Månad: september 2014

Knasiga boktitlar

Det finns gott om intetsägande memoartitlar, särskilt på det politiska fältet tycks det. Eller vad sägs om Så var det (Gösta Bohman), Så blev det (Ola Ullsten) eller Så tänkte jag (Ingvar Carlsson). I jämförelse måste man ju säga att Anne Wibble stack ut med Två cigg och en kopp kaffe.

Nej, man får lämna memoarböckernas hägn för att hitta de kreativa titlarna.

Här är några påhittiga boknamn i höstens svenska utgivning:

 

stold-av-babianInte ett namn (jag är naken) – diktsamling av Agneta Enckell på Atlantis förlag.

Någon syr, är det du? – essäer av Helena Eriksson på Albert Bonniers förlag

Noshörning i normal storlek – Blocket-annonser samlade av komikern David Batra, Forum förlag

Stöld av babian – deckare av Anna Karolina på Norstedts förlag

Deras ryggar luktar så gott – seriealbum av Åsa Grennvall på Syster förlag.

 

untitledKanske är knasfaktorn ändå inte så där riktigt hög, i vart fall inte i jämförelse med en del engelskspråkiga utgåvor. Brittiska tidskriften The Bookseller delar varje år ut ett pris till årets mest udda boktitel.

I fjol gick vinsten till How to Poo on a Date. Bland tidigare segrare kan nämnas People Who Don’t Know They’re Dead: How They Attach Themselves to Unsuspecting Bystanders and What to Do About It och (en personlig favorit) Managing a Dental Practice: The Genghis Khan Way.

SB

Adjöss Fyrahundrafemtio!

fyrahundrafemtio_ettan_600-564x749Adjöss, står det på omslaget till nya numret av litteraturtidskriften Fyrahundrafemtio.

Efter bara två nummer går tidningen i konkurs.

Tråkigt för oss som optmistiskt betalat en helårsprenumeration. Men mest tråkigt för att de två enda utgåvorna var så bra, fyllda av intressanta och frejdiga texter om böcker och författare.

Tidskriftsbranschen är tuff och brutal. Uppenbarligen fanns inte tillräckligt intresse hos annonsörerna.

”I slutfasen av arbetet med nummer 3-4, planerat att komma ut lagom till Bokmässan, kunde vi konstatera att pengarna var slut” skriver redaktionen i ett mejl till prenumeranterna.

Eftersom inga pengar finns till att trycka upp detta sista nummer publiceras det endast som en pdf-fil som kan läsas här: http://fyrahundrafemtio.se/nummer-3-4/

 

Biografier i fokus på Bokmässan

Sigrid Combüchen

Sigrid Combüchen

Sigrid Combüchen är en av de biografiförfattare som deltar i årets Bokmässa, som i år firar trettioårsjubileum, och inleds den 25 september.

”Varför blev det inte en roman om Ida Bäckmann istället för denna meandrande, letande, pusslande och spekulativa sanningstrevan”, skriver Sigrid Combüchen i sin kommande biografi Den umbärliga och svarar själv:

”Därför att Ida Bäckmann för egen hand och andras blivit fiktion i sig och det bar mig emot att tapetsera på en tapet. Och när jag vände mig i olika väderstreck för att hitta en form för materialet var det denna som blev”.

Ändå finns det romaner som ger oss minst lika sammansatta bilder av människor som biografier. Exempelvis porträttet av Greta Garbo i Lena Einhorns Blekingegatan 32.

Samtidigt som biografierna fortsätter att locka. Biografin som tummelplats heter ett seminarium i Göteborg som lockar med Virginia Woolfs ord om att det är omöjligt att skriva en biografi som är helt sann. Fakta, fiktion och myt blandas med oskyldiga missförstånd, förvanskningar och direkta lögner. Medverkar gör Lisbeth Larsson, Agneta Rahikainen och Lena Kåreland. Aktuella med biografier om Virginia Woolf, Edith Södergran respektive George Sand.

Två deltagande författare som i år porträtterar sina fäder är Per Wästberg (Erik och Margot – en kärlekshistoria) och Hanne-Vibeke Holst som berättar historien om sin far, författaren Knud Holst ”vars liv hade kunnat vara en berättelse om framgång och lycka men som slutade i tragedi”.

Naturligtvis måste vi skilja på vad vi läser och hur den självbiografiske skribenten faktiskt är som människa. Våra synpunkter på det vi läser och hur vi tolkar det är ju inte detsamma som att vi recenserar författaren personligen. Även om verken i sig ger eller åtminstone förväntas ge vissa indikationer, om inte annat på hur någon vill eller inte vill bli sedd.

Till dem som medverkar i några av de mer än 400 programpunkterna hör Per Gessle, Michel Laub, David Grossman, Arkadij Babtjenko, Johan Cullberg, Björn Sahlin, Elena Balzamo, Soheila Fors, Sara Stridsberg, Olle Svenning, Ingvar Carlsson, Pehr G Gyllenhammar, Lars Lerin, Anna Larsdotter, Sara Stridsberg, Johan Kinde, Klas Gustafson, Stina Otterberg, Chris Forsne, Josefine Klougart, Astrid Hasselrot och Jan Gradvall.

Mer information finns på www.bokmassan.se

KB

Jan Scherman om sin förvandling

oxo45jnirfwu9fivvq3jJan Scherman var en gång en ung och arg vänsteraktivist. Senare blev han välbetald direktör på Sveriges största kommersiella TV-kanal. Däremellan var han undersökande journalist som bland annat pressade politikerna om JAS Gripen-projektet.

Hur bär man sig åt för att hantera en sådan förvandling? Är det en förvandling? Kanske får vi höra hur Jan Scherman själv ser på det när han nu i höst ger ut den självbiografiska Räkna med känslornaNorstedts förlag.

Enligt förlaget pressinformation är detta en berättelse om ytterligheternas: ”Om bristen på civilkurage. Om beordrad lojalitet. Om ja-sägarkompanier. Om sista radens testamente. Raka led och strikta kolumner. Men också en historia om mod,  och om bristen på mod. Om skratt och tårar. Om rädsla. Om energi och engagemang. Och om att vara chef. Om en journalists slingriga väg. Om att försöka vara vd. Åtta dagar i veckan. ”

Helen Keller uppmärksammas i ny utgåva

mittlivsBInte så många självbiografier blir Broadway-succéer. Men dövblinda Helen Kellers The Story of my Life från 1902 blev senare en teaterpjäs och dessutom en Oscarsbelönad film (Miraklet, 1962).

Med hjälp av sin lärare Anne Sullivan lärde sig Helen Keller att kommunicera med omvärlden. Efter självbiografin skrev hon ytterligare tretton böcker, blev en förkämpe för blinda och dövas intressen, besökte 39 länder för att förmå politiker att satsa på utbildning för handikappade och fick träffa samtliga amerikanska presidenter från Grover Cleveland till John F Kennedy.

Hennes självbiogafi kom ut på svenska första gången 1909. Nu har förlaget Bakhåll gett ut en ny utgåva, Mitt livs historia, i ny översättning.

SB

Recension: Sotarna. Ian Wachtmeister

sotarnaMan måste väl ge Ian Wachtmeister en komplimang för att han håller stilen. I sin nya bok känns han igen från åren i början av 1990-talet då han rörde om i svensk politik. Åsikterna är de samma, liksom jargongen, den nedlåtande attityden mot allt han ogillar (det är mycket) och ivern att framstå som en skojig skojare.

Boken blandar privat och politiskt och stort och smått i tvära kast, ibland med så abrupta tankehopp att tråden är svår att följa. Engagemanget är påtagligt när han skriver om hur illa Losec-forskaren Ivan Östholm behandlades av sitt företag Astra. Men adrenalinet flödar också i utläggningar om snöröjningen i Stockholm och att Skansen förflyttade ett par elefanter. Som sagt, kasten är många.

Wachtmeister blickar tillbaka på Ny demokrati, utan självkritik eller någon egentlig reflektion. Partiet gjorde ett bra jobb under sin korta sejour i riksdagen, fastslår den dåvarande partiledaren. I en originell analys skyller han Ny demokratis vanrykte på att man fick för mycket bidrag efter valet 1994, pengar som användes till interna strider. Det var samhällets fel, alltså.

För att vara en glad galosch är Ian Wachtmeister påfallande lagd åt att klaga. Det blir mycket och mångordigt gammelmansgnäll om ungdomar som inte kan tala korrekt svenska och om svenskar som inte kan texten till nationalsången. Bland mycket annat.

Bokens baksidestext upplyser om att ”ingen kommer att lämnas oberörd”.

Där vill jag nog invända: Jo.

SB

 

 

 

 

 

Recension: Cornelis. Av Agneta Brunius

cornelis-en-liten-bok-om-vanskapTv-producenten och konstnären Agneta Brunius nyutkomna bok om Cornelis Vreeswijk har undertiteln ”En liten bok om vänskap” och det är just vad det är. På hundra sidor berättar hon anekdotiskt, och med mycket ömhet, om sina minnesbilder av den folkkäre trubaduren.

En del är dråpligt och tragiskt på samma gång, som historien om hur hon hjälper en sjuk och berusad Cornelis att föra hem 189000 kronor i sedlar som han tagit ut på en bank i Köpenhamn (för att inte kronofogden skulle lägga beslag på dem). Pengarna förvarade han sedan i en kruka, men omsatte dem snabbt på Stockholms krogar.

Agneta Brunius och Cornelis Vreeswijk lärde känna varandra i samband med några tv-produktioner men utvecklade en vänskap även på det privata planet. Inför några särskilt viktiga engagemang tog hon, med oändligt tålamod verkat det som, på sig uppgiften att hålla Vreeswijk nykter så han skulle vara i skick för att stå på scen.

När ingen av hans beskyddare fanns på plats gick det ofta sämre. Cornelis var notoriskt opålitlig. Att han också kunde bete sig hänsynslöst mot sin omgivning framgick i Klas Gustafsons biografi från 2006 men Agneta Brunius bild är mer ljus och överseende. Det är ett fint litet vänporträtt.

SB

 

Cornelis

Av Agneta Brunius

Fri Tanke förlag

Två nya böcker om DN-ledare

barkmanPosten som chefredaktör för Dagens Nyheter är det finaste jobbet i Tidningssverige. I vart fall är det nog en vanlig uppfattning i DN-huset.

Det har skrivits många böcker om Sveriges största prenumererade morgontidning och nu kommer ytterligare två. DN-journalisten Clas Barkman skriver om de elva chefredaktörer han har avverkat sedan 1968.

En av de före detta chefredaktörerna, Svante Nycander, har för sin del just utkommit med boken Makten över åsikterna om maktkampen mellan Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson som 1960 båda utsågs till chefredaktörer med identiska befogenheter.

Båda böckerna ges ut av Atlantis förlag.

Den som föredrar DN som teater beger sig lämpligen till Stockholms stadsteater som just nu spelar Ansvaret är vårt om Herbert Tingsten. Enligt Dagens Nyheters recensents uppfattning är uppsättningen ”mästerlig”.

Recension: Erik och Margot. Av Per Wästberg.

erik-och-margot-en-karlekshistoriaMargot våldtogs, när hon var 17 år gammal, av tvåbarnspappan Erik som var gift med hennes storasyster. Övergreppet skedde kring midsommar i släktens sommarhus, Solgård, vid Trälhavet i Stockholms skärgård.

Ett halvt sekel efter Eriks död, när hon är på väg in i alzheimerland, ställer hennes systerson Per Wästberg, en fråga som snarare är ett påstående ”Det var din initiation. Men du kände dig varken skamsen eller sönderslagen”.

Margot värjer sig. Hon har svårt att minnas känslor sextiosju år tillbaka, men håller fast vid att det började med ett överfall.

Om detta berättar Per Wästberg, tretton år yngre än sin moster, i boken Erik och Margot. Kanske hade titeln Per, Erik och Margot varit mer adekvat eftersom det hela tiden är Wästberg som för ordet och driver handlingen i boken, hans sjuttiofemte.

Han minns juniflyttarna till släktens sommarhus, Margots hågkomster är mer oklara. Men före överfallet var hon oskuld, sedan fortsatte hon att i hemlighet (så att inte familjen och släktens cirklar skulle rubbas) ha ett förhållande med sin svåger och arbeta som hans sekreterare tills hon var 34 år. Då dog han, ännu inte 50 år fyllda, efter ett hårt journalistliv med mycket tobak, alkohol och nattliga diskussioner, mestadels med andra kulturhanar, ledarskribenter och kulturarbetare. Sessioner där Margot ofta deltog, tyst men lyssnande.

Per Wästberg beskriver sin far som en gift man som var ”troget otrogen, lojalt inställd på att inte vålla smärta ” och tecknar en kärlekens höga visa utifrån det hemliga förhållandet mellan fadern och mostern och konstaterar att romaner handlar ”vanligen om destruktiva relationer, särskilt inom familjen. Jag vet inte om jag bevittnade en sådan.”

Däremot känner han sig själv missförstådd och felaktigt avmålad i dottern Johanna Ekströms bok Om man håller sig i solen. Även hon nämner Eriks och Margots förhållande och tecknar en bild av sin egen barndom där det förefaller som om det var ytan som räknades och att faderns kärleksrelationer, hemliga eller högst offentliga, skapade smärta och oro bland övriga familjemedlemmar.

Pappan genmäler: Man lyssnar till olika röster och tolkar dem var och en på sitt sätt. Barn minns vad föräldrarna förbisåg; horisonterna är så olika. Så småningom söker man foga ihop dem till en enda synrand. Alltid förgäves.

Vad hans egen mamma Greta, pappa Erik och moster Margot tycker om den biografi som Per Wästberg presenterar som en kärlekshistoria får vi aldrig veta, ty de är alla döda.

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Per Wästberg. Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Per Wästberg skriver att han avgudade sin far och det märks. Vad som egentligen hände mellan fadern och de två systrarna är inte hugget i sten. Wästberg framhåller att både Margot och Greta blev framgångsrika yrkeskvinnor sedan hans far dött och att de fortsatte att umgås vänskapligt. Samtidigt som det framgår att Margot inte var välkommen när familjen samlades kring Greta under hennes sista dagar. Författaren förefaller helt säker på att Margot älskade Erik. Inbyggt i berättelsen finns ändå sylvassa komponenter av våld, familjesvek och tystnader och en påfallande omsorg om den yttre fasaden.

Och kanske är den aktuella romanen i första hand inte berättelse om Erik och Margot, utan om Per Wästbergs förundran över att denna triangelhistoria kunde utspela sig mitt framför ögonen på honom under en lång följd av år utan att han märkte något.

Samtidigt som han själv bejakar uppbrott och nya uppslukande kärlekar. En livshållning som den drygt 80-åriga mamma Greta inte delade. När han besökte henne med sin fjärde fru framhöll modern att för mycket närhet kan krossa en och tillade att det vore bättre om sonhustrun höll litet avstånd till sonen, så hon såg honom bättre. ”Han har tappat huvudet förr”.

KB

 

Erik och Margoten kärlekshistoria

Av Per Wästberg

W&W

Birgitta Stenberg om den svenska synden – och fiske

stenbergNu är det klart att Norstedts förlag släpper Birgitta Stenbergs sista bok i mitten av oktober. Skriver mig ut ur världen är en samling av noveller, dikter och artiklar som enligt förlagets information handlar om allt från den svenska synden, fiske till det älskade hemmet på ön Åstol.

”Det blev ett tufft jobb att gå igenom allt, välja och vraka, men jag hade otroligt kul under tiden eftersom jag själv glömt en del av allt jag skrivit. Jag hoppas ni som läsare får en lika rolig stund”, skriver Birgitta Stenberg i förordet.

Birgitta Stenberg avled den 23 augusti, 82 år gammal. Som berättats tidigare färdigställde hon denna sista bok under sin sjukdomsperiod med stöd av hustrun Kerstin.

SB

Recension: Fantasten Per Oscarsson. Av Klas Gustafson.

fantasten-per-oscarssonNär skådespelaren Per Oscarsson och hans hustru Kia Östling Oscarsson tragiskt omkom i en brand 2010 förstördes också manuskriptet till den självbiografi som Per Oscarsson arbetade på. Om det verkligen skulle ha blivit någon bok är högst osäkert – Per Oscarsson hade under flera år arbetat med ständigt nya versioner och inget tydde på att en utgivning var nära förestående. Någon författare var han nog inte, det hade tidigare skrivprojekt visat.

Dessbättre finns nu en bok om den märkvärdige Per Oscarsson, skriven av Klas Gustafson som på senare år profilerat sig som Sveriges främste porträttör av svenska artister. Han berättar i förordet att han aldrig träffade Oscarsson och inte heller såg honom på teaterscenen. Ändå har han, det ska sägas direkt, skrivit en alldeles lysande biografi: initierad, allsidig och medryckande. Sällan brukar väl biografier beskrivas som bladvändare, men här är det faktiskt så. Hur ska det egentligen gå för den oberäknelige Oscarsson, frågar man sig under läsningen.

För det mesta gick det oerhört bra. Klas Gustafson refererar generöst teater- och filmrecensioner och få svenska skådespelare torde ha hyllats så mycket som Per Oscarsson. Själv kunde han aldrig få nog med bekräftelse, det medgav han gärna. Säkert spelade osäkerheten från barndomen in, rädslan för pappans våldsamma vredesutbrott och nervositeten i skolan där han aldrig kände sig hemma.

Å ena sidan var det mycket som gick lekande lätt för Per Oscarsson. Mindre än ett år efter att han för första gången provat på att stå på scen antogs han till Dramatens elevskola. Redan 1948 gjorde han ett hejdundrande genombrott i Stig Dagerman-pjäsen Skuggan av Mart. Någon månad senare blev han känd också för biopubliken i filmen Havets son. Några år senare erbjöds den 26-årige Oscarsson att spela huvudrollen i Hamlet på Göteborgs stadsteater. Hans ungdomliga och moderna rolltolkning hyllades i alla tonarter av kritiker och publik.

Å andra sidan fick Per Oscarsson, och hans omgivning, ofta kämpa hårt. Han var som regel missnöjd med sina insatser, han bråkade med regissörer och kunde vara allmän krånglig. Mitt under Hamlet-succén försvann han i elva dagar för att vandra och lifta till Paris. Regissören Bengt Ekerot fick brådstörtat hoppa in som Hamlet för att rädda föreställningen. Teaterchefen Karin Kavli visade oändligt tålamod med det bångstyriga unga geniet, förklarade för pressen att Per Oscarsson helt enkelt behövde få vara ensam och mötte honom klockan tre på natten när han återvände till Göteborg med tåget.

Genom åren gjorde Per Oscarsson många uppbrott. Han bodde gärna primitivt och avsides, några år lämnade han skådespeleriet för att ägna sig åt hönsuppfödning. Under en annan period reste han runt och predikade om fred och kärlek. Men han kom alltid tillbaka i nya tv- och filmproduktioner, även om han brukade säga att tog rollen för pengarna skull. För sin insats i filmen Svält prisades han vid Cannes-festivalen vilket ledde till flera roller i utländska filmer.

Aftonbladet uppmärksammade honom 1964 i en artikel med rubriken ”Nu har det slutat storma kring Per Oscarsson”. Det var två år före Per Oscarssons berömda strippnummer hos Lennart Hyland vilket Klas Gustafson ägnar ett eget kapitel. Idag skulle få ha höjt på ögonbrynen – han behöll ju ändå kalsongerna på – men då uppstod full mediekalabalik. Vad Per Oscarsson ville uppnå utöver att provocera förblev dunkelt. Redaktionschefen Allan Schulman kanske kom sanningen närmast när han recenserade inslaget som ”riktigt mediokert”.

Per Oscarsson själv ångrade inte tilltaget men uttryckte långt senare oro för att han främst skulle bli ihågkommen för dessa tv-minuter. Dessbättre fortsatte han att prestera minnesvärda skådespelarinsatser och på äldre dagar inte bara nerviga rollfigurer utan också mer lågmält sympatiska karaktärer som i Kan du vissla Johanna.

Klas Gustafson har gjort en gedigen research och påminner oss om vilken framträdande gestalt Oscarsson under flera decennier var i svenskt teater, tv och film. Han väver skickligt ihop detta med berättelsen om människan Per Oscarsson. Han som ofta gjorde det svårt för både sig själv och för andra. Men, framhåller Gustafson, någon diva var Per Oscarsson inte, tvärtom en hygglig karl, vilket ibland förvånade folk som förväntade sig ett ostyrigt geni men som möttes av en närmast ålderdomlig artighet.

SB

 

Fantasten Per Oscarsson

Av Klas Gustafson

Leopard förlag

 

 

 

 

Ny biografi om Eleanor Marx

Eleanor Marx (1855-1898)

Eleanor Marx (1855-1898)

Eleanor Marx sitter mellan sina äldre systrar Jenny och Laura. På huvudet har hon en slags pillerburk med rosa band och bakom henne står Friedrich Engels och Karl Marx.

Bilden återfinns i senaste numret av TLS (The Times Literary Supplement). En av anledningarna till att den yngsta dottern till Karl Marx och hans hustru Jenny von Westphalen åter uppmärksammas är en nyskriven biografi av Rachel Holmes. Den heter Eleanor Marx. A Life (Bloomsbury).

Marx var en briljant feminist som bedrogs av männen hon älskade, inte minst sin egen far skriver Lucy Hughes-Hallett när hon recenserar boken i den brittiska tidningen The Guardian (The Observer).

Eleanor Marx arbetade politiskt, men gjorde också en rad översättningar, bland annat av Gustave Flauberts Madame Bovary och Ibsens En Folkefiende, Frun från havet och Vildanden. 1886 iscensatte hon en uppläsning i London av Ibsens Ett Dockhem. Själv läste hon Nora, Edward Aveling och George Bernard Shaw tog sig an Torvald Helmer respektive Krogstad.

Eleanor Marx begick självmord 1898, vid 43 års ålder.

KB