna dagen, ett liv

-en biografi över Astrid Lindgren

Författare: Jens Andersen

Översättare: Urban Andersson

Norstedts

Den kontroversielle Lennart Geijer hade en del att stå i under sin sju år som Sveriges justitieminister (1969-76). Sverige skakades av flera gisslandramer och det var Geijer själv som då ryckte ut och förhandlade med flygplanskapare, bankrånare och tyska terrorister. Men framför allt befann han sig i centrum för en omdaning av svensk kriminalpolitik.

Lennart Geijer drev igenom flera reformer som innebar lättnader för fångar i fängelserna. Ingen annan justitieminister, varken före eller efter, har gått så långt i sina uttalanden för en liberalisering av kriminalvården. Enligt Geijer borde fängelser i princip avskaffas, åsikter som fick kritik från borgerligt håll men som applåderades av många på vänsterkanten.

Den s-märkte statsvetarprofessorn Ulf Bjereld menar i en nyutkommen biografi att den så kallade Geijer-affären – uppgifter om att Geijer skulle ha gått till prostituerade – bildat en politisk och mental blockering mot försök att analysera Geijers radikala linje.

Bjereld har av efterlevande fått tillgång till Lennart Geijers tidigare opublicerade dagboksanteckningar som bildar en grund för boken. I bland är noteringarna väldigt rakt på sak som när Geijer skrev: ”Nådeärendena är det mest intressanta jag har. Jag tar varje chans att befria människor från fängelsevistelse.” Knappast en tänkbar hållning för en justitieminister idag.

Geijer kunde vara giftig i omdömena om andra s-statsråd och fackliga företrädare som han ofta fann träiga och trista. Men uppenbarligen var han själv inte heller någon större lustigkurre. Han höll distans till andra människor och hans trätobroder Carl Persson, rikspolischefen, har vittnat om osympatiska härskartekniker. Särskilt nära kommer vi inte Geijer som person i Bjerelds bok, därtill är dagboksnoteringarna alltför lakoniska.

Möjligen bör man vara lite politiknörd för att riktigt bli engagerad av Ulf Bjerelds grundliga genomgång av Lennart Geijers politiska bana. Författaren vill gärna lyfta fram förtjänsterna hos Sveriges mest vänsterradikale justitieminister någonsin, i vart fall nyansera bilden av honom. Bjereld ifrågasätter också uppgifterna om Geijers eventuella samröre med prostituerade men kommer inte direkt med några nya avslöjanden. Den stora behållningen är hur Lennart Geijers politiska åsikter sätts in i ett större idépolitiskt sammanhang.

SB

Och jag är fri – Lennart Geijer och hans tid

Författare: Ulf Bjereld

Atlas

Tänk er en svensk politiker av idag som också är en framstående diplomat. Och tidningsman. Och en respekterad filosof. Och generaldirektör för Postverket. Och som ovanpå det är ett tekniskt geni som hobbyforskar på hög nivå.

Nej, sådana mänskor görs väl inte längre. Men den osannolikt mångsidige Benjamin Franklin (1706-1790) var på sin tid allt detta. Han porträtteras i en nyutkommen bok med den träffande undertiteln ”Mannen som uppfann Amerika”, den första svenska biografin sedan 1940-talet om universalgeniet Franklin.

För den som mest associerar Benjamin Franklin med våghalsiga åskledarexperiment är det lärolik läsning. Med stöd i amerikansk litteratur om Franklin, den är förstås omfattande, så har Lennart Oldenburg skrivit ett initierat och ambitiöst porträtt. På köpet får man en historielektion om vägen fram till bildandet av Förenta staterna.

I USA är Franklin en ikon, ett exempel på en selfmade man från enkel bakgrund som som blev en av nationens grundare. Oldenburg beskriver honom som en renässansmänniska: ”en stor humanist, en naturvetare med stränga krav på metodik, en ovanligt hederlig politiker, en världsmedborgare och visionär”.

Franklin var en folkfostrare och uppfattades allmänt som en av sin tids mest lärda män men själv gick han bara två år i skolan. Vid tolv års ålder började han som typograflärling hos en äldre bror. Han blev så småningom en skicklig yrkesman som en period jobbade i London. Efter hand växte intresset för att inte bara trycka texter utan att formulera dem, Franklin var redan som ung man en vass och respekterad skribent som gärna använde satiren som verktyg för att angripa brittisk politik.

Politikern Franklin tvekade i  det längsta inför kraven på att bryta med britterna men han kom att bli en av författarna till oavhängighetsförklaringen, Declaration of Indedepence, 1776. Huvudförfattare var Thomas Jefferson som i boken beskrivs som en yngre själsfrände till Franklin.

Tyngdpunkten i Oldenburgs berättelse ligger på Franklins politiska och diplomatiska insatser (han vistades i flera omgångar i Frankrike) men vi får också läsa om hans tekniska fingerfärdighet. Den resulterade bland mycket annat i en ny typ av värmekamin och i uppfinningen dubbelslipade glasögon, ibland kallade Franklinglas.

Franklin var i många avseende före sin tid. Bland det sista han gjorde före sin död 1790 var att lämna in en motion till kongressen om slaveriets avskaffande. Det skulle dröja 75 år innan hans förslag blev verklighet.

SB

Benjamin Franklin – mannen som uppfann Amerika

Författare: Lennart Oldenburg

Carlssons