Med viss skepsis börjar jag läsa Per Holknekts självbiografi. Ännu en livskrisande halvkändis som ska vika ut sig själv?

Men det viktigaste är ju att huvudpersonen har något att berätta och på den punkten går det inte att klaga. Den drygt 50-årige Holknekt har levt i turbofart och hunnit med flerfaldigt mer än vad vi vanliga dödliga gör under en livstid.

Han berättar att han alltid haft ett extremt bekräftelsebehov. Och även om han kört av vägen några gånger har den mångbegåvade Holknekt varit framgångsrik på vitt skilda områden. Han har njutit av beröm och erövrade priser, men bara en kort stund. Snart har jakten på nya kickar och framgångar fortsatt.

I vissa kretsar är Per Holknekt fortfarande framför allt en legendarisk skateboardåkare. Han var i ungdomen en av de bästa i världen, med tricks som ingen annan klarade. Under fyra år i Los Angeles kretsade livet kring skateboard och ett ständigt festande. Det blev en vana att åka berusad och efter hand drogs han in i ett tungt drogmissbruk.

I boken berättar han om hur han tillbaka i Sverige blev en framgångsrik företagare. Men berättelsens kärna är Holknekts alkoholmissbruk. Han kraschlandar och från att ha levt i sus och dus blir han uteliggare och står på gatan och säljer Situation Stockholm. Han reser sig igen, blir helnykterist, deltar i första säsongen av realitysåpan Big Brother och, framför allt, skapar varumärket och mångmiljonföretaget Odd Molly.

Det är inte Per Holknekt som skrivit boken, det har journalisten Markus Lutteman gjort i nära samarbete med Holknekt. Det är skickligt utfört hantverk, med lättflytande språk och inlagda vändningar och cliffhangers. Hur nära sanningen boken ligger är inte lätt att veta. I förordet reserverar sig Holknekt för att han egentligen inte minns så mycket från åren då han befann sig i alkoholdimmorna, ändå är biografin full av citat och ordväxlingar som ska ha uttalats för flera decennier sedan.

Självutlämnande är det minsta man kan säga. Holknekt/Lutteman gör inget för att förminska misär och misslyckanden. Genom giftermålen och skilsmässorna från Viktoria Tolstoy och Lena Philipsson har Per Holknekt varit hårt uppvaktad av kändispressen. Sympatiskt nog är han återhållsam med skvaller om de före detta fruarna.

SB

Per Holknekt 1960-2014

Av Per Holknekt & Markus Lutteman

Norstedts

Pierre Schori är inte politikertypen som går igång på krogmoms och a-kassenivåer. Att läsa hans memoarer mitt under sedvanlig provinsiell valrörelsedebatt känns som en uppfriskande kontrast. Det finns en hel värld där ute och i många länder gäller politik bokstavligen liv eller död. Det är åt dessa stora och ofta dramatiska skeenden som Pierre Schori ägnat sitt yrkesliv.

Hans tegelstenslika Minnet och elden (närmare 700 sidor) landar ändå till slut i den svenska politiken. Han efterlyser en ”vänstersväng” och ”mera av förändrare i politiken, inte förvaltare”, en önskan som gäller både samhället i stort och det socialdemokratiska partiet. Analysen är tämligen korthuggen, så mycket mer får vi inte veta om Schoris åsikter om hemlandet.

Trots bokens omfång är de egna reflektionerna även i övrigt ofta kortfattade. Pierre Schori föredrar att beskriva och referera sina upplevelser från den internationella politiken. Det gör han med skarpögda iakttagelser och med ett ledigt språk, ibland garnerad med en torr humor. Särskilt personlig blir han dock inte,  privatlivet utelämnas nästan helt.

Bokens titel utgår dock från ett barndomsminne som inleder boken. Tio år gammal stod han i föräldrarnas sovrum i Malmö och betraktade ett eldsken från Köpenhamn. Det var britterna som i krigets slutskede bombade Gestapos huvudkontor i Danmark. Två år senare åkte familjen tåg genom det sönderbombade Tyskland. Dessa bilder av kriget har aldrig släppt mig, skriver Schori.

Föräldrarna drev ett litet hotell i Malmö där den unge Pierre servade gästerna med pilsner och annat de önskade. Kanske var det i denna flerspråkiga miljö som nyfikenheten på den stora världen växte fram. Den språkbegåvade Schori började jobba i resebranschen, gick med i den S-märkta studentklubben vid Stockholms universitet och blev i mitten av 1960-talet värvad till Socialdemokraternas internationella kansli. Vid den tiden var partiets engagemang i utrikesfrågor måttligt men Pierre Schori fick fria händer att åka runt i Syd- och Mellanamerika och knyta kontakter, en resa som grundlade hans stora intresse för latinamerikansk politik.

Den stora politiska idolen – Schori tycks närmast ha satt honom på en piedestal – var och är Olof Palme. ”Olof Palme var den som gav glöd och sammanhang och hjälpte mig att övervinna förnuftets pessimism”, skriver han. Schori berättar att det var han som föreslog att Palme skulle besöka Kuba 1975. Bilderna på Palme och diktatorn Fidel Castro ihop ledde till ett politiskt ramaskri – vilket Schori helt förbigår i boken. Själv träffade han Castro ett tjugotal gånger.

Han skriver syrligt att efter Olof Palme och Ingvar Carlsson har den latinamerikanska kontinenten för Sverige mest utgjort en affärsplan med ”tidsvisa kraftsamlingar för att sälja stridsflygplan till Chile och Brasilien”. Han tycks beklaga att Kubastödet från Sverige minskat.

Pierre Schoris karriär omfattar uppdrag som kabinettsekreterare på UD, biståndsminister och biträdande utrikesminister, EU-parlamentariker och Sveriges FN-ambassadör. Många utrikespolitiska turer redovisas i boken, kanske lite för utförligt. Det blir också många hopp från den ena frågan till det andra, men så är ju också utrikespolitikerns roll att flänga mellan uppflammande kriser. Ett av de mer dramatiska avsnitten i boken beskriver Pierre Schoris tillvaro som FN:s sändebud i inbördeskrigets Elfenbenskusten 2005-2007, ansvarig för 10 000 FN-medarbetare.

Att internationell politik ibland utövas på långt avstånd från de uttalade idealen visar Schori när han avslöjar att Asea-chefen Percy Barnevik 1982 ringde utrikesministern Lennart Bodström och berättade att Asea hade en stor order på gång från Indonesien. Men regimen i Jakarta krävde att Sverige skulle lägga ned sin röst när FN röstade om Östtimors självständighet. Och så blev det, Olof Palme vek ned sig för påtryckningen. ”En fläck på vårt banér, minst sagt”, kommenterar Schori.

Förre S-ledaren Göran Persson får sig några smällar, bland annat för sin Israelvänliga hållning. Bilden av Persson som en mobbare bekräftas. Som finansminister ska han tydligen ha haft som vana att under regeringssammanträden slänga ironiska spydigheter mot statsrådskollegorna.

Pierre Schori har fått dras med rykten om att vara spion för främmande makt. Säpo lär ha en tjock akt om honom och Schori ger en lätt Kafka-artad skildring av sina försök att nu på senare år få ta del av dessa handlingar. (Det blev nobben. Säpo tycker uppenbarligen att det skulle vara för riskabelt att låta en av Sveriges ledande utrikespolitiker läsa flera decennier gamla handlingar om sig själv.) Schori avfärdar ryktena som trams. Samtidigt avslöjar han att spionchefen Birger Elmér vid ett tillfälle ska ha erbjudit honom att ta över som chef över IB. ”En lika främmande som absurd tanke”, kommenterar Schori som avböjde. Pierre Schori förnekar också att han var uppgiftslämnare åt IB, vilket förre Säpo-chefen Olof Frånstedt påstått.

Sveriges nuvarande utrikespolitik får frän kritik av Schori som särskilt ogillar Afghanistan-insatsen och det allt intimare Nato-samarbetet. Samsynen mellan Socialdemokraternas och Moderaternas partiledningar ”har lagt en våt filt över debatten” enligt Schori som skriver: ”För mig har det varit egendomligt att uppleva att det var Vänsterpartiet och Miljöpartiet som i flera viktiga frågor stod för socialdemokratisk politik.”

Ifall denna bok publicerats några veckor tidigare hade den salvan kunnat debatteras i valrörelsen. Fast kanske anser partistrategerna att krogmoms och a-kassenivåer passar en svensk valdebatt bättre än internationella utblickar.

SB

Minnet och elden

Av Pierre Schori

Leopard förlag

Man måste väl ge Ian Wachtmeister en komplimang för att han håller stilen. I sin nya bok känns han igen från åren i början av 1990-talet då han rörde om i svensk politik. Åsikterna är de samma, liksom jargongen, den nedlåtande attityden mot allt han ogillar (det är mycket) och ivern att framstå som en skojig skojare.

Boken blandar privat och politiskt och stort och smått i tvära kast, ibland med så abrupta tankehopp att tråden är svår att följa. Engagemanget är påtagligt när han skriver om hur illa Losec-forskaren Ivan Östholm behandlades av sitt företag Astra. Men adrenalinet flödar också i utläggningar om snöröjningen i Stockholm och att Skansen förflyttade ett par elefanter. Som sagt, kasten är många.

Wachtmeister blickar tillbaka på Ny demokrati, utan självkritik eller någon egentlig reflektion. Partiet gjorde ett bra jobb under sin korta sejour i riksdagen, fastslår den dåvarande partiledaren. I en originell analys skyller han Ny demokratis vanrykte på att man fick för mycket bidrag efter valet 1994, pengar som användes till interna strider. Det var samhällets fel, alltså.

För att vara en glad galosch är Ian Wachtmeister påfallande lagd åt att klaga. Det blir mycket och mångordigt gammelmansgnäll om ungdomar som inte kan tala korrekt svenska och om svenskar som inte kan texten till nationalsången. Bland mycket annat.

Bokens baksidestext upplyser om att ”ingen kommer att lämnas oberörd”.

Där vill jag nog invända: Jo.

SB

Tv-producenten och konstnären Agneta Brunius nyutkomna bok om Cornelis Vreeswijk har undertiteln ”En liten bok om vänskap” och det är just vad det är. På hundra sidor berättar hon anekdotiskt, och med mycket ömhet, om sina minnesbilder av den folkkäre trubaduren.

En del är dråpligt och tragiskt på samma gång, som historien om hur hon hjälper en sjuk och berusad Cornelis att föra hem 189000 kronor i sedlar som han tagit ut på en bank i Köpenhamn (för att inte kronofogden skulle lägga beslag på dem). Pengarna förvarade han sedan i en kruka, men omsatte dem snabbt på Stockholms krogar.

Agneta Brunius och Cornelis Vreeswijk lärde känna varandra i samband med några tv-produktioner men utvecklade en vänskap även på det privata planet. Inför några särskilt viktiga engagemang tog hon, med oändligt tålamod verkat det som, på sig uppgiften att hålla Vreeswijk nykter så han skulle vara i skick för att stå på scen.

När ingen av hans beskyddare fanns på plats gick det ofta sämre. Cornelis var notoriskt opålitlig. Att han också kunde bete sig hänsynslöst mot sin omgivning framgick i Klas Gustafsons biografi från 2006 men Agneta Brunius bild är mer ljus och överseende. Det är ett fint litet vänporträtt.

SB

Cornelis

Av Agneta Brunius

Fri Tanke förlag

Margot våldtogs, när hon var 17 år gammal, av tvåbarnspappan Erik som var gift med hennes storasyster. Övergreppet skedde kring midsommar i släktens sommarhus, Solgård, vid Trälhavet i Stockholms skärgård.

Ett halvt sekel efter Eriks död, när hon är på väg in i alzheimerland, ställer hennes systerson Per Wästberg, en fråga som snarare är ett påstående ”Det var din initiation. Men du kände dig varken skamsen eller sönderslagen”.

Margot värjer sig. Hon har svårt att minnas känslor sextiosju år tillbaka, men håller fast vid att det började med ett överfall.

Om detta berättar Per Wästberg, tretton år yngre än sin moster, i boken Erik och Margot. Kanske hade titeln Per, Erik och Margot varit mer adekvat eftersom det hela tiden är Wästberg som för ordet och driver handlingen i boken, hans sjuttiofemte.

Han minns juniflyttarna till släktens sommarhus, Margots hågkomster är mer oklara. Men före överfallet var hon oskuld, sedan fortsatte hon att i hemlighet (så att inte familjen och släktens cirklar skulle rubbas) ha ett förhållande med sin svåger och arbeta som hans sekreterare tills hon var 34 år. Då dog han, ännu inte 50 år fyllda, efter ett hårt journalistliv med mycket tobak, alkohol och nattliga diskussioner, mestadels med andra kulturhanar, ledarskribenter och kulturarbetare. Sessioner där Margot ofta deltog, tyst men lyssnande.

Per Wästberg beskriver sin far som en gift man som var ”troget otrogen, lojalt inställd på att inte vålla smärta ” och tecknar en kärlekens höga visa utifrån det hemliga förhållandet mellan fadern och mostern och konstaterar att romaner handlar ”vanligen om destruktiva relationer, särskilt inom familjen. Jag vet inte om jag bevittnade en sådan.”

Däremot känner han sig själv missförstådd och felaktigt avmålad i dottern Johanna Ekströms bok Om man håller sig i solen. Även hon nämner Eriks och Margots förhållande och tecknar en bild av sin egen barndom där det förefaller som om det var ytan som räknades och att faderns kärleksrelationer, hemliga eller högst offentliga, skapade smärta och oro bland övriga familjemedlemmar.

Pappan genmäler: Man lyssnar till olika röster och tolkar dem var och en på sitt sätt. Barn minns vad föräldrarna förbisåg; horisonterna är så olika. Så småningom söker man foga ihop dem till en enda synrand. Alltid förgäves.

Vad hans egen mamma Greta, pappa Erik och moster Margot tycker om den biografi som Per Wästberg presenterar som en kärlekshistoria får vi aldrig veta, ty de är alla döda.

Per Wästberg. Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Per Wästberg skriver att han avgudade sin far och det märks. Vad som egentligen hände mellan fadern och de två systrarna är inte hugget i sten. Wästberg framhåller att både Margot och Greta blev framgångsrika yrkeskvinnor sedan hans far dött och att de fortsatte att umgås vänskapligt. Samtidigt som det framgår att Margot inte var välkommen när familjen samlades kring Greta under hennes sista dagar. Författaren förefaller helt säker på att Margot älskade Erik. Inbyggt i berättelsen finns ändå sylvassa komponenter av våld, familjesvek och tystnader och en påfallande omsorg om den yttre fasaden.

Och kanske är den aktuella romanen i första hand inte berättelse om Erik och Margot, utan om Per Wästbergs förundran över att denna triangelhistoria kunde utspela sig mitt framför ögonen på honom under en lång följd av år utan att han märkte något.

Samtidigt som han själv bejakar uppbrott och nya uppslukande kärlekar. En livshållning som den drygt 80-åriga mamma Greta inte delade. När han besökte henne med sin fjärde fru framhöll modern att för mycket närhet kan krossa en och tillade att det vore bättre om sonhustrun höll litet avstånd till sonen, så hon såg honom bättre. ”Han har tappat huvudet förr”.

KB

Erik och Margot – en kärlekshistoria

Av Per Wästberg

W&W

När skådespelaren Per Oscarsson och hans hustru Kia Östling Oscarsson tragiskt omkom i en brand 2010 förstördes också manuskriptet till den självbiografi som Per Oscarsson arbetade på. Om det verkligen skulle ha blivit någon bok är högst osäkert – Per Oscarsson hade under flera år arbetat med ständigt nya versioner och inget tydde på att en utgivning var nära förestående. Någon författare var han nog inte, det hade tidigare skrivprojekt visat.

Dessbättre finns nu en bok om den märkvärdige Per Oscarsson, skriven av Klas Gustafson som på senare år profilerat sig som Sveriges främste porträttör av svenska artister. Han berättar i förordet att han aldrig träffade Oscarsson och inte heller såg honom på teaterscenen. Ändå har han, det ska sägas direkt, skrivit en alldeles lysande biografi: initierad, allsidig och medryckande. Sällan brukar väl biografier beskrivas som bladvändare, men här är det faktiskt så. Hur ska det egentligen gå för den oberäknelige Oscarsson, frågar man sig under läsningen.

För det mesta gick det oerhört bra. Klas Gustafson refererar generöst teater- och filmrecensioner och få svenska skådespelare torde ha hyllats så mycket som Per Oscarsson. Själv kunde han aldrig få nog med bekräftelse, det medgav han gärna. Säkert spelade osäkerheten från barndomen in, rädslan för pappans våldsamma vredesutbrott och nervositeten i skolan där han aldrig kände sig hemma.

Å ena sidan var det mycket som gick lekande lätt för Per Oscarsson. Mindre än ett år efter att han för första gången provat på att stå på scen antogs han till Dramatens elevskola. Redan 1948 gjorde han ett hejdundrande genombrott i Stig Dagerman-pjäsen Skuggan av Mart. Någon månad senare blev han känd också för biopubliken i filmen Havets son. Några år senare erbjöds den 26-årige Oscarsson att spela huvudrollen i Hamlet på Göteborgs stadsteater. Hans ungdomliga och moderna rolltolkning hyllades i alla tonarter av kritiker och publik.

Å andra sidan fick Per Oscarsson, och hans omgivning, ofta kämpa hårt. Han var som regel missnöjd med sina insatser, han bråkade med regissörer och kunde vara allmän krånglig. Mitt under Hamlet-succén försvann han i elva dagar för att vandra och lifta till Paris. Regissören Bengt Ekerot fick brådstörtat hoppa in som Hamlet för att rädda föreställningen. Teaterchefen Karin Kavli visade oändligt tålamod med det bångstyriga unga geniet, förklarade för pressen att Per Oscarsson helt enkelt behövde få vara ensam och mötte honom klockan tre på natten när han återvände till Göteborg med tåget.

Genom åren gjorde Per Oscarsson många uppbrott. Han bodde gärna primitivt och avsides, några år lämnade han skådespeleriet för att ägna sig åt hönsuppfödning. Under en annan period reste han runt och predikade om fred och kärlek. Men han kom alltid tillbaka i nya tv- och filmproduktioner, även om han brukade säga att tog rollen för pengarna skull. För sin insats i filmen Svält prisades han vid Cannes-festivalen vilket ledde till flera roller i utländska filmer.

Aftonbladet uppmärksammade honom 1964 i en artikel med rubriken ”Nu har det slutat storma kring Per Oscarsson”. Det var två år före Per Oscarssons berömda strippnummer hos Lennart Hyland vilket Klas Gustafson ägnar ett eget kapitel. Idag skulle få ha höjt på ögonbrynen – han behöll ju ändå kalsongerna på – men då uppstod full mediekalabalik. Vad Per Oscarsson ville uppnå utöver att provocera förblev dunkelt. Redaktionschefen Allan Schulman kanske kom sanningen närmast när han recenserade inslaget som ”riktigt mediokert”.

Per Oscarsson själv ångrade inte tilltaget men uttryckte långt senare oro för att han främst skulle bli ihågkommen för dessa tv-minuter. Dessbättre fortsatte han att prestera minnesvärda skådespelarinsatser och på äldre dagar inte bara nerviga rollfigurer utan också mer lågmält sympatiska karaktärer som i Kan du vissla Johanna.

Klas Gustafson har gjort en gedigen research och påminner oss om vilken framträdande gestalt Oscarsson under flera decennier var i svenskt teater, tv och film. Han väver skickligt ihop detta med berättelsen om människan Per Oscarsson. Han som ofta gjorde det svårt för både sig själv och för andra. Men, framhåller Gustafson, någon diva var Per Oscarsson inte, tvärtom en hygglig karl, vilket ibland förvånade folk som förväntade sig ett ostyrigt geni men som möttes av en närmast ålderdomlig artighet.

SB

Fantasten Per Oscarsson

Av Klas Gustafson

Leopard förlag